Redan 1289 nämns ett gods "Meoijm" i Östergötland och det är troligt att detta avsågs med nuvarande Mem. Klart skriftligt bevis finns i ett pergamentsbrev i Riksarkivet där år 1362 det skrivs som "Maem". Den förste kände ägaren till Mem var konung Erik Magnusson , som 1350 överlämnade gården till biskop Nils i Linköping. Erik Magnusson var son till Magnus Eriksson. 1362 sålde Erik Magnusson gården till riddaren Nils Turesson. Under 1400-talets början tillhörde egendomen släkten Grip, för att vid 1400-talets slut ägas av Sten Sture dä. I början av 1500-talet indrogs den till kronan av Gustav I. Hans son konung Johan III skänkte sedan godset "till evärderlig tid" till Esbjörn Pedersson Lilliehök och i samband därmed fick Mem troligen säteristatus.

Säteristatusen innebar att det skulle vara ett föredöme för traktens bönder och att byggnaderna och åkrarna skulle vara av högsta klass. En förutsättning för säteristatusen var att ägaren tillhörde frälseståndet och beviljades på dessa villkor skattefrihet till kronan. Säteriet gick därefter i arv genom Esbjörn Lilliehöks dotter Ebba, som gifte sig med Jost Kurtzel. Deras dotter Sigrid gifte sig i sin tur med Hindric Fleming, som ägde säteriet fram till Flemings död 1650. Hindric Fleming köpte 1645 sex hemman i Tåby socken, nämligen ett i Fristad, två i Skjorstad, två i Tåby och ett i Stensvad och ytterligare hemman i närliggande socknar. Efter Hindric Flemings död svarade hans änka Sigrid Kurtzel för säteriet tills det överläts till hennes svärson Eric Bagge, som gifte sig med Maria Elisabet Fleming.

Under senare delen av 1600-talet omfattade säteriet med underliggande hemman nära 23 mantal och Stensvad benämndes då ladugård under Mem och åtnjöt säterifrihet d v s skattefrihet. Vid reduktionen 1683 var Eric Bagge tvungen att överlämna flera hemman till kronan, "men för sina stora underhållanden, som på Mems slott och gård använt är" får behålla detta. När Eric Bagge dör 1692 begravs han i Tåby kyrka och hans begravningsvapen finns uppsatt i kyrkan på södra långsidan. Sonen Eric Bagge den yngre ärver egendomen, men när han dör i slaget vid Warchau år 1705, fortsätter änkan Hebba Christina Welling att driva säteriet. Hon löser ut de övriga arvingarna i dödsboet och tillsammans med sin son Eric Jacob Bagge äger och brukar hon egendomen.

1725 säljes säteriet till Daniel Sparrskiöld och hans maka Hedvig Christina Spens. Av en beskrivning av Daniel Sparrskiöld år 1729 framgår vad säteriet omfattade. Några uppgifter återfinns ej i mantals eller boskapslängder då säteriet ej var skattbelagt. Säteriet bestod av två hemman Mem och ett hemman Sätra. Det hade 34 tunnors årlig utsäde, äng av bästa slag, som gav 500 lass hö, minst 100 boskapskreatur samt hästar och får i ej angivet antal. Själva stenhuset bestod av åtta stora och fullkomliga rum, de flesta med spislar uti och med golv av täljsten. I källaren fanns det sju rum samt ovanpå i vinden fyra kamrar. Det fanns en nyligen färdig ladugård, andra trähus och spannmålsbodar, brygghus och mältehus. Två stycken trädgårdar med mycket goda frukter och krydekvarter fanns samt till säteriet hörde sex stycken dagsverkstorp samt backstugor. Det fanns också "ruddammar" och fullkomlig skog med boskapsbete, så att man kunde leja in kreatur, det bästa fisket på orten och möjlighet att anlägga krog och väderkvarn samt ytterligare torp. Det fanns ett tegelbruk vid gården, som gav god vinst.

Sätra hemman beboddes och brukades av bonden Pär Larsson, som årligen betalade 14 riksdaler kopparmynt, 4 tunnor vete,  1tunna råg och 4 tunnor korn i skatt samt gjorde skjutsar och dagsverken när så påfordrades. Daniel Sparrskiöld dör 1739 och hans änka Hedvig Christina Spens övertar besittningsrätten till 1744. Då blir landshövdingen Didrich Henric Taube ägare genom att han tidigare gift sig med Sparrskiölds dotter Jakobina Sophia. När sedan Didrich Henric Taube dör 1781 ärves säteriet av landshövdingen Fredric Ulric Hamilton, som är gift med makarna Taubes enda dotter Hedvig Maria. Deras son Malkolm Hamilton ägde säteriet en tid, tills Evert Fredric von Saltza 1803 blir ägare av säteriet. Von Saltza var gift med Beata Margareta Fredrica Hamilton, dotter till Fredric Ulric Hamilton och Hedvig Maria Taube. Han löste ut de övriga arvingarna på hennes sida och blev ensam ägare.

Evert Fredric von Saltza utökade säteriet med att inköpa ett hemman Torp, två hemman Brestad och tre hemman Skällingstad i början av I800 talet och lade dessa hemman till säteriet för gemensamt bruk. 1813 erhöll han av kronan Ljunga nr 2, det s k Profossbostället som ersättning för den mark, som gick förlorad vid Göta Kanals byggande. Detta hemman sålde han dock på 1830 talet till Nils Gustaf Nilsson i Ljunga. Evert Fredric von Saltza var en mycket driftig brukare och villig att pröva från utlandet kommande nyheter inom jordbruket m m. Av hushållningssällskapets årsberättelser framgår att han 1835 från Böhmen införde ett nytt taktäckningssätt. Detta innebar att takspån användes i stället för det allmänna taktäcknings materialet halm eller vass. 1837 prövade han att använda vanligt salt i samband med havresådd och påstod sig på detta sätt fått goda skördar. Samma år använde han så kallat myllårder med 7 billar i bredd vid plogtiltens förberedande sådd. Han hade också uppfunnit en mekanisk svarvstol att användas vid tillverkning av stavar, som användes för skördens torkning. Redan 1822 hade han uppodlat stora delar av Igelkärret genom att gräva ett avloppsdike 600 famnar långt och 4 alnar brett. (1 famn är ungefär 180cm och en aln cirka 60 cm). 1840 lät han avleda vattnet från området genom att spränga genom berget så att avvattning erhölls mot Storån. Han var intresserad av fåraveln och använde bl.a. tallris till utfodring av fåren vid sitt schäferi och han försökte intressera bönderna för hampodling genom att utnyttja humlerevor för detta ändamål.

Han anlade ett såp och tvålsjuderi i början av 1800 talet samt ättiksbryggeri och teknisk fabrik för tillverkning av eau de Cologne och fick 1821 privilegium att anlägga en tobaksfabrik vid Mem. Vid brännvinsbränneriet, som var en självklarhet på den tiden, använde han ånga till drivkraft och bland mera spektakulära försök kan nämnas att han försökte koka sirap ur rovor. Han var anlitad av hovet, alltifrån Gustav III till Carl XIV Johans tid, hög medlem av Frimurarorden, bland stiftarna av Östergötlands Hushållningssällskap, andeskådare och helbrägdagörare samt författare av ett flertal religiösa böcker. Han vårdade mycket om sina underlydande och lät bl.a. torpet Åbo på Brestads ägor bli änkebostad för torparänkor, Då han även ägde Säby, nu kallat Bjärka-Säby, växlade han årligen bostad och var som regel under somrarna på Säby och vintrarna på Mem. Han betraktade dock Mem som sitt verkliga hem. När Edvard Fredric von Saltza dör 1859 kommer Mems säteri att ägas av arvingarna av vilka Edvard Malcolm von Saltza bodde på Mem. Säteriet hade inspektorer, befallningsmän, rättare och ladugårdsförmän under denna tid, men från 1860 talets början, utarrenderas vissa av hemmanen.

1893 skiftas Mems säteri i tre delar. En del omfattade ett av Mems hemman och delar av det andra hemmanet samt blev den del som därefter kallades Mem. En del omfattade Sätra hemman samt delar av andra hemmanet samt Murtorpet med Murtorpsängen och Oxtorp med Oxtorpsängen, vilken del därefter kallades Beatelund. Den tredje delen omfattade de i början av 1800 talet tillköpta hemmannen i Brestad, Skällingstad och Torp. Delarna två och tre kom därefter att försäljas till andra ägare. Mem ägdes i fortsättningen av friherrarna Edvard Malcolm, Herman Edvard Axel, Carl Fredrik och Jacob Ludvig von Saltza, men jordbruket brukades av arrendatorer.

1916 försåldes slott och jordbruk till godsägaren Axel Gunnar Johansson. Från 1917 frånsålde godsägare Johansson slottet och parken till notarien Thisell i Stockholm, som i sin tur 1922 lät försälja samma del till lektor Norman i Stockholm. 1948 inköptes slottet och parken av stiftelsen Föreningsgården, där bondeungdomens organisationer bedriver kursverksamhet m m. Efter Axel Gunnar Johanssons död 1925 ägde änkan Gerda Maria Vilhelmina Johansson jordbruksdelen till år 1936, då sterbhuset försålde det till köpman Filip Holmberg.

För jordbruksdelen framgår att Sjövillan byggdes på 1840-talet, först troligen som bostad för friherrinnan Hedvig Fock, dotter till Edvard Fredric von Saltza, och senare bostad för godsägare Johansson med familj, efter tillbyggnad vid sekelskiftet. Arrendatorsbostaden är från 1940 och ekonomibyggnaderna från början av 1900-talet. Elektricitet drogs in redan i slutet av 1910 talet och traktordrift i jordbruket infördes 1947-1948. Hästarna var kvar till slutet av 1960 talet. Maskinmjölkning installerades 1950 och 1962 upphörde mjölkproduktionen. Redan Daniel Sparrskiöld angav att Mem hade 6 torp under sig. Namngivna från den tiden i födelse och dödsböckerna är Ekan eller Ektorpet, Fiskartorpet, Mjölnartorpet, Ryska torpet, Ryttartorpet och Trädgårdstorpet av vilka Ryska torpet nämns redan 1677. Några soldattorp i enlighet med "nya indelningsverket" har icke funnits på Mem, men under slutet av 1600 och början av 1700 talet finns omnämnt ett flertal soldater. Säteriet var kanske tvungen att bidraga med soldater till hären.

 

Följande torp och backstugor återfinns i husförhörslängderna från 1779:

Dufvetorpet, Ektorpet eller Eken, Fiskarstugan, Grindtorpet och Grindstugan, Mellantorp, Murtorpet, Trädgårdstorpet, Vägtorpet och Ängstorpet.

Ektorpet redovisas under Beatelund från 1896 och Murtorpet under Skällingstad från 1860. Trädgårdstorpet kallas också Mjölnartorpet i slutet av 1700 talet och Ängstorpet kallas också Ängsbacken. Didrichberg, som finns från 1785 kallas Stendalen efter år 1811. Nygården benämns backstuga och Fru Löth förekommer från 1816. Högkällan finns från 1835 och är torp under Sätra från 1876. Senare flyttas Högkällan till Ljunga marker vid Tåby vägkors. Beateberg och Riskasten återfinns "under Mem" från 1860-talet och har tidigare redovisats under Skällingstad respektive Brestad. Under Mems säteri har också funnits ett flertal hantverkare av många skilda slag och från 1810 talet ett betydande antal statdrängar med familjer. Trädgårdsmästare har funnits hela tiden från slutet av 1600 talet och uppmärksamt är det stora antal torpare och arbetare som kom från trakten av Gränna i slutet av 1700 talet. Tydligen tog landshövdingen Hamilton, som själv kom från trakten,
arbetare med sig.