Tåby socken ligger längst in i sydvästra hörnet av Vikbolandet och dess södra och västra del utgöres av höjdsträckningar, som sedan långa tider varit bebodda. Omkring tusen år före Kristus födelse anses den stora gravhögen, som delvis vägen mellan Söderköping och Tåby går över vid Ljungens backe vara liksom de där omkring liggande fornrösena Något yngre är den stora boplats och gravfältsområde som ligger på Almstads ägor, norr om nämnda väg. Den ligger norr om Kämpestad och Solbacka. På höjderna vid Fristad, Nybble och Brestad liksom vid Mem ligger stora fält av fornlämningar i form av boplatser, gravrösen och stensträngar. Alla är från samma tid som vid Almstad, alltså järnåldern, som beräknas till 500 år före Kristus födelse till 1000 år efter. Det är tveksamt om det inte ligger ett flertal ej utforskade fornlämningar längs hela höjdplatån mellan Mem och socknens sydvästra del.

Ett mycket intressant moment från tiden 400-500 år efter Kristus födelse är den stora fornborgen söder om Oxtorpsjön. Dess funktion är forskarna inte klara på, en del tror att det varit en fast boplats och en del anser att det varit en tillflyktsplats vid ofredstider. Men att den är från den så kallade folkvandringstiden är man säker på. Fornborgen har i alla tider varit föremål för sägner och legender bl.a. om jätten Ramunder och hans hovhållning, om sydländska trädgårdar som kunde påträffas om man hade tur, om rövaretillhåll m.m.

Fram till omkring 1000-1200 talet var Vadsbäcken, som utgör socknens norra gräns, farbar med båt. På den tiden hade man inte broar utan det var anordnade vad eller vadställen. Vid Grönhögs vad stod tidigare de två runstenar, som nu står öster om vägskälet vid Skjorstad. På den större av dem lyder inskriften: Sixten lät resa denna sten efter Ingvar sin son. Han blev dödad österut. Detta kan tydas som att Tåbybor varit med i vikingafärder i Österled. Mera exakt kan vi följa Tåbybornas öden från mitten av 1600 talet.

Kyrkböckerna från 1665 fram till våra dagar finns bevarade och där finns noteringar om födelse, vigsel och död samt från slutet av 1700 talet husförhörslängder där vi kan få veta vilka personer som bodde var och när, deras läskunnighet och hur ofta de begick H.H. Nattvard. Man kan utläsa att Tåbyborna för det mesta ägnat sig åt åkerbruk och boskapsskötsel och visst yrkesfiske vid Mem. Hemmanen var fram till slutet av 1700 talet samlade i byar och de olika åkrarna var ordnade i byalag, vilket innebar att varje hemman hade någon eller några tegar på varje åker som tillhörde byn. Den brukade delen var betydligt mindre än idag, nu beräknas att cirka 60 % av Tåby sockens yta utgörs av odlad mark, men på den tiden var den knappt 25 %. Då var den större delen av de så kallade Slåkärren från Bjärka och sedan fram till Skällingstad liksom gärdena söder och öster om Fristad, Fyrby och Brunneby samt längs hela Vadsbäcken sidvall och kärrmarker, som inte gick att bruka till åker. Byarnas bestånd av vall, myrmark och betesmark var stor, medan skogsbeståndet var mycket litet, på många ställen rent av obefintligt.

I slutet av 1700 talet och början av 1800 talet genomfördes storskiftet, vilket innebar att de olika hemmanen fick sina ägor samlade till vissa åkrar. På många ställen i Sverige innebar detta storskifte stora tragedier på grund av att vissa hemman blev tvingade att flytta från den gamla byn till utkanterna av odlingsområdena. I Tåby verkar det som att storskiftet kunde genomföras relativt smärtfritt. En ny tankegång i jordbruket hade ju kommit i början av 1800 talet. Tåby socken har alltid varit en genomfart på grund av sin närhet till handelsplatsen Söderköping. De som skulle till handelsplatsen och kom från Vikbolandet var ju tvungna att passera genom socknen. Sedan urminnes tider gick vägen mellan Stockholm och Kalmar den vägen, alltså över Färjestaden i Östra Husby och Fristad gästgivaregård. Detta innebar även skyldighet för socknens bönder att utföra hållskjutsar till resande mellan gästgivaregårdarna. En dryg pålaga, som upphävdes till sin helhet först 1866.

Vid korsvägen möttes denna väg av den gamla färdvägen mellan Norrköping (Johannesborgs slott) och slotten Stegeborg och Mem. Där har det sedan i långa tider funnits ett litet samhälle och fram till för ett tjugotal år sedan fanns där ju handelsaffär. Dessa genomfartsvägar innebar skyldigheter för hemmanen. Innan samhället övertog ansvaret skulle hemmanen enas i olika lag som svarade för vägunderhållet både sommar och vinter samt brounderhåll. En pålaga, som verkar givit anledning till tvister mellan de olika underhållsskyldiga. 1800 talets inträde innebar även andra förändringar i Tåby socken. Göta kanal grävdes från 1814 fram till invigningen 1832 och gav anledning till att ett nytt samhälle växte upp vid Mem. Där förlades kanal, lots, tull och handelsplats och även post och telegrafstation upprättades. Spannmålsmagasin och trävarulager gav stora arbetsmöjligheter och även tvål och såpsjuderi samt tobaks och ättiksfabrik fanns där.

Från 1884 inrättades där även en skola. Vid kyrkan hade 1847 inrättats den första skolan, men tidigare fanns säkerligen något slag av skolundervisning. Av husförhörslängderna framgår att läskunnigheten var god hos gemene man redan från början av 1800 talet. 1811 inrättade friherre Funck på Almstad en barnbokskassa till inköp av läroböcker, helst i kristendom, åt fattige skolbarn i socknen. Vid Beatelund anlades ett tegelbruk i slutet av 1800 talet, som sedan var i drift till början av 1960 talet, men i övrigt finns det inga uppgifter om industriell verksamhet av betydelse. Mems storhetstid vad gäller kanalfarten, upphörde i och med 1960 talets ingång och att nya riksvägar och så vidare tillkom, och därmed försvann många av dessa sysselsättningar.

Fram till 1860 sköttes socknens och kyrkans angelägenheter av sockenstämman. Då skiljdes beslutsfunktionerna så att kyrkan och skolan sköttes av kyrkostämman, medan de mera administrativa uppgifterna sköttes av kommunalstämman. Denna ordning fortfor fram till 1951 då socknen sammanslogs med socknarna i västra delen av Vikbolandet till Västra Vikbolandets kommun och man fick kommunalfullmäktige, som även övertog skolans angelägenheter. Nästa sammanslagning blev år 1967 då hela Vikbolandet sammanslogs till en kommun för att år 1974 i sin helhet ingå i Norrköpings storkommun.

Kyrkans, eller församlingens, angelägenheter har hittills skötts av kyrkostämman, men från ingången av år 1989 verkar dess beslutsfunktion att upphöra. Tåby socken är rätt typisk för den vackra Vikbolandsnaturen med sina öppna fält i mjuka linjer och sina berg och skogar främst i norr och söder. En liten sjö, Oxtorpssjön, ligger med sin vattenyta inom socknens gränser. Att Tåbys natur är värd att värna och skydda framgår av länsstyrelsen i Östergötlands läns naturvårds och kulturminnesprogram från år 1983. Det anges som särskilt skyddsvärda projekt, bland annat: Läsidemoränen vid Finnstad, som är ett välutbildat exempel på en så kallad Vikbolandskulle och utgör ett mycket högt naturvärde och en mycket värdefull och skyddsvärd miljö.

Ekhagarna vid Almstad betecknas som högt naturvärde vad beträffar botanisk miljö med sina låga åsryggar och hundratals medelstora ekar och enbuskar. Som mycket värdefullt från kulturhistorisk synpunkt är hela Almstad - Skjorstads området med sitt småkuperade jordbrukslandskap, som kontinuerligt utnyttjats ända sedan bronsåldern. Tåby kyrkby, som ligger på en flack grusås omgiven av öppen lerslätt med sin bebyggelse på båda sidor av den smala gamla byvägen har mycket kulturhistoriskt värde. Mems säteri och kanalsamhälle, fornlämnings området Nybble, Brestad med sina fem gravfält samt stensträngar och Borgberget anses som mycket sevärda.