Borgberget är Vikbolandets högsta berg, 93 meter över havet. Berget är en del av Slätbakens förkastningen, en förskjutning av berggrunden som skedde för flera hundra miljoner år sedan. Förkastningen har gett upphov till södra Vikbolandets branta sydsluttningar. Ovanför Borgbergets sydsluttning har man fin utsikt över Ramunderberget och delar av Söderköping. Gravrösena är från 1500-500 f.Kr. och borgen cirka 1000 år senare, borgen anses vara en av landets största, 500 meter lång och 150 meter bred. Hit till borgen tror man att befolkningen tog sin tillflykt i orostider för att söka skydd. Här finns även en härlig vandringsled, för dig som vill ha en naturupplevelse.

 

Kortfattad beskrivning över fornminnen på Borgberget (Ramunderborgen) i Tåby socken av Arne Reby.

 

Gravröse från bronsåldern

På toppen av Borgberget, som med sina 93,02 m.ö.h. är Vikbolandets högsta punkt, återfinnes en stor mängd sten. Dessa stenmassor är resterna av ett gravröse från bronsåldern 1500-500 f.Kr. Denna typ av röse förekommer på flera håll i östergötlands kustbyggd bl.a. på Vargbacken vid Mariehof (fyra km väster Borgberget) samt på Jätteberget Lundby i Å socken fem km öster Borgberget. Denna typ av gravröse kunde rymma upp till 100 döda. Rösets ingång låg oftast åt söder. Uppgifter i släktsagor såsom den s.k. Fyrbyggjasagan visar att på den uppfattningen i den forntida tron, att de döda samlades i berget eller i ättens hög. Den forntida tron var även den, att tex. en död konung skulle komma ut ur berget en gång och återvända till livet. I våra dagar är gravröset vanställt och utplundrat. När berget cirka tusen år senare inreddes till befästning, fick röset släppa till en ansenlig mängd sten.

 

Fornborgen

Under folkvandringstiden 400-550 e.Kr. uppbyggdes de befästningsanläggningar vars rester än idag talar sitt tydliga språk. Folkvandringstiden kännetecknades av befolkningsöverskott i vissa landsdelar. Till följd av försörjningssvårigheter uppstod folkförflyttningar med åtföljande härjningståg. Genom att hela Borgberget gjordes till en försvarsanläggning har vi här vår största fornborg på det Svenska fastlandet. Denna anläggning byggdes för att skydda östergötlands viktigaste handelsplats "Sjököping" (Söderköping) och även för att kunna rymma dess och de kringliggande bygdernas befolkning. Borgberget hade synnerligen goda miljöbetingelser för sin uppgift. På tre sidor var berget omflutet av vatten: i norr av Oxtorpssjön, i söder av Igelsjön och i öster av Sätra kärret. Under slutet av bronsåldern var vattennivån i Oxtorpssjön minst tio meter högre än i våra dagar. På kartor så sent som från början av 1700 talet finns Igelsjön utsatt som en reell sjö. Bergets långsidor präglas av obestigliga tvärbranter. På platser där berget är bestigligt uppbyggdes väldiga stenmurar. Man räknar till sex i antalet.

Väst-nordvästvallen är med sina 300 meter den längsta, bredden uppgår på sina håll till 10 meter.

Norra vallen mot Oxtorpssjön är hårt övertäckt av mossa och tät skogsvegetation.

Nordöstra vallen mot gården Oxtorp är cirka 60 meter lång och i bästa parti 6 meter bred. Hela den nedanför belägna kjusan är rik på nedrasade stenar.

Lilla sydöstra vallen norr om Högantopp som är namnet på bergnosen i öster, finns en klyfta över vilken ligger en mur cirka 20 meter lång och 5 meter bred. Muren är genombruten av en gångstig.

Stora sydöstra vallen söder om Högantopp finns en vall cirka 60 meter lång och 3 meter bred.

Södra vallen mäter cirka 30 meter i längd och är belägen ovanför gården Kärret.

 

Borgberget - Vagnberget - Torsberget

Borgberget hette enligt gammal tradition Vagnsberget. Detta visar att det var ett heligt berg vars religiösa symbolik upplevdes mycket verklighetsnära. I stället för Gudens eget namn, Tor benämndes berget efter ett av de redskap som guden begagnade i kampen mot sin fiende. Stridsguden Tor körde sin vagn, vilket avlästes i åskans muller och svingade sin hammare, blixten mot alla kaosmakter som störde kosmos, den fredliga ordningen i Sjököping och hela Storådalen. Vagnberget var ett värn och en sköld i ofärdstider och invånarna i de kringliggande bygderna ansåg sig ha en bundsförvant i honom som åkte vagnen.