Gravfält

Här presenteras några av Tåbys gravfält !

Fristads bredgård:

Datering troligen yngre järnålder, här finns cirka 125 fornlämningar, varav 20 högar, cirka: 97 runda stensättningar och 8 treuddar.

Ljunga gravfält

Se utgrävning

Ljungens backe/kulle:

En stor gravhög och ligger i nära anslutning till Tåby gravfält. Det har med stor sannolikhet hängt samman med detta. Vid väg ändringar cirka 1926 så anlade man nya vägen rakt över kullen och man gjorde i samband med detta även en utgrävning.

Tåby Gravfält:

Kärt barn har många namn. Gravfältet heter allt från Skjorstads, Almstads, Kämpestads och Tåby gravfält. Det sistnämnda kom till 2006 när en ny informations skylt kom på plats. Gravfältet är från järnåldern 500 f.Kr. - 1050 e.Kr. och ligger på nuvarande Almstads ägor. Här finns ett 100 tal gravhögar och domarringar, som även de betraktas som en tidig gravform. Det har spekulerats i om Tåbys första kyrka låg här. Vilket inte är osannolikt med tanke på att detta var en viktig plats för länge sedan. Man har även funnit spår av att denna plats från början var en tidig boplats. Parallellt med gravfältet och vägen till Söderköping finns även en gammal hålväg och en bautasten. Gravfältet består av 19 högar, 58 runda stensättningar, 1 rektangulär stensättning, 4 treuddar, 13 domarringar, 4 resta stenar och 1 älvkvarnsförekomst.

Skjorstads hagen, eller hästhagen:

Ligger även det idag på Almstads mark, precis som Tåby gravfält och där finns det mängder av lämningar från forntiden. Allt ligger i nära anslutning med det stora gravfältet och har säkert i äldre tider även hängt samman med detta. Idag skiljer en skogsplantering detta område med forngravsområdet, och man finner även i skogen delar av stensträngar.

Två artiklar från 1930 talet:

Offerstället vid Kämpestad rymmer många fornminnen.

Var Skjorstads hage en Baldershage?

Det gäller att gå fram med försiktighet, när man skall klargöra ett nyfunnet, märkligt fornminnesområde som det vid Kämpestad i Tåby. Ingenting får förbigås vid undersökningen, som kan tänkas få betydelse för kommande forskningar. Man står här inför en gravhög, som en gång tydligen varit Östergötlands största och vackraste, och ännu i sitt nu spolierade skick gör högen ett mäktigt intryck. Det är kand. Thord Lindell, som företagit undersökningarna på denna märkliga fornminnes plats. Jag hade en gång baxnat inför en upptäckt och stått stum inför en syn. Det hände vid "Offerstenen", belägen ett 40- tal meter norr om Kämpestad. Det är ett väldigt stenblock i gravplatsens mitt. Framför detta står tre mindre klumpstenar och innanför dem ännu en. De bilda en krets. Överstelöjtnant N. D. Edlund, som är 1926 besökte platsen, lär ha utropat: Se, Petrus, Jakob och Johannes! Det var uttrycket för en spontan reaktion, men stenarna härstamma tydligen från en tid, då dessa apostlar voro okända i Norden. Själv tror jag dem vara gravstenar vid ett altare i ett fornsvenskt "vi" (en inhägnad helgedom). Är det underligt om Adams av Bremen och Snorres skildringar från avgudatemplet i Uppsala faller en i tankarna inför detta minnesmärke.

Säkerligen skulle en noggrann undersökning på platsen kunna ge material till klarläggande av vår forntids religiösa gåtor, Det finns brandlager, vilka möjligen kunna härröra från offereldar, vid stenens norra ända. Betydande brandlager ha konstaterats på flera ställen invid Kämpestad. Vad som först och främst skapar platsens forntida karaktär är offerhögarna. Den största är belägen invid offerstenen och har en stor grop i mitten. Högens höjd uppgår till c:a 3,5 meter numera. Ursprungligen kanske den haft en imponerande höjd och storlek, men nu tycks bara kärnan vara räddad undan förstörelse. Dess stenmassor trotsade gravskändarnas framfart. Ännu kan man dock försjunka i begrundan inför detta bevis för förfädrens kärlek till de dödas minne. Det skulle vara intressant att gräva ut högen, men den torde redan vara utgrävd av skattsökare. Runtomkring hela åsen stå ättekullar i rad såsom vakter från forntiden. Domarringarna, de intressantaste lämningarna, ligga i områdets mitt, förutom en som är belägen intill Lövstugan.

Domarringarnas historia.

Jag har tidigare behandlat domarringarna, främst i samband med Nässja domarsäte vid Vättern. Här i bygden sammanblandar man runda gravrösen med dessa, vilka bestå av i ring satta klumpstenar, utan mellanfyllnad. Buskar och snår har tidigare dolt flera på Kämpestad, vilka nu blivit synliga, sedan godsägaren Skiöld låtit påbörja röjningsarbetet. På ingen annan plats i landskapet finnes så många domarringar som här. 5 stycken äro nu kända och någon är kanske ännu dold av gräsmattan. Folktraditionen förbinder dem med hedniska ting, som höllos på så vis att nämndemännen och domarna sutto på stenarna och dömde. Runt omkring lär allmogen stått. Säkra bevis härför saknas hos oss. I Danmark omtalas I medeltidshandlingar hur man hållit ting på domarringsplatser ända fram till 1500 talet. Nämndemännen sutto på stockar, säges det; i mitten fanns en sten kallad för tjuvastenen. Av namnet förstår man dess betydelse. Stenfyrkant som möjligen uppburit stockar finnes ej här. Så mycket mer intressant blev senaste fyndet, undertecknad gjorde vid kartläggningsarbetet tillsammans med kand. Th. Lindell, Lunnevad. En krets stenar (7 st.) , omslöt en mittsten, föga synlig över markytan. Om detta enda kända exempel i landskapet kan bekräfta traditionen och medeltidshandlingarna från Danmark är dock omtvistat. Säkrare synes man vara om deras ursprung som en form av gravvård från hednatiden. Urnor, innehällande aska och brända ben, ha hittats under stenarna och i vissa fall lösa fynd från 1 och 2 århundradet efter Kr. f. Dessa upptäckter utesluter dock ej domarsätestraditionens ursprungliga äkthet. Konstaterbart är genom andra fynd hur tingsplatsen legat i Kämpestads närhet, troligen på Ljungens backe, intill Eriksgatan.

Offerkällan och frågan om helgedomens läge.

Ifråga om undersökningen att bringa i dagen var den sedan gammalt omtalade offer källan var belägen på Almstads ägor har ingen möda blivit ospard. Äntligen blev den funnen. Länsningen av brunnen, cirka 100 m. norr om offerstenen, gav lösningen. Denna har en meter djup, rektangulär stenkista i botten, liknande gravarnas hällkistor. Ur denna har en sten glidit ner och bör återupptagas. Rester och lämningar av klädtrasor finnes däri jämte andra ting. Då det är allmänt känt huru bitar av plagg, burna intill sjuka kroppsdelar nedlades i offerkällor för att det onda med plagget skulle återgå till de ofredade andarna i vattnet, förstår envar deras hopande där. Det är rester av kult med uråldrigt ursprung som träder i dagen. Enligt berättelsen dränkte sig en person i denna källa för cirka 30 år sedan. Naturligtvis trodde man då fullt och fast på andarnas hemsökelse. Personen, hade vid olika tillfällen tagit jord från gravhögarna till sina trädgårdsland. Källan är ej ensam som offerbrunn, vilket senare skall visas. Folktraditionen hade lokaliserat den till Skjorstads hage och i denna återfanns källan efter många års ovisshet. Här måste också frågan upptagas: huruvida ett centrum för kulten i husform funnits eller ej. På några andra platser i Östergötland har undertecknad trott sig konstatera detta, t.ex. Frölunda i Bankekind, Hallstra i Törnevalla, Vårdsberg och Rappestad. Märkligt fynd måste den husgrund anses vara som ligger mellan offerstenen och källan. Därinvid finnes ett brandlager. Utan förundersökning kunna dessa uppgifter dock ej besannas. Uppsala avgudahus var knappast Nordens enda, och gravarna runt om husgrunden påminna slående om en kyrkogård med kyrkan i dess mitt.

Offerbrunn med älvkvarnar, i stenrevel?

Den vackraste synen i denna upptäckta "fornnordiska Baldershage" - ty som en sådan framstår den i all sin prakt är ej högarna eller de ikullfallna bautastenarna och domarringarna. Mellan trädstammarna skymtar man tre stycken stora brunnar i åssluttningens västra sida, åt Almstad till. När de uppkommo är ovisst, troligen skedde det i samband med tempellundens gudakult, Att ingen person under senare tid låtit gräva trenne sådana intill varandra är förståeligt. På en stenrevel som inramar brunnarna med begravningsplatsen, anträffades för en tid sedan älvkvarnar. Första fallet där dylika fornminnen veterligen ha samband med varandra, konstaterades på Almstads ägor, vid brunnarna. Upptäckten skedde genom en slump. Redan 1926 fördes en skarp diskussion om revlarnas uppgift och ålder mellan arkeologerna. Anledningen därtill var öppnandet aven grav på Ljungens backe, där vägbyggnad hotade en kungshög med förstöring. En revel gick upp till graven och kanske in i den, klarhet fick man ej i saken.

En forskare såg i reveln blott en anordning för högen, s. k. andestig, medan överstelöjtnant Edlunds utsago var, att revlarna voro ett självständigt, mäktigt byggnadsverk för forntida försvar, som där tangerat graven. Bägge torde delvis haft rätt. På Almstads ägor inrama revlarna tempellunden, ja det är de som skapa dess egendomliga formation. Genom att följa dem kunna vi få klarhet i lundens omfattning. Samtidigt som de vore andestigar (en gränslinje för andarnas plats), voro de grunder för skydd kring ett fridlyst område. Vackert framträder detta i deras enkla snörräta rader mellan bergshöjderna. Vid en vinkel, som reveln bildar i söder intill "gamla Eriksgatan" (?) ligger en liten fyrkantig stengrund. Man kan icke tolka den till annat än grund till en byggnad som där i vinkel stött hägnaden på reveln. Lilla borgen vid Alm är ett annat bevis på revelns egentliga uppgift, och den ligger inom beskrivna fornminnes område. Att skapa klarhet i lundarnas fridlysta område och hur de voro inhägnade, är möjligt på Almstads ägor, men först måste utgrävningar ske.

Skyddet åt helgedomen.

I Östergötland kom det autentiska rättsdokument i dagen som inhöggs vid Oklunda, Ö. Husby socken, på 800-talet och som bekräftar lundarnas fridlysningsrätt. Undertecknad beskrev detta märkliga aktstycke i Östergötlands Folkblad den 30 juli i år. I runskrift står följande att läsa På berghällen vid gården:

"Gunnar ristade runor dessa; och han flydde, saker (till dråp) (och) sökte "vi" (helgedom) detta; och han fick (skulden) avröjd, och han "band" = (lagfäste förlikningen).

På tvärställd rad står följande: Vi-finn ristade detta.

Där framträder för första gängen ett vederhäftigt bevis på lundarnas kombinerade tings och kultövning. "Vi-finn" (offerlundens föreståndare), attesterar domsdokumentet. Men var finnas resterna av denna lund? Den är spårlöst borta, endast några gärds namn och skriften ge upplysning om den. Vi veta inget om dess forna utseende. Det är i belysning av detta som värdet av helgedomen vid Kämpestad framstår som vida märkligt. Vi äga för andra gången påtagliga rester aven "lund" i Östergötland, som ger oss besked om dess verkliga utseende och det vid Kämpestad. Den första anträffades vid "Lockerstad" i Rinna socken och har säkerligen varit den mystiska Lakes helgedom. Likaså framstår i all klarhet i vilka former fridlysningsrätten framgick. Där blotades, dömdes och begravdes på samma plats och i samma inhägnad. Det torde i Oklunda, Ö. Husby, Almstad i Tåby och Nierdhavi i Drothem har funnits tre stora forna blotplatser i östra Östergötland. All belägna invid gamla Kungsvägens sträckning.

Inför denna syn som tedde sig för mina ögon vid Kämpestad, en lång "gata" genom hela området, kantad av bautastenar, domarringar, ättekullar, kunde jag ej unnat än beundra förfädrens verk. Längst i norr stå tvenne runstenar vid Skjorstad intill gamla vägen. På den ena läses följande:

"Siksten let rasti stain then eftir ikuar sun sin. Han uardt austr tauthr." Det betyder att en fader, "Siksten låtit resa (minnes) -stenen . efter Ingvar, sin son. Han dog österut."

En av de Östergötlands söner som fallit i krigståg till Gardarike (Ryssland). Traditionen håller fast vid att vikingar vara de första som grundade ryska riket, möjligen var Ingvar en av dem. Han hade övergivit fädrens blotplatser för erövrandet av nya riken. Tegners ord tolkar som inga andra en gången livsåskådning:

Valkyrior rida på frustande hästar Hell, dödsjungfrur, hell! I dag skall man strida. I Valhalla gästar en skara i kväll.

Så tala minnena sitt tysta språk om flydda tider och handlingar på, östgötsk jord. Riksantikvarieämbetet har nu överlåtit åt en fackman att imåla runorna och slingorna. Dessa torde därmed äga sin ursprungliga färg, blodets färg. Och Kämpestads offer och tingsställe skall iordningställas efter den plan, riksantikvarien fastställer. Där pågå röjnings-
arbeten Baldershagen. Flera upptäckter kunna förväntas.

Inge Jonsson-Djerf.

Den bygd där forntid sig med nutid enar i tusenårig, minnesfylld historia är Vikbolandet. Få trakter hava en sådan mängd av fornminnesmärken som denna bygd. Vid tiden omkring Kristi födelse torde den' redan varit välbefolkad. Mängder av bygravfält vittna därom. Varje liten gård eller by äger mestadels ett dylikt, ibland flera. I utmarkerna påträffas ofta gravar, där bosättning ej funnits sedan forntiden. Vilka händelser som varit avgörande för förflyttningen av urgamla boplatsområden veta vi icke.

Emellertid kunna vi genom de talrikt förekommande fornborgarna säkert avgöra att strider och ofred medfört många förändringar. Nu vila de gamla kämparna, vikingarna i mullen. För oss, sentida avkomlingar är en mur rest av sekler och tidens glömska, och förgäves spörjer man efter de händelser som vid borgar, murar och stensträngar utspelats.

Från Ramunderberget vid Söderköping skåda vi hän över nejden. Från Storådalen i söder stiga dunkla minnen opp ur det förflutna. Där är landskapets äldsta köping med minnen av kloster och medeltida liv. I forntiden fanns gård vid gård i Storådalen. Närmast oss norrut ligger socknen Tåby i lycklig glömska av vad som fordom varit.

I öster se vi det gamla anrika Mem, och där bakom ligger Stegeborg. Båda hava stolta historiska traditioner väl värda att beskrivas. Dessa få dock finna sig i att bliva förbigångna i detta sammanhang. I norr finnas de förnämsta och värdefullaste förhistoriska lämningarna. Där skymtar Borgberget, Finstads skans och Varaån.

För några år sedan gjorde en östgötaforskare ett märkligt uttalande. Den gamla Eriksgatan har troligen gått över Vikbolandet till Söderköping. " Ett dylikt våldförande på gammal god tradition framkallade mycket snart protester. En annan forskare fann sig hava löst problemet, den måste ha gått genom Norrköping. Vad som är dikt och sanning kommer kanske framtidens forskning att avgöra.

Avsikten är ej att taga upp tvistefrågan, men i förbigående vill jag säga, att har Eriksgatan passerat Vikbolandet måste den ha gått över Tåby. Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang framdraga några av skälen härför. Den flera mil långa Kolmården var svår och livsfarlig att beträda även i historisk tid. Skogen där hette också förr Kolmork "mörk' '. Därför begagnade gärna resenärerna den södra, vägen över Kvarsebo - Ö. Husby till Norrköping.

Där fanns dock väldiga sankmarker, "lösingar", att övervinna. Lösings häradsnamn är ett minne därifrån. Vägen genom Vikbolandet till Söderköping är däremot mycket god och belägen i välbefolkad bygd. Där fanns ett urgammalt gästgiveri och där vara konungens Husabygårdar belägna. Följdes denna väg kom konungen till landskapets I förnämsta köpstad vid havet, Söderköping. En annan betydelsefull faktor vid avgörandet av var Eriksgatan gått är att vägen från Tuna i Sörmland till Kvarsebo ännu kallas för "Kungsvägen". Den forntid viktigaste väst- östliga vägen genom Östergötland gick från Husby vid Söderköping till V. Husby. Därifrån fortsatte den genom Skärkindsbygden, där folkungarna hade sitt stamsäte, över Halleby och Askeby till Linköping.

Under senare århundraden blev Norrköpingsvägen den förnämsta. Vissa delar av denna, t.ex. i Roxenbygden, äro av tämligen ungt datum. Runstenar och andra minnesmärken kunna framhäva Norrköpingsvägens urgamla brukande. Detta bör dock ej helt få avgöra var Eriksgatan gick. Tidigt och glest: befolkad emot Vikbolandet som Brå och Kimstadsbygden är hade de olika gårdarna farvägar sinsemellan. Dessa färdestigar ha fått spela en för stor roll vid avgörandet av var den gamla kungsvägen passerade landskapet. Även Vikbolandet äger gott om runstenar belägna vid vad o.d.

Emellertid får det ej anses uteslutet att båda vägarna kan hava begagnats, till Eriksgata, men under olika perioder. Något skäl för att vid denna förbigå Söderköping finnes ej. Att denna plats under medeltiden och även tidigare, var mera framstående än Norrköping kan ej bestridas. Detta och flera andra skäl göra troligt att Eriksgatan passerat Tåby ej långt ifrån den stora Ramunderborgen. En utflykt därifrån åt norr blir synnerligen givande. Äro vi väl inne på Bjärka och Almstad ägor se vi hundratals fornminnen.

Här är ett centrum för Vikbolandets forna bebyggelse. År 1926 kartlades nejden av överstelöjtnant Edlund. En urgammal väg av betydlig bredd löper igenom hela fornminnesområdet. Den har varken inkräktat på eller blivit förstörd av fornlämningarna, som vackert kanta dess sidor. Nära intill Tåby vägkors, i Skjorstads hage, flankeras den av två domarringar. Namnet Ljunga och Ljungens backe visar oss att där också fordom varit tingsplats. Lionga var ofta benämningen på dylik plats, så skall Linköping äldst hava hetat. Namnet Tåby = två byar är kanske en reminiscens från denna tid då båda domarringarna brukades.

Vad som gör platsen ännu mera märklig är förekomsten av en offerkälla samt en sten i form av ett altare i deras närhet. Detta är en bevarad, tämligen enastående form av
gammal kult. Talrika och väldiga gravhögar finnas där också. I det forna Kämpestadha ligga dessa kullar, mjukt grupperade och beklädda med mossig grönska. En vackrare plats än denna kunde ej gärna väljas. Jättestora granar hålla vakt där över minnenas helgd, och under dem ligger gräsmattan härligt grön i sommartid.

I andaktsfull stämning vandrar man bland gravar och domarringar, stensträngar och stensatta brunnar. Ingen annan gård i Östergötland torde som Almstad äga två domarringar på sin mark. I hästhagen finnes ännu en och intill denna ligger en mäktig treuddsgrav från vikingatiden. Vid utgården Alm, där ett berg höjer sin branta sida i söder, är en borg belägen. Talrika lämningar, mest gravar, äro strödda där som överallt på gårdens ägor.

Ett vittomfattande stensträngsnät lockar med sina tusenåriga, dolda gåtor. Att följa dessa labyrinters ariadnetråd är fåfängt för den oinitierade. Här och där stöta nya till och bliva ibland dubbla för att åter skiljas. Vad menade nordmännen med dessa jätteverk av sten? En praktisk betydelse måste de haft. Vi vända dem ryggen och ägna intresset åt de många gamla namnen som finnas där på platser där hedendomen härskat. Skalleplatsen är en gammal avrättsort och av mycken betydelse fordomdags.

Bjärka hage, Munkängen och Ljungens backe äro beklädda med fornminnen. Vi upptäcka även där husgrunder, vilkas form ger oss en aning om forntida brukande och bosättning. En del underligt formade jordgropar vill författaren gärna hänföra till f.d. slavbostäder. Detta kan dock endast spaden avgöra och den får i detta fall endast begagnas av fackarkeologen.

Att märkliga upptäckter väntar honom är visst. Vi få nöja oss med att konstatera det som finns ovan mark. Hos gårdens ägare, godsägare Skiöld, förvaras dock talrika fynd, funna vid dikes- och grundgrävningar. Från grå forntid, då stenåldersfolket härskade i trakten, fram till vikingatidens yxförsedda släkte bära dessa fynd vittnesbörd. Bebyggelse har här funnits i flera tusen år Nu vaja varje höst präktiga skördar där på fädrens gamla jord. Minnena förtälja .om den gamla tusenåriga Vikbolands kulturen.

Ett tack äro dessa gångna släktled värda för den grund de lagt för vår frihet. Vad minnena säga oss är att bandet mellan forntid och nutid alltid kommer att bevaras i gammal kulturbygd där samma folkstam varit bofast sedan urminnes tid. Ha vi i denna bygd vandrat på Eriksgatans kungsväg eller ha vi, endast trampat på vikingarnas färdeväg till hamnplatsen vid Slätbaken, det är frågor som framtiden får söka besvara. Att Almstad i Tåby varit en förnämlig plats i forntiden är dock konstaterat.

Inge Djerf

S.D. 2/2 1935

Klicka på stenen ovan

Treudd

Stensträng

Altare

Älvkvarn

Tåbybo hittat 500 gravar