Lagtima vinterting vid Kuddby den 10 mars 1682.

Hans högfurstelige dϋrloflige hertig Adolph Johans inspektör, mäster Jonas Tystberg, besvärade sig över Bengt Joansson i Almstad, att han på Almstads ägor skulle huggit en ek. Herr Bengt Joanssons broderson välaktade Staphan Larsson, ville fuller honom till svarande, men som han hade ingen fullmakt hade, och Bengt eljest till detta tinget i var citerat, ty kunde häradsrättan saken nu icke upptaga.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 25 maj 1682.

Hans högloflige dϋrloflige hertig Adolph Joans inspektör, mäster Jonas Tysteberg klagade, att Bengt Joansson i Almstad skall på Almstads ägo talldelse en ek omkullhuggit, begärandes att han därföre lagt plikten, dock mot sin ankom herr Bengt Joanssons fullmakt på välborne Staphan Larsson och till eken omkullhuggande nekade. Voro till vittnen Nils Pehrsson i Blinnestad och en, dräng Nils Persson i Söderköping, vilka efter kärandes begäran, avlade sin ed på bok och sålunda särskilt vittnade:

 

1. Nils Pehrsson i Blinnestad, att eken var alldeles omkullblåst, innan något yxa uppå henne kom. 2, Nils Persson i Söderköping betygade att eken har varit av blåst skadad och sålunda redan omkullblåst, då Bengt Joansson först den avhugga lät. Varföre nu inspektoren begärt honom eken bränt, efter som den av värde är, skall den för detta ställas att plikta. Men tingsrätten säger Bengt Joansson för saken fri.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 25 september 1682.

Avsades samma gång, att Per Månsson i Ljunga, skall betala till Lars Andersson i Söderköping 3 daler silvermynt, för det hans son en bagge för honom till döds slagit.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 25 september 1682.

Välborne herr Eric Bagges till Mem fullmäktige välborne Staphan Larsson i Alm, klagade över Olof Nilsson i Tåby, som på Tåby frälseägor huggit 7 stycken färska ekar. Begärandes att han därföre lagligen pliktar. Olof Nilsson tillstod allenast sig huggit 2 ekar. Därför blev han dömd att böta därföre 24 öre silvermynt. enligt Kongl Majts stadga över allehanda bärande skogsträn av år 1604 och skola dessa undantas stocken. Ovanstående och Truls i Brunneby rannsaka och besiktiga huru med de återstående 5 ekar förvaras.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 28 februari 1683.

Per Olofsson i Ljunga, skall erlägga till Mattias Nilsson ibidem 6 marker kopparmynt för en sugga, som han för honom till döds slagit. Skall ock Per Olofsson tillställa Mattias Nilsson 6 örtygar kopparmynt för det han sin havre litet i hans åker utsått haver. Samma Per Olofsson och Mattias Nilsson äro tvista om sin gärdesgård de skola hålla. Dessa nämndemän Håkan i Onstomta och Truls i Brunneby, nästa år dem byta Besvärade sig Per Olofsson i Ljunga, att Mattias Nilsson ibidem, skulle kallat honom skälm och betygade Per Bengtsson och Nils Ericsson i Skjorstad, det Mattias sade att Per Olofsson skulle slagit hans svåger som om skälm. Vittnet Masse Nilsson sade sig härigenom, vid dryckenskap ha funnit, efter allt vad då taltes, vara i dryckenskap. Lovandes för samma ord giva till Tåby kyrka 1 riksdaler silvermynt, varmed Per Olofsson nöjd var och bliva Mattias Nilsson igenom handräckning förnöjt.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 28 februari 1683.

Anders Ericsson i Almstad å cario ogift, bekände sig hava lägrat en ogift piga Karin Mårtensdotter. Denna tillstod lägersmålet. Alltså dömdes Anders Ericsson, som henne icke ville till äkta behålla, att böta 40 mark efter giftermålsbalkens § 6, 3 kapitlet och Karin efter praxis böta 20 mark. Anders skulle också låta henne till barnets uppehälle betala en ko och 2 tunnor spannmål.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 24 juli 1683.

Avsades samma dag , att Samuel Mattsson i Alm, skall, betala till Inge Persson i Bjärka 6 daler koppermynt, för en sugga som han till döds slagit.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 26 februari 1684.

Besvärade sig Eric Johansson i Tåby, att Holsten Månssons hund ibidem, skall för honom 3 stycken får ihjälbitit. Vittnades Joan Hansson i Brunneby, sig funnit benämnde hund. uppå ett lamm, som nyss ihjäbitet och nersmort var. Holsten nekade till allt detta, beroade sig på en dräng Olof Joansson i Norrköping, som hans hund besiktiga skall, ty skall han skaffa honom hit till nästa ting. Bonden Eric Johansson och Holsten Månsson i Tåby gjorde inför rätten stort olycka, ty böta dessa vardera 3 öre kopparmynt.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 23 juni 1684.

Eric Johansson i Tåby klagar att Holsten Månssons hund ibidem, skall för honom bitit 3 stycken får till döds. Det Holsten nekade till. Då befanns, att Olof Johansson i Norrköping har sett Holstens hund bitit ett får i kyrkoherdens hage i Tåby. Ty skall Holsten betala till Eric 6 daler kopparmynt.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 6 oktober 1684.

Uppstod samma dag för rätten, nämndeman Truls Månsson i Brunneby Tåby socken, och med beklagan tillkännagav, att hans goda skatte gård Brunneby uppbrann förleden månad av gnistor genom skorstens stugan. Då att där intet hus varken i man eller ladugården överblev. Desslikes lades i aska av samma hetsiga vådeld 4 stycken kor, 6 stycken kalvar, 2 ungtjurar, 5 stycken får och 2 stycken grisar. Item alla hans hus, spånadssaker med kistor, skåp, bord, vagnar, kläder och annat vad namn det helst hava kan, samt 30 tunnor spannmål och 11 lass hö, det någon av nämnden och tingsallmogen visste bevisa i sanning bestå. så ock, att hans Brunneby skatte gård var med 20 stycken hus väl bebyggd och åboarna Truls Månsson med markens hösädes egendom och husgeråd, som allt uppbrann och begåvats med kunnande och nämnden intet annat förmodar än Truls Månsson har förutan härmed lidit skada, allraminst på 700 daler kopparmynts värde och förmodas denna attest av rättens äskande blev den under behörig verifikation meddelat.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 5 mars 1685.

Abraham Jönsson i Bjärka o cario ogift, bekände sig hava lägrat en löskona Anna Joansdotter och med henne barn avlat. De vardera böta efter craem 3 daler och Abraham Jönsson lät henne till barnets uppfödsel bekomma en ko Och två tunnor spannmål.

 

Samma dag begärde krögaren Bengt Olofsson i Fristad, tingsrättens attest huru många vägar han måste skjutsa uppå. När därom rannsakades, befanns att han skjutsar ifrån Fristad till Stegeborg, till färjestaden i östra Rusby socken, till Hälla i Västra Husby socken till Norrköping och till Fröberga i Skönberga socken. Då som detta attestation av rätten yrkades, blev det för rättvisans skull meddelat.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 5 mars 1685.

Rannsakades samma gång och befanns, att hustru Karin Knutsdotter i Fristad har varit skyldig Olof Andersson i Ljunga, på ett oxeköp, 30 daler kopparmynt. Viljandes fuller åtskilligt invända för de 20 daler deconterera. Men som samma invändningar minskat inte värde, avsades att hustru Karin Knutsdotter skall för 20 daler kopparmynt in till Olof Andersson med första betala.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 5 mars 1685.

Besvärade sig samma dato kyrkoherden i Tåby vördig och vällärde Knut Orelius över Wallentin Nilsson i Söderköping, att han skall honom på Tåby prästegårds ägor, någon ved avhänt. Och framstod Jöns Larsson Spohle på Bjärka ägor, som betygade, att han såg när Wallentin Nilsson körde hem till staden, huggne och barkad ved med sine egne oxar, och när Jöns Nilsson Spohle frågade var han hade fått veden, sade han på Bjärka ägor, men sedan sade sig tagit det annorstädes. Och som Wallentin Nilsson nu ej tillstädes kom, böter han för stämnings försättande 3 daler kopparmynt.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 12 oktober 1685.

Jöns Jonsson i Sten, Per Månsson i Ljunga, Gösta Nilsson i Yxeltorp, hustru Karin Bengtsdotter i Ljunga och Eric Johansson i Tåby, besvärade sig över Holsten Månsson i Tåby, att han intet vill betala till dem 6 tunnor korn och 30 daler kopparmynt, som han drängen salig Nils Joansson skyldig var. Holsten föregav att Nils Joansson hade allenast 4 1/2 tunna korn och 9 daler 28 öre kopparmynt att av honom fordra. Men Olof Jaensson i Norrköping betygade, efter avlagd ed på bok, att 1/2 år före det Nils Joansson död blev, bekände han för honom, det Holsten Månsson var honom 6 tunnor korn och 30 daler kopparmynt skyldig. Ty avsades, att Holsten förekom och värderingar till klagandena betala skall.

Dock får han därmed innehålla, till dess han med Styrstads ting har sin pratersion emot dem om arv utfått. Holsten Månsson i Tåby besvärade sig över Eric Johansson ibidem, att han skall kommit till svaranden med svårdelse mod, gjort honom hemgång och slagit hans hästar och lamm, begärandes att han därföre lagligen pliktar. Eric Johansson gav till svar, att han hade till Holsten och hans hustru ingen ovänskap, utan efter Holsten lånte av honom ett sto till Västerby, och han fick icke sin grimma igen, gick han till Holsten och frågade efter grimman, då Holstens hustru ville honom med yxa och kniv överfalla, därföre han nödgades att skjuta henne ifrån sig. Då nära förelupit attesterar bägge parternas vittne, skomakaren Anders Månsson i Almhagen, som då satt där och gjorde skor. Ty sades Eric för Holstens tilltal i detta mål alldelse fri, men Holsten för skuffningen av stoet och grimman erlägga till Eric 1 öre kopparmynt.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 8 mars 1686.

Presenterades dags dato i rätten, en obligation, daterad Ljunga den 26 oktober 1685, utgiven av majoren och baronen högvälborne herr Eric Ocenstierna, varut innan han bekänner sig vara skyldig major välborne herr Johan Laurin 2600 daler kopparmynt a 8 procent interesse, samt sättande den förvar vid frälsegårds Ljunga i Tåby socken, som herr majoren Laurin till säte hans protokollerad.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 8 mars 1686.

Avsades samma gång, att Johan Andersson i Skällingstad, skall med sina intressanter betala till Bengt Mattson i Söderköping, för en bod på Skällingstads ägor uppbyggt, 8 daler kopparmynt.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 15 juni 1686.

Olof Olofsson i Fristad tilltalte hustru Ingrid och hustru Karin Knutsdotter ibidem, att de intet vilja hägna en gärdesgård, som dem ännu skall tillkomma. Och aldrig skall Olof vist sina ägor förrän gata kommer. Men svarandena förmente dem på ingen ändring bliva.

Ty förordnades dessa nämndemän Allgots i Smedby, Samuel i Onstomta, Truls i Brunneby med Per i Skjorstad, som gav nämnden den 21 juni detta besiktiga och dem emellan indelning giva.

 

Anders Bengtsson på Bjärka ägor tilltalte befallningsman vällovlige David Jönsson i Torp, att hans tre hundar skola fyra stycken hans lamm ihjälbitit. Därtill befallningsman nekade. Då beviste Anders med Pers i Bjärka vittnesmål, att David Jönssons vallhundar hade, när de gick med kritterna, fått slag hundarna. när de jagade efter fåren. Bevisade och flickan, som tjänar hos Anders Bengtsson, att när hon gick i vall med Anders får, kommo tre kalvstora hundar, som jagade fåren åt skogen och bekänner David Jönsson, att hans kritter hade med sig tre stycken hundar. Ty dömdes David Jönsson att betala för lammen 6 daler kopparmynt.

 

Lagtima sommarting den 2 maj 1691.

Efter hans nåde landshövdingen välborne Eric Lowisins befallning rannsakades och kraven rustningshemmanens villkor. 1/2 hemman Almstad, rustningshåll 1 , nr 18. Såsom hemmanet Almstad allenast är i mantal halvt, är halva hemmanet Brunneby där snart intill beläget, även ock få till rustningsstam med Almstad sammansatt. Men som benämnde hemman Brunneby ringa ägor och utvidgar även det med en emot dem flera påförda innan min fallar, var det ingen förmedling, erhålle kan havandes fuller åker till 6 tunnor utsäde uppgjort, men äger fast ringa och allenast högst lass, kobeten 3 stycken.

Eljest varken skog, fiske, intag eller andra lägenheter, i ty blivit ansett att vara säderligt i vist och drist, som sig belöper, hälften avdraget, utvärderat 16 mark och 15 daler, är 8 2/5-dels daler silvermynt. Vilken förmedling vid tingsallmogens omprövande synes till hemmanets konservation och upprättelse oförändrat, som det i långliga tider intet varit besuttet, utan hans saliga högförmälte dϋrligaste hertig Adoplh Johan det låtit bruka till hälften och dess betjänt haft på lön, som måste vara förnöjde med vad de kunnat åtnjuta.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 2 maj 1691.

Efter hans nåde landshövdingen högvälborne Eric Lowisins befallning rannsakades om kraven på rustningshemmanens villkor: Tåby socken. 1 hemman Fyrby, rustningshåll i nummer 17 kronohemmanet Fyrby , som sistlidna militiekommisarien till rustningsstam utsett blivet, har ringa tillägor och lägenheter emot dess i boken påförde ränta, årligen utsäde allenast 6 tunnor råg, höet 12 lassa, kobeten 8 stycken, en trädgård av äpple, päron och körsebärsträd samt humlegård, men eljest varken skog eller andra utsyningar. För den skull ansett med 4 tunnor spannmåls förmedling av frälses jordeboks räntan, som besväras till 9 mark silvermynt, kan efter nämndens och tingsallmogens berättande säkerligen fodras bliva besådd, så mycket Hans Kongl Majt. av rusthållet i framtiden kan hava någon säkerhet.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 5 november 1691.

Båtsman Joan Nilsson Trogen androg för rätten, huru såsom Holsten Månsson i Tåby haver med honom accorderat att han skulle tjäna honom till Mickelsmässan, ålades att han skulle i två veckor tjäna hos honom, och den tiden även sig själv lämnat, att han sitt nöjt till godo, men när Holsten sått sin höstsådd och han uppå hagen har icke kunnat få någon dags lov, att å litet på sitt båtsmanstorp utföra. Men det han tillbjudit sig vilja med 1 1/2 dags det uppsätta, han haver gått åstad och två dagar varit borta. Men när han igenkommit, haver hans dotter förnekat honom att göra sin tjänst, och da han uti nämndemännen Truls i Brunneby, Per i Skjorsta och Mattias i Ljunga närvaro, tillbad sig i tjänsten igen, haver Holsten icke viljat honom återtaga, utan kallat honom skälm och tjuv.

Holsten svarade, att Joan haver, utan lov gått bort och varit olydig i sin tjänst, att han icke kunnat taga honom igen, beklagade sig att han slagit hans barn, vilket Joan nekade till, ej eller kunde nämndemännen och länsman som besiktningsmän säga sig finna på honom huvudblånad eller blodvite. Till Truls svarade Holsten, att båtsman Dufva sagt till honom, det Joan tagit korn utur båtsmanshustru Ingeborg Månsdotters säck, beklagade sig, att Joan kallat honom bonntjuv. Båtsmansänkan framkom och sade sig icke hava något korn mist och båtsman Dufva nekade alldeles sig hava sagt, att Holsten tagit något korn. Nämndemännen som varit med Joan då han tillbad sig tjänsten igen betygade att Holsten kallat Joan skälm och tjuv, härpå Joan förment att Holsten skall vara en korntjuv, till dess han honom det bevisar. Tillspordes huru de inte kunde enas om, att båtsman för sin tjänst berövat honom två tunnor korn, en vadmalsrock, ett par byxor, tre par skor, ett par strumpor och handskar.

Resultatio:

Allenast båtsman Johan Nilsson Trogen icke varit stadd, utan eljest gjort accord med Holsten Månsson i Tåby, att tjäna honom två veckor och vara de tredje fri, till Mickelsmäss, för tiden mot två tunnor korn, en vadmalsrock, ett par byxor, ett par strumpor, tre par skor och handskar, haver han sin tjänst på en månad när fullgjort, förr än han två dagar varit borta på sitt båtsmanstorp, utan Holstens lov, varmedelst han brutit sitt accord, att Holsten icke nu förbjuder han mera igentaga. Alltså finner tingsätten, honom Joan Nilsson Trogen, bör av den accorderade lönen allenast så mycket utvänat, som i propotion av den tid han tjänst gjort, kan belöpa.

 

Vad skäl ändå anbekommer, så emedan Holsten Månsson, som efter nämndemännen Truls i Brunneby, Per i Skjorstad och Mattias i Ljunga betygande, kallat Joan Nilsson kornpåse, skälm och tjuv, icke kan berykta honom härav, emedan båtsman Dufva sig haver någonsin för Holsten sagt, att Joan stulit korn utur hustru 'Ingeborgs påse, vilken ock säger sig icke något korn mist haver. Ty tillsades Holsten, att böta för tvenne okvädningsord med två gånger 3 mark silvermynt efter det 43 kapitlet värjemålsbalken. Men båtsman Joan Nilsson Trogen, som efter påbudet nämndemän betygar, de hänvisa till sin heder för hans besvär in continentio retorqverat på Holsten, att han skall nämna honom skälm och tjuv, tills dess han det begynder, är funnen tingsrätten fri, så det målet nedlägges, att Trogen slagit dess barn, efter som vid besiktningen varken blånad eller blodvite syntes.

Joan Nilsson Trogen uppviste, Holsten Månsson i Tåby givna obligation av dem 19 april 1689, på 6 daler penningar och tre spann blandkorn. Holsten sade det icke haver varit mer än fem halvspann korn. Joan Claesson i Blinnestad betygade det hava varit 3 spann blandkorn, vilka Holsten hos honom tagit och emedan Joan hade Holstens korn för inskrivet. Ty kungjorde tingsrätten Holsten böra samma skuld betala.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 2 maj 1691.

Anders Persson, Joan Nilsson, Gustaf Nilsson och Eric i Tåby klagar, att Holsten Månsson ibidem skulle innehava mer mulbete i en hage än honom borde emot den hagen han håller Holsten sade sig intet av mulbetet kunna avstå, emedan det måtte hävdat till den frälsegården, han åboar i långeliga tider. För den skull böra jordägarna detta emot honom endera lagligen utföra. Holsten Månsson i Tåby lovade betala till Anders Persson ibidem, för det han en hans ko ifrån jul till hösten fött, 2 daler silvermynt och de handfästning gjorde.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 5 november 1691.

Sedan änkan hustru Margareta Laurin uppvist, dess ifrån landskansliet i Linköping till tingsrätten remmiterade suppliqe, att hon för dess ryttare något torp på häradsallmänningen förunnas måtte, efter som dess verkställighet till torps uppsökande ingen lägenhet vore, nämngivande att torp hemkallat.

Resolutio:

Såsom Kongl Majts åtskilliga förordningar strängeligen anbefalla häradshövdingarna att på häradsallmänningarna ifrån all olaga inkränkande och utsättande genom torp och nybyggning försvara skola. Alltså understår sig intet häradsrätten, att tillåta något ryttaretorp där att byggas, men om något av där uppsätta som nu utdömt är, kan efter lag bliva ledigt, är tingsrätten gärna benägen detsamma emot vederbörlig avgift, änkan till ryttaretorp att upplåta, varav nästa ting noga skall undersökt bliva.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 5 november 1691.

Nils Erengisslesson i Ljunga kärade till Holsten Månsson i Tåby, för en järnstång  som han av honom lånat och nu icke av honom igenfå. Holsten förmenade att när han lånt höstången varför han den igenkänt att vara sin, och frågat Nils varest han fått stången. Då Nils nämnat, att han fått den av Ehlings lånta. Nils tillsades av rätten huruvida han fått samma stång, svarandes att han hade den fått av smeden Joachim Joahnsson i Söderköping, vilken svarade och sade Sig hava den fått av Demers döttrar med annat järn igen. Holsten tillspordes varest han fått samma stång, svarandes att efter sin fader. Nils sade att därom synes annorlunda. Holsten tillspordes huru länge stången varit bort för honom, år och dag. Smeden sade att han stången länge haft.

Resolutio:

Tingsrätten erkänner, att Eric söker sin  stång och Holsten bör bryta, ty huru samma höstången efter sin fader erhållit.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 15 maj 1693.

Anders Staffansson i Brunneby besvärade sig över drängen Johan Svensson i Renninge att han i olaga tid gått utur dess lagbodda tjänst, och enkom han tjänte för honom. Svaranden förebar sig nödgas gå därifrån efter han intet kunde vara Anders till nöjes.

Resolutio:

Tingsrätten prövar skäligt att drängen Johan skall underhålla Anders i Brunneby för de han sin tjänst förlöpit, haver honom 1 tunna korn och 6 mark expenser.

 

Ryttmästaren Jacob de Mare, uppå översten välborne herr Johan Laurins vägnar, ville tilltala Per Nilsson på Skjorstads ägor, att han nedvräkt ett torp för honom, men enär han inte var med överstens fullmakt i detta mål försedd, kunde tingsrätten saken intet upptaga.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 31 maj 1693.

Bokhållaren Gustaf Dackwardt tilltalte herr Knut i Tåby, herr Mattias i Furingstad och fru Maria Gethe, för något ekhygge på Alms ägor. När för den skull härom rannsakades, befanns att herr Knut och herr Mattias intet huggit några på ek utan allenast några ruttna ekstubbar, som Jonas Alm nu betjänt sig att giva dem ägt, till att hemföra ty friade de sig för detta tillmäle. Fru Maria Gethe som herr Carl Ulf sagt att hans moder sagt ägt dem.

Jägmästare Älfskiöld sagt att hugga den eken , som fälla låtit och att de samma varest märkt, ty böre hon här uppå till nästa ting besked visa.

Regementskvartersmästaren Hans Schening, som jämbörligt för ekhygge på Alms ägor blivit instämt, inlade sin ursäkt för mycket sistliden, ty intet han sitt laga förfall till godo. Bokhållaren Danckwardt besvärade sig också där över, att Johans Alm försatte den honom till registrerande... begärande att denna förbindas skall med honom att handla, vilket närvarande tingsallmogen förehöljt.

 

Samma dag kom för rätten corporalen Samuel Wass tillika med profossen Eric Ericsson, och tilltalte Mattias i Ljunga, den ekdungen som han skall uti huggit sedan han förstått hemmanet blivit profossen till löneställe anslaget. Mattias sade sig det gjort förr än han visste profossen skulle få hemmanet att hjälpa åkern, förmodades det inte vara honom till skada.

Resolutio:

Emedan det av synemännens vittnesbörd befinnes, att Mattias i Ljunga har gjort olaga påverkan på endungen vid Ljunga, pliktar han därföre 3 marker silvermynt uppsatta skall, ståndat efter vittnen sedan med 6 daler silvermynt så och betala profossen i expenser.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 8 oktober 1694.

Rådmannen i Norrköping välaktade Gustaf Danckwardt, uppviste i rätten den supplique, som han till högvälborne herr landshövdingen överuppgivit, om tillstånd att få hugga några ekar på dess ägande Alms ägor, efter som de skola stå både åker och äng till skada, varöver var resolverat, att han tingsrätten Attestentum här nu söka skulle, vilket han för den skull begärde. Ty blev i anledning av Kongl förordningens § 2, i vilket länsmannen och sex andra gode beskedlige män, som skulle och göra till tinget en berättelse, nämligen Truls i Brunneby, Per i Skjorstad, Nils i Klint, Per och Göra i Blinnestad.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 30 maj 1695.

Uppå översten välborne herr Johan Laurins vägnar, tilltalade Pär Olofsson i Ljunga torparen Pär Nilsson på Skjorstads ägor, om någon husröta vid Ljungatorpet. Häremot svaranden invände, att redan skada efter honom nedsatt torpet. Beedigade käranden, att han för 3 år sedan torpet emottagit, detsamma av kvinnfolken Ingeborg och Karin samt skomakare Eric, vilka efter varandra suttit i torpet och det försummat.

Resolutio:

Såsom det befinnes, att Pär Nilsson allaredan för 3 år sedan är kommen för torpet, och sedan däruti blivit inrymda. Alltså prövar tingsrätten rättvist, att befria honom för den husröta, som nu långt efter detsamma påsyftas.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 30 maj 1695.

Översten välborne herr Johan Laurin, lät genom sin fullmäktige herr ryttmästaren De Mare, vid rätten andraga till besvär emot hans granne kyrkoherden i Tåby, herr Knut Orelius, at han på dess rusthåll Ljunga ägor skall låtit upptaga en åkerlycka, som klockaren innehade, begärandes han även laga syn. Kyrkoherden sade sådant aldrig vara bevisligt, protesterande mot denna herr överstens intenderade action, genom vilken han så väl nu som till sanning tjäna oförskyllt besvärande vara, i ty att käranden till sin klagan intet bevis finna kan vinna, varifrån han ej eller till någon syn samtycke ville, reserverande sig laga åtalan uppå expedition.

Resulutio:

Såsom det är kronoägor å båda sidor som parterna tvistat om, och de sålunda intet partes cometendes härom någon action med var annan, att mistinera, som i förmåga av Kongl Majts nådiga förordnande icke heller till tingsrättens av därunder höras. Alltså har käranden denna sak söka uppå bemälte åkerlycka för mindre skäl å behörig väg hans högvälborna herr baron och landshövding att antaga.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 30 maj 1695.

Kom för rätten änkan Kerstin i Fyrby och besvärade sig högeligen över sin broder rådmannen Johan Wigman och sin svåger Bengt Nilsson i Fyrby, att sedan de drivit henne att sälja sin del av skatterättigheten uti tilldelningshemmanet Fyrby, som skett med ett villkor: att hon skulle få lösa halva rusthållet och bruka rusthemmanet Fyrby, men hon nu också där ifrån av Bengt, i olaga tid trängd, påstående att hon aldrig på annat villkor tillstyrkt att sälja sin skattejord och sålunda sedan hon förmärkt sig blivit förledd, inga penningar där uppå uppburit. Det måtte för den skull denna avhandling såsom alldeles olaglig och henne som nu nära läst änkan högst prediutecerlig upphävas. Wigman invände, att emedan hans syster Kerstin intet ville, som hans svåger Bengt, försörja hans gamle fader, kunde han intet uppdraga henne 1/2 med andelen. Käranden insisterade detta vara en sådan invändning, emedan eller magsvagt bekant vara, att deras fader hade den förmågenhet, att han av sin egendom måtte kunna underhålla, och att hon så väl som någon av de andra barnen, med all barnslig lydnad och tjänst, och nu ville gå sin fader tillhanda.

 

Wigman förmente sin syster Kerstin nogsamt vara förbunden, att stå vid köpet, som hon med sitt namn under tillhanda bekräftat, och samma dock måste sig därtill samtyckte. Men hon viljat högtideligen, att aldrig med vilja givit här till samtycke, utan att hennes fader övertalts av hennes broder Wigman och svågern Bengt, förbundit honom till denna handel, med lovande, att hon däremot skulle få halva rusthållet av Bengt, medan Wigman nekade till detta påtvingade avtal, och inga medan det varit över dagen handel, än hustru Kerstins fader och svåger, som nu sedan var sjuka, fann tingsrätten nödigt att de till andra dagen tillsägas skulle, då nu görligast var att comparera här över uthöras.

 

Den 31 contiunerade tinget.

Då åter framkom hustru Kerstin i Fyrby och besvärade sig nu, som förenämnde dag över sin broder Johan Wigman och sin svåger Bengt Nilsson, att de förmått henne sälja sin skatterätt, och att Bengt tvärt emot sin lovan och all rätt i olaga tid tagit ifrån henne bruket av rusthållet, men som honom skall varit tillsagt bouppteckningen uppå hennes befallningsmans vittnesbörd, att hon sig över detta tvång har honom Bengt, och att hon ifrån sitt bruk i laga tid ej blivit uppsagd. Wigman svarade, att hans fader och svåger för deras svåra sjukdom intet kunde sig inställa.

Resulutio:

Tingsrätten prövar saken av den beskaffenhet, att om denna tvistiga handel beståndat, nuvarande inte något laga skäl göras kan, får nu hustru Kerstins fader och svåger, som nu för endast sjukdom nu hava laga förfall, vid nästa ting komma till talas. Men angående detta års bruk av rusthållsstammen, så kommer vederbörande ägares befallningsman alltså nöjda hustru Kerstin därifrån i laga tid uppsagd är, honom då i förmåga av 22 kapitlet jordabalken med laga fardags utväntande, att mer till mera av behålla.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 14 juni 1696.

Kronobefallningsman ställde inför rätten Per Olofsson i Ljunga, för att han uppå den stora böndag, betalt Pär Nilsson på Skjorstad ägor, att kasta 8 1/2 tunnor råg vilket Olof Botvidsson i Ljunga och hans hustru Carin Andersdotter enhälligt bevittnade. Ty sakfälldes Per Olofsson i Ljunga för begånget sabbatsbrott till 40 markers plikt och Pär Nilsson som vägrade rannsakningen i lätta måtte till 40 marker eller 14 dagars fängelse på vatten och bröd. Så pliktar ock Pär Olofsson i Ljunga för vanvördnad mot rätten 3 marker silvermynt.

 

Ringkarlen i Norrköping Oluf Jonssons änka, hustru Kerstin Larsdotter, tilltalte Holsten i Tåby om 30 daler silvermynt, som han skall av hennes man till låns tagit och intet betalt, framvisades hans handskrift därpå. Svaranden invände sig hava betalt 30 daler silvermynt för 14 år sedan och tagit samma penningar till låns av Nils i Ljunga, men förgätit taga igen sin handskrift. Käranden framsade till vittne ringkarlen Måns Månsson och timmermannen Per Jansson, nyss före sin död, så väl som ofta tillförne s för sina ringare, att Holsten i Tåby har ifrån honom 30 daler silvermynt, som han intet kunde få betalning för.

Resolutio:

Tingsrätten prövar i anledning av 33 kapitlet urbotabalken, rättvist att Holsten i Tåby, som varken med kvittobrev eller något vittne kan bevisas sig betalt 30 daler, som han tillstår sig, efter sin handskrift lånt av Oluf Jansson. Skall han inom 6 dagar till dess änka Kerstin Larsdotter betala med 6 daler silvermynts expenser.

 

Per Olofsson i Ljunga besvärade sig över båtsmannen Anders Tran för att han

överfallit hans hustru med slagsmål. Svaranden, som till första tingsdagen blivit instämd och utan förfall uteblivit pliktar 2 daler silvermynt och bliver sedan förmedels vittnes frånvaro uppsett till nästa ting.

 

Lars Månsson i Fristad tilltalt drängen Sven Månsson, för det han gått utur tjänsten. Var emot drängen berättar, det han icke statt honom icke eller förvisat honom utan lön.

Käranden Lars Månsson till det förra icke nekade och till detta vare inga giltiga vittnen att producera. Ty finner tingsrätten skäligt, att drängen Sven Månsson befria från vidare tilltal i detta mål.

 

Pehr Andersson i Ljunga tilltalte Måns Erengisslesson ibidem om 5 ½ daler kopparmynts skuld, vartill svaranden ej neka kunde, prövar tingsratten skäligt och lag likmäktigt köpemålsbalken och lag likmäktigt i 8 kapitlet det bör Måns Eringgisslesson sedan 5 ½ daler silvermynt inom 6 veckors dag med 1 mark silvermynt expenser.

 

Nils Nilsson i Fristad instämt Joan Claesson i Blinnestad för tjuvnads beskyllning, var emot Joan Claesson conterer sig icke veta vid något annat än det ärligt och redeligt är, icke eller kan Nils Nilsson fulltydiga det Joan Claesson beskyllt honom. Ty varder Joan Claesson fri erkänd och Nils vid sitt goda namn och rykte confererad.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 1 oktober 1696.

Joan Claesson i Blinnestad besvärade sig över Holsten Månsson i Tåby, att han uppstängt en grind ifrån fårgärdet, varigenom ohägn inkommit. Svaranden som visst intet varit tillstädes pliktar 2 daler silvermynt och emedan han intet med sjukdom att förebära till grindens flyttande, avsade att han den i sitt förra rum nu uppsätta skulle och Holsten svarar för hägnaden, samt skadeståndet därpå, sedan tvenne nämndemän besiktat.

 

Joan Claesson i Blinnestad tilltalte sin granne Påhl Månsson, att han gjorde honom ohägn i fårgärdet, genom den grind som ginge efter hans fårhus och att han nämligen lovats över i sankliga åkermossen. Svaranden invände sådant inte var brukligt, men käranden intygade med grannars vittnesbörd, att hästkreatur, som getter vara i sädgärdet.

Resolutio:

Såsom det befinnes, att Påhl i Blinnestad intet har huvudvägen närlig utför sin fägård och i sädes gärdet, ty bör han den igenhägna och vid plikt till givandes intet låta ohägn uti sädesgärdet inkomma. Skolandes genast att insätta sig efter stångafallet.

 

Påhl Månsson i Blinnestad tilltalte Joan Claesson ibidem, att han förhålla honom de ägor som han skattar för, nämligen en täppa item 8 daler silvermynt, som vore honom skyldig. Svaranden invände, att täppan vote anslagen ryttaren på lön och lagd under ryttaretorpet, förmenade sig intet vara honom något skyldig, när de fingo räknas vid därom.

Resolutio:

Påhl har sig hos herre landshövdingen att angiva, att vara den täppan som till hans hemmans hemman, lucka är ryttaretorpet anslagen. Skolandes Joan straxt betala Påhl, som han finner honom skyldig.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 9 oktober 1696.

Per Olofsson i Ljunga besvärade sig över båtsmannen Anders Trana att han skall slagit hans hustru tvenne hål i huvudet, så ock blånader på armen. Svaranden, sjuk för tillfället, men klagade att Pers hustru överfallit honom med oförskämdheter och bannaro.

Resolutio:

Tingsrätten prövar lag likmäktigt, att båtsmannen Anders Trana, som befinnes av vittnes utsaga, hava slagit Pers hustru i huvudet och en blånad, skall plikta därför 15 daler silvermynt och förplikta målsägaren med 3 daler silvermynt.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 8 februari 1697.

Joan Claesson i Blinnestad beviljades fasta uppåskattehemmanet Fyrby, som befanns vara till teg och bruk lagståndet.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 14 juni 1697.

Efter kornetten högvälborne herr Bagges ansökning, blev allmänt vid 40 marks plikt avsagt, att den resande av allmogen skall hålla sig vid rätta halva vägen över Stensvadshagen och icke med de många bivägar besamma alldelse förstöra.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 14 juni 1697.

Kronolänsman Olof Olofsson ställde för rätten Håkan Nilsson i Blinnestad, ogift, som å krono begått lägersmål med kvinnfolket Anna Månsdotter, varav hon fött oäkta barn, en flicka Anna kallad, och som inget äktenskap lovats dem emellan förelupit, och de till var bestämda. Ty således efter lag och förordning Håkan att böta 40 daler silvermynt och Anna 20 daler silvermynt och båda stå uppenbar skrift och kyrkoplikt.

 

Lagtima höstting vid Kuddby den 1 oktober 1697.

Johan Wigman/krögaren besvärade sig över skräddaren Anders Bengtsson på Bjärka ägor, för det han försålt till honom 2 kannor odugligt enbärs brännvin som han honom straxt förut betalt. Men krävde nu få enbärsbrännvin och penningar igen. Svaranden vidkände att brännvinet för svaghet därigenom att de fört det uti en stor kutting, som intet var ren, och att det legat ännu orökt. Omsider förenade de således därom, att Anders giver Johan i dess ställe, 1 kanna gott enbärsbrännvin.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 20 juni 1698.
Bengt i Fyrby och Joan i Blinnestad begärde slippa en bräcklig väg som går över Nybble hage bort åt Tåstad, då vägen den intet är någon laga väg som äger bros eller ridväg, så lämnas dem fritt även att ödelägga.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 20 juni 1698.

Joan Claesson i Blinnestad tilltalte Nils Nilsson i Fristad om halva höet aven åkertäppa, som han under Fyrby skattehemman brukat till halva 2 års tid, men som vad kontrakt av den 18 februari 1696 utvisar, det Nils bort hava allt gärdet för mot ett lass ängahö, det Joan Claesson bekommit. Så avkunnar tingsrätten svarande fri för vidare tilltal i detta mål.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 20 juni 1698.

Joan Claesson i Blinnestad tilltalte Måns Joansson i Bjärby om någon husröta vid Fyrby. Svaranden invände sig mot Joan, intet hava förutinnna att beställa, efter han brukade gården åt köpmannen Schnerilet och Joan köpte gården som han var, men Joan sade honom brukat gården ett år, sedan han köpt den. Ty prövar rätten skäligt, att Måns betalar Joan för ett års byggnad 30 daler kopparmynt.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den3 juni 1699.

Måns i Bjärby instämt Joan Claesson i Blinnestad om något utsäde vid Fyrby, men som käranden icke är tillstädes, ty avräknas svaranden fri för vidare tilltal i detta mål och pliktar käranden för utebliven närvaro 3 daler silvermynt.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 3 juni 1699.

Bengt i Fyrby och Joan Claesson i Blinnestad, vice versa kärande och svarande

om ägor och hagar, den ena från den andra preatendera, anhöllo om en rätt bohlskada syn, den tingsrätten inte vänta kunde, utan den till utsatt termin i augusti eller september med nämndemännen Pehr i Stensätter , Truls i Brunneby, Starker i Olofstorp, Lars i Ring, Pehr i Blackstad och Nils i Klint.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 2 oktober 1699

Olof Svensson i Tåstad instämt Bengt Nilsson i Fyrby om en väg han inhägnat, men Bengt och länsman säga vara laga dom i saken. Ty kan tingsrätten för denna gången sig icke därmed befatta.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 19 februari 1699.

Måns Joansson i Bjärby tilltalte Joan Claesson i Blinnestad om 2 3/8 dels tunna råg och 1 tunna vete, som han utsått vid Fyrby, förrän Joan Claesson köpt skattegården och Måns försålt bruk och utsäde till Nils Nilsson i Fristad. Men Joan Claesson förbinda låtit, var emot Joan Claesson i Blinnestad föregiver det 76 daler kopparmynt husröta varit vid gården och han därföre bör binda utsädet, vilken sak berättas av handen förr varit vid tingsrätten avgivna i salig Gyllenadlers tid, men som ännu inte kunnat få protkoller, så att eftersom kunde han resolvera åt, så anstår saken till dess protokollen till hands komma.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 5 februari 1700.

Gästgivaren Knut Friman tilltalte Sven Olofsson och Truls Månsson i Brunneby om halva Stensvads äng, de under Brunneby brukade och Knut Friman igenom uppvist fastebrev av den 15 februari 1667, påstår allena höra under Fristad. Varemot gästgivaren Olof Svensson, å sin fader Sven Olofssons vägnar och nämnde Truls i Brunneby uppviste en häradsdom av den 25 augusti 1601 och därpå lagmans dom och salige herr Nils Bielke sålt den 18 juni 1604, emellan Lasse i Fristad och Månses i Brunneby, av det innehåll, att halva hagen på Stensvads ägor kunde för sin höga herres skull, icke dömas ifrån Månses i Brunneby, efter den av ålder var tillytt och legat som de föräldrar av många, visste besked om.

Resolutio:

Tingsrätten haver denna sak i behörigt övervägande tagit och ehur väl käranden Knut Friman genom detta fastebrev den 13 februari år 1667, söker bevisa hela Stensvadsängen böra under och till Fristads skattehemman, så kan han likväl varken genom vittnen, som av han säger sig veta fulltyga , vad vid eller på vad sätt, halva ängen i Stensvads ägor helst kommit ifrån Fristad. Ty finner tingsrätten skäligt och rättvist, så i anledning av den uppvista härads och lagmansdom av år 1606 och 1604, blev ovanbenämnt köp, i förmåga av 1 kapitlet jordabalken anse Brunnebybornas hävd i halva Stensvads skatteäng för urvinnande och svarande för vidare tilltal i detta mål fri avkunna.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 5 februari 1700.

Nils Nilsson i Fristad tilltalte Eric Rahlsson i Fyrby om odugliga gärdesgårdar på Fristad frälsehemman samt att han Eric bebott var, som det tillstodo, sig således vara förlykta, att Eric Rahlsson betalar till Nils 40 daler kopparmynt och sedan på goda leverat 20 daler. Ty dömdes förlikningen fast och stadig och pålades Eric Rahlsson inom 6 veckors dag betala de återstående 20 daler kopparmynt med 1 daler expenser och plikta vardera för uteblivande vid första upprop 1 daler silvermynt.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 5 februari 1700.
Inkom nämndeman Joan Claesson i Blinnestad och tilltalte handelsmännen herr Joachim Hansson Söwers och herr Ernst Beckman om en äng, hökortahagen kallad, vilken efter hertig Johans bytesbrev av den 15 december år 1615 och konung Gustaf Adolphs konfirmation den 14 juli år 1618 lytt och lagts till Per Nilssons skatte gård i Fyrby, den Joan Claesson med alla dess tillhörigheter sig tillhandlat den 12 augusti 1695 och dessa handelsmän nyttja ängen. Var emot herr Ernest Beckman å sin svärfader Joachim Hansson Söwersa och sina egna vägnar inlade en skrift av det innehåll, att de i förmåga av det 29 kapitlet konungsbalken förmena sig icke ständiga vara att contester litet med. Joan Claesson i Blinnestad hävdade sig icke denna gången försedd med behörig bevis om denna hage, därvid till sin hävd på svaromålet instämmande må plikta och betala expenser.

Resolutio:

Som nämndeman Joan Claesson igenom salig hertig Johans och höglovligaste i åminnelse konung Gustaf Adolp brev bevisat, att högkorta hagen är ifrån Kongl Majt lönen lytt under och till Fyrby gård, som Joan Claesson nu possiderar. Då finner tingsrätten skäligt och lagmäktigt, det herrarna Joachim Hansson Söwers och Ernest Beckman, vid nästa ting bevisa titulerade argument acquirations av bemälte äng, varandes vid detta tillfälle 29 kapitlet i konungabalken att hänföra.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 4 maj 1700.

Sven Olofssons arvingar i Brunneby, tilltalte Truls Månsson om Stensvads äng, han i två års tid brukat, varom parterna berätta sig vara förlikta. Ty varder Truls Månsson för enbart tilltal i detta mål frikänd.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 4 maj 1700.

Truls Månsson i Brunneby instämde krögaren Olof Svensson i Åby och dess syskon, angående lösen av Stensvads äng, varom käranden berättar sig vara förut med sina andra parter således, att saken anstår till nästa ting, men som krögaren bortrest utan rättens vetskap, pliktar han i förmåga av rättegångsordningen 15 § 2 daler silvermynt.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 4 maj 1700.

Joan Claesson i Blinnestad tilltalte Måns Joansson i Bjärby för husröta på skattehemmanet Fyrby sedan år 1696, varom de således förliktes, att Måns betalar till Joan Claesson 38 daler kopparmynt, och pliktar Måns Joansson i Bjärby 3 gånger för otid 9 mark silvermynt.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 6 maj 1700

Johan Danielsson i Tåby besvärade sig det, dess assesor Gustaf Nilsson i Mem, icke uppbyggt den stuga, honom den 29 oktober år 1671 påsynts vara i Tåby frälsehemman. Varemot Gustaf Nilsson svarade, det året tillförne kom av befallningsman välbetrodde 'Anders Svensson vare med honom där sammastädes på husesyn hållen, då han avflytta skulle i contrelaearns västersyn, frälsefogden hade påvisat och nämndeman Joan Eliassons frånvaro kunde alltså icke svara till den påföljden som varit efter avflyttningen.

Resolutio:

Tingsrätten finner saken av den beskaffenhet, att befallningsman kunde svaranden hålla husesyn av år 1696 böra inskaffas. Dessförinnan kan tingsrätten icke definitivt saken avhjälpa.

 

Unga och beskedliga drängen Johan Jonsson å egen och sina bröders vägnar, begärde att som de tillhållit sig 1 hemman i Fristad, vilket Knut Friman nu åboar av hävd, av en och annan ersättas, det måtte för den skull till hemmanets konservation, att förbud honom och dem av rätten lämnat bliva, det varken hus, åkrar, äng, skog eller vart bliver härefter dugligt i berörda Fristad av åboen, bemälte Knut Friman medfarit. Vilket tingsrätten icke fann skäligt, att vägra, utan sådant förbud beviljar de vid 20 daler silvermynts plikt.

 

Johan Johansson i Fristad uppviste för rätten tvenne obligationer av den 20 april 1702 och den 25 april 1709, med den första obligationen befanns det Knut Friman är skyldig 16 daler kopparmynt och med den senare likaledes skyldig 30 daler kopparmynt. Knut Friman kunde intet frångå sig denna skulden. Alltså bör han och den riktigt och tillfullo allra första klarera och erlägga.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 20 juni 1701.

Rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby och Nils Nilsson i Fristad besvärade sig, dels över att Knut Frimans hustru, som har ihjälhuggit för Bengt tvenne Får och ett i fjol, men hade icke fullkomligt betalt, utan således förliktes, att Knut Friman giver vardera 3 daler silvermynt.

 

Upplästes gästgivarnas friheter i Björkekinds härad:

Konungsunds kronohemman och Fristads skattehemman och som efter noga undersökande befanns ova specifikation samma år 1698 åtnjutit frihet på skjutspenningarnas erläggande 10 1/2 daler silvermynt, medan sådant görs med till behörigt bevis meddelat.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 17 oktober 1701.

Mattias Nilsson i Nybble och åboarna i Skällingstad, tilltalte båtsman Carl Styf, för olovligt skogshygge, som besynts av  nämndemannen Truls Månsson, att vara på Nybble

kronohemman till 7 lass, av Skällingstads ägor 3 lass. Vartill svaranden icke kunde neka.

Ty pliktar i förmåga av skogsordningens 5 § 40 mark Silvermynt

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 9 mars 1702.

Joan Claesson i Blinnestad och Bengt Nilsson i Fyrby instämt varandra om ägoskillnad i Fyrby. Varigenom till efter bägges insuerande begäran till den 6 maj nästkommande syn
avgöra.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 9 mars 1702.

Emedan som belägne skog under Mems säteri förekommit olovligt skogshygge. Så varder bemälte skog lyses i helg vid 40 daler silvermynts plikt.

 

Lagtima vinter ting vid Kuddby den 9 mars 1702.

Emedan som överstinnan välborne fru Ingeborg Larurin förnummit, det nämndeman Truls Månsson med kronlänsman Olof Olofsson skolat delat de ägor, som på utmarken uppgivna och till rusthållet Ljunga lydit och legat. Då haver välborna fru överstinnan igenom halvbonden Lars Månsson nu där protest inlagt, vilken också upplästes blev till den verkan lag förmåga och är befunnens det Truls Månsson, som med länsman skickat varit, icke bättre förstått än delt dem. Då emedan sådan delning som oduglig och funno av det 15 kapitlet jordabalken upphäver och göra nämnda fru sine efterkomne hävd till laga slupit åkomma. Vilket den jordägande haver till saken som förmenar sig med skrift något mera
t1llkomma, da regementsskrivaren åligger vigilera för kronorusthållet och Kongl Majts där under verserade höga intresse.

 

Lagtima höstting vid Kuddby den 6 oktober 1702.

Länsman Olof Olofsson tilltalte efterföljande, för det de icke färdigt gjorde sina delar på Tåby vägar, som Nils i Sätra, Anders i Oxatorpet, Joan Larsson i Skällingstad, Hindrich ibidem, Olof i Ragntorp, Anders Bengtsson och Joan Ericsson i Tåby, Lars och Inge i Bjärka, Blinnestads tvenne hemman, Stensvad, krögaren i Fristad, Eric i Fyrby, Holsten i Tåby, Johannis och Måns i Skjorstad, John i Alm och emedan undersökning befanns mestadel någorlunda lagat om sine vägdelar. Så månde de förstå för böter, så framt ej inom 8 dagars förlopp, sine vägdelar färdige gjorde, men Hans, Eric och Inge i Bjärka samt krögaren i Fristad, som motvilligt åsamka med sine delar, plikta så därföre som frö tredsko, 6 daler silvermynt vardera och vid 40 dalers plikt, tillgjörandes görs vägen alldeles giltig inom 14 dagars förlopp.

 

Lagtima höstting vid Kuddby den 30 september 1703.

För kyrkoherden högvärdige doktor Hammarvik, Johan Frimans del i skattegården Fristad för 353 daler kopparmynt efter obligation den 31 juli 1702 och den 1 juni 1703 uppbudet. Sammaledes Knut Frimans andel i Fristad för 300 daler kopparmynt, lån efter obligation den 30 juni 1703 uppbudes.

 

Änkan hustru Ingred Hansdotter, som icke i frångå kunnat, på hennes salig man Lars Rasmusson på Stensvads ägor, av käranden Joan Gudmundsson i Tåstad på köp taget och bekommit ett sto för 11 riksdaler kopparmynt.  Men det samme varken  sin livstid eller nu sedermera betalt haver. Dömes nu plikta 6 veckors expedierande efter datum, till bemälte Joan i Tåstad betala förbemälta 11 daler kopparmynt, med dem Lars stämnings penningar 24 öre silvermynt

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 16 juni 1704.

Herr Claes Caléen å välborne fru Helena Catharina WeIlings vägnar kärade till Joen Larsson i Skällingstad angående olaga olovligt skogshygge på dess sätes gård Mems agor. Havandes nämndeman Nils i Fristad den avhuggne skogen varas befintlig och befunnit 115 stubbar.

I anledning varav Claes Caléen å välborne frus vägnar påstår det måtte häröver den plikta, som lag och förordning kunna prestera. Sammaledes Joan Larssons hustru Maria

Joansdotter, tillika med advokaten välaktade Nils Lindeleus som befullmäktigad, ville påstå härmed att ingenting vara hugget utan inom Skällingstads rågång och på dess skog, vilken prötar tillsammans med Mems by ägor. Och emedan det lagfarts, att denna Joen i Skällingstads dräng Anders Månsson bliven av Sven Attraperader på skogsvägen, dock inte på Mems bys ägor. Alltså  prövar tingsrätten skäligt, att disserera denna sak till nästa ting då bemälte  Anders kommer tillika att höras, ville därtill nämnden emellertid låta besiktiga på vilka ägor den avhuggna skogsparken kan vara belägen.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 4 mars 1704.

Hauptman välbetrodde herr Henric Scheibe för ett kronohemman i Ljunga för bonden Nils Erengisslesson såsom åboende, instämt överstinnan välborna fru Ingeborg Laurin för det hon till sitt krono rusthålls hemman ibidem, skall av utmarken innehade någon uppgjord åker, av uti ovanbemälte kronohemman med ett Profossboställe i samma by, böra hava sin del. Vartill välborna fru överstinnans fullmäktige, utan föregivande sigill, varmed herr Hauptman någon liten contistera, medan till någon syn samtycker, vilken Hauptman påstår och regements skrivaren välbetrodde Johan Fontin, efter dess brev av den 28 februari sistlidna, synes vara tillsvars med. Men som denna skifte är mellan kronohemman görer den efter Kongl Majt nådigaste förordning under högvälborne herr landshövdingen dicission och angivder.

 

Bergmästaren ädel och högaktade herr Gustaf Danckwardt, genom dess skrivelse daterad Almstad den 2:juni innevarande ar, besvarade sig huru medels han lider stort fång därmedels, att dess grannar uti Skjorstads by icke allenast. nyttja låter varandra uti sädesgärdet, utan ock efter låta gå sina kreatur uti säden, anhållande för den skull sådant till hämmande, om laga tingsförbud, att den ena den andra ej måtte göra härutinnan något det ringaste förnär. Härmed är Skjorstads bönderna här medvente, och jämval av nämnden intygat, att genom betande i Skjorstad by stor oreda kring. Alltså och i anledning av lag, prövar tingsrätten skäligt, att förutan den i lagen precierade ordinarie boten juris punta, laga refussion av allt skadestånd skall den av Skjorstads borna, som understår sig sådant efteråt, att genom betande i sädesgärdet den ena eller den andra fördelar, varda förfallen till sina 40 daler silvermynt böter, medan detta förbud allom som vederbör behörigen ar kungjort varder.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 16 juni 1704.

Pigan Karin Joansdotter tilltalte Gustaf Nilsson i Mem, om återstående lön 8 1/2 daler kopparmynt. Var emot Gustaf Nilsson icke hade något skäligt till förebära, utan att pigans moder gått i borgen för 2 pund fläsk och 5 marker ister, vilket profossänkan i Ljunga borgat. Så prövar vara tingsrätten skäligt och Kongl legan 6 § likmäktigt, det bör Gustaf Nilsson inom 6 veckors daga, betala pigan Karin Joansdotter 8 1/2 daler kopparmynt med 1 daler silvermynt expenser.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 6 oktober 1704.

Joan Claesson i Blinnestad, käranden efter föregången laga stämning, till sin granne Påhl Månsson angående laga likviditetsbrev uppviste för dess åboende tilldelningshemman uti bemälte by Blinnestads ränta. Varpå svaranden Påhl Månsson, igen dess befullmäktige advokaten välbetrodde Niels Lindelius, sade det andraga, han sig intet allt vad billigt är utav samma Blinnestad tilldelning haver käranden Joan Claesson av ägarna tillstånd de avgående räntorna att upptaga och för de samma svara. Alltså och emedan lag det 10 kapitlet jordabalken 1 § säger, att kunde bör detta avrad sitt gäll det och sådant visa med brev eller laga vittnen. Ty varder Påhl Månsson i Blinnestad därtill här medelst förbunden, så att vad han icke kan bevisa med i handom varande eller havde genmälte brev betalt, sådant vidare honom åligger att prestera.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 22 februari 1705.

Påhl Månsson i Blinnestad besvärade sig över nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad, nu som förra tinget, att han icke vetat efter förty förledna vinterting år 1704 honom betala 15 daler kopparmynt och upplåta lilla tången i lilla gärdet till dess husbonde Adolph Lencs stånda kan komma, vilket nämndemännen Truls Månsson i Brunneby och Måns Persson i Skåresta by betygade, samt vara men som Joan Claesson, vilkens stämningar i rättan tid bekommit, inte är tillstädes eller rådande över rustningsstammen varder jordägande.

Ty prövar tingsrättens skäligt, det bör Påhl Månsson sig åtnöja låta med 15 daler kopparmynt samt 1 1/2 daler silvermynt i expenser, dem Joan Claesson inom 6 veckors dag betala bör samt 2 daler silvermynt för uteblivande.

 

Salig Blauers änka hustru Karin Nilsdotters fullbemäktige sventjänare Olof Br- man, tilltalte drängen Eric i Blinnestad, att han emottagit av honom städja och intet trätt i tjänsten. Drängen invände sig intet vidare emottagit städjan, än så snart han kommer få lov att komma ifrån sin förra husbonde, men efter han intet velat släppa honom, har han sänt städjan tillbaka.

Resolutio:

I förmåga av Kongl Majt nådiga förordning om legohjon av 1686 § 4, befinnes käranden intet vara befogad att städja drängen Erik utan att dess förra husbondes lov. Ty prövar tingsrätten Kongl förordningen likmäktigt, honom kärandens tilltal i detta mål att befria.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 25 september 1705.

Handelsman Johan Stenman besvärade sig över drängen Lars Ericsson i Blinnestad, för det han, som i rättan tid tagit städja 2 karoliner och förvissad varit om 50 daler kopparmynts lön uti allt, tre veckor före Mickelsmäss blivit städjad uti Stenmans frånvaro, havande nu städjat sig till schoutbynachten Bogman på Bolltorp. Vartill drängen icke neka kunde. Ty prövar tingsrätten skäligt och Kongl stadgan likmäktigt den 28 november 1686 4 §, dte bör Lars Ericsson träda i tjänst hos Stenman, vilken han först städjepenningen avtagit. I övrig händelse haver Stenman tillika med laga sattistans honom hämta. Vill han ändå icke kvarbliva, betala städjan åter och plikta 50 daler kopparmynt. Och som han Lars Ericssons sedan statt sig till herr schoutbynanten Bogman bör han giva städjan åter och plikta 40 daler silvermynt eller 30 daler kopparmynt, som efter verkligheten en dräng bör ha i orten.

 

Lagtima höstting vid Kuddby den 25 september 1705.

Länsman Olof Olofsson besvärade sig över följande bönder, för det de icke skjutsat vid Fristad krog, som Pehr Danielsson i Brestad, Joan Larsson i Skällingstad, Anders Joahnsson ibidem, Lars Andersson och Samuel Månsson i Torp, Mattias Nilsson i Nybble, Anders Svensson i Oxatorp, Nils Larsson i Sätra, Paul Månsson i Blinnestad, Nils Erengisslesson i Ljunga, Gustaf Andersson i Alm, Joan Gudmundsson i Skårby och Olof Svensson i Tåby, vartill svaranderna icke neka kunde, men föregåvo sådan skjutsning vara dem besvärlig, helst emedan de icke så väl kunde veta, när de skola vara tillstädes med hästar vid krogen. Var emot länsman intalte dem lätt till veta när de efter härom många hemman äro lagda under krogen och 4 hästar hållas var dag.

Resolutio:

Tingsrätten haver denna sak att till behörigt övervägande tagit, och som det befinnes överenskommet hemmanens åboar, som anslagna äro till hålla skjuts vid Fristad krog av idel tredska och motvilligt sig därifrån avhållit, så prövas skäligt, i förmåga av lag och gästgiveriförordningen , sakfäIla den till 3 daler silvermynts plikt vardera och dubbelt om de sig härefter icke rätta låta, börandes nu betala till länsmannen 6 daler silvermynt expenser.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 25 september 1705.

Ryttmästarinnan välborna fru Helena Wellings, igen sin fullmäktige bokhållaren välaktade Staphan Almgren, tilltalte bonden Olof Månsson i Tåby om 22 daler kopparmynt husröta, samt en ny stuga på gården han åbott tre års tid. Havandes synenämnden icke utfört ny våghus värde i den kasserades ställe, vilken nu efter noga övervägande befunnit komma till röta 90 daler kopparmynt, vilket med de anförde 22 daler utgör tillsammans 112 daler kopparmynt. Bonden svarade, det han där emot inte hade något till förebära, mera än det honom varit lovad hugga timmer till stugan på hemmanets ägor, men som det intet finns i kontraktet eller något annat bevis där till framstod, må han själv därom i ödmjukelighet påminna om som kontraktet innehåller, det han bör bygga ny stuga, samt hålla de övrige husen vid makt. Ty prövar tingsrätten skäligt, som lag enligt Kongl Majts husbyggnings ordning likmäktigt det bör, bonden Olof Månsson bygga och bättra vid gården för 112 daler kopparmynt till nästkommande midsommar eller vad den uti brister betala med penningar, som användas bör till husbyggnad och reparation på bemälte frälsehemman och inte till någon annan nytta.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 19 februari 1706.

Efter högvärdiga herr biskopen och veniconsistoriums brev av den 27 januari 1706, blev Israel Rahlsson i Tåby och pigan Maria Svensdotter framkallade och tillfrågades varföre de över år och dag hållit sig från Herrens Högvärdiga Nattvards begående. Var till de icke hade någon orsak förebära. Men Israels hustru Maria Pehrsdotter sade sig icke oftare kunna gå till Herrens Nattvard är hennes man. Varföre prövar tingsrätten skäligt och likmäktigt det XI: kapitlet kyrkolagens 2 §, med den som okristna må förvaras, om barn förmäles kapitlets 2, 3 och 4 §§ om så skulle påtränga, och nu straxt sig icke bättra gåendes till skarpt och Herrens Högvärdiga Nattvard. Och all den stund vadan Israel Rahlsson eller pigan Maria Svensdotter neka kunde till åtskilliga gånger varit av högvördiga herr prosten förmanade, att de skulle skilja sig ifrån varandra för misstanken och förargelses skull i församlingen, så finner tingsrätten nödigt, att bonden Israel Rahlsson inom 14 dagars tid och förlopp skaffar henne Maria Svensdotter ifrån sig utur sin gård, hållande sig ifrån allt umgänge med varandra vid 50 daler silvermynts vite.

 

Lagtima sommarting den 21 juni 1706 vid Kuddby.

Förut avskedade nämndemannen ärlig och beskedlig Joan Claesson i Blinnestad haver inställt Sven Jonsson i Tåby på ett kronohemman ibidem åbo. Påståendes Joan i Blinnestad igenom sin son landfiskal välbetrodde Claes Caléen att såsom han haver betesvall mot Tåby åkergärden, att slippa den gärdesgård, som han till adtum härsammastädes uppehållit, och sig betingar till 122 höt gärdesgård, varit innan landfiskalen Caléen beropar sig på det 26 kapitlet byggningabalken § 6. Sven Jonsson kan intet frångå mindre så få förevarande sättet han haver åker mot Blinnestads hage, men tillika med Sven, länsman välaktade Anders Andersson ratione officie, på kronans vägnar påminner, att uti Tåby gärde skola några grannar varit intresserade, och alltså vill förmoda sedermera en lugn jämkning, så att han omkring gärdet intet med hägnad varit nu efter sitt stångafall och byamål.

Resolutio:

Tingsrätten prövar skäligt, det bör Sven Jonsson i Tåby, som haver sin åker intill Blinnestads hemmans hage eller betesvall, gärdesgården däremellan, sedan den av nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad är färdig gjord, emottaga och göra med makt hålla, och skulle Sven Jonsson finna, att han därmed borde slippa någon hägnad med sina grannar på andra ställen, och de till skickligheten med godo sig intet begära vilja, så må Sven dem lagföra och att lag likmäktigt slut härutinnan avvakta.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 1 oktober 1706.

Gevaldigerkarlen Anders Hansson inställde för rätten, löskonan Kerstin Håkansdotter om år 1702 tjänt hos förlovade båtsman och änklingen Jacob Lustig på Ljunga agor i Tåby socken, vilken hava då lägrat. Sedan haver hon, som berättas, uppehållit sig i Söderköping och tjänt hos borgaren Gustaf Grå, varest fostret och skolat missgånget henne. Och emedan bägge stå till sitt olovliga plägade ogärningen, pliktar han efter lag av det 3 kapitlet giftemålsbalken 40 och hon 20 daler silvermynt. Börandes bägge undergå uppenbar skrift och kyrkoplikt. För det övriga angår, varder hon remmiterad till Söderköping, som vid rättan forum, därest hon berättar sig blivit av där medge.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 1 oktober 1706.
Som räntan ännu innestår för 4 år på Fristad krog ty varder skatterättigheten därför uppbunden. Dessutom som gården tillförne och drottningen Christinas liv med häradets tillhjälp uppbyggt varit till krogaregård som sedermera alldeles förfallen är och icke efter högvälborne herr baron och landshövdingens ordres adjusteras gästgiveriet med de nödvändigheter som därtill fodras Ty varder krogaren Knut Friman nu sedd med 40 dalers silvermynts plikt och föses krogaren med annat predikskap.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 1 oktober 1706.

Bergmästaren ädel och högaktad herr Gustaf Danckwardt haver förledne 12 februari vid Lösings häradsting uppvist sin, hos landshövdingen högvälborne herr Mårten Trotzig inninnuerade suppliqve om tillstånd på häradsallmänningen få hugga sig så mycket timmer han behöver till fullkomligen fullborda de nödiga byggningar han begynt på kronorusthållet Almstad i Tåby socken, vilka åboende högbemälta herr landshövdingen till vederbörande härads tings undersökning, huru mycket timmer till den återstående byggnaden skulle behövas och vad allmänningen hålla kunde. Remitterat och som hörsamt följe därav, vederbörande med tvenne nämndemän beskedlige Lars Månsson i Ljunga och Nils Nilsson i Fristad varit vid Almstad och i ögon sina tagit de tvenne där påbyggna sidobyggningar, som som efter noga övervägande befunnit, där till åtminstone behövs 18 tolfter timmer, men om så mycket skall på häradsallmänningen vara att tillgå, därom kan varken nämnden
eller den tillstädes varande tingsallmogen giva fullkomligt besked och underrätt.......................

 

Lagtima vinterting vid Kuddby 25 februari 1707.

Drängen Sven Pehrsson i Wittinge instämde krögaren Knut Friman om 13 daler
kopparmynts skuld, vilket efter nämndeman Lars Pehrssons intyg inte bekommit betalning i rättan tid, men var inte tillstädes. Ty fälles efter Kongl Majt nådiga process budning av år 1695 till betala honom med 13 daler kopparmynt inom 6 veckors dag med 1 daler silvermynt expenser och 2 daler silvermynts plikt för inte han inställde sig.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 30 september 1707.

Lantmätaren måtte utbryta Skårby ägor, dem skattlägga, vilka kyrkoherden i Tåby och krögaren i Fristad innehava, samt Björklund, Olof i Tåstad och Hjärterum.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 20 juni 1707.

Hustru Maria Svensdotter besvärade sig över Isak Olofsson i Tåby, om slagsmål var han fuller neka eller och förra avsagt vara förlikta. Men kyrkoherden herr Knut Orelius igenom sin skrift av Tåby den 30 november 1706 intygar hon haft fem blånader på bägge armarna, prövar tingsrätten skäligt och lag likmäktigt det 10 och 13 kapitlet värjemålsbalken fälla honom till 15 daler silvermynt och som då ofrid råder mot varandra lägges domvita emellan 40 daler silvermynt, vilken den andar ofredar.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 30 september 1707.

Jägmästaren välbetrodde Börje Tallbom besvärade sig över bonden Joan Claesson i Blinnestad och Paul Månsson ibidem, för det de härvid, var sin ek nedhuggit och den uppbränt. Vartill svaranderna icke neka kunde. Ty prövar tingsrätten skäligt, det böra de därföre plikta likmäktigt Kongl förordningen om bärande skogsträn 9 daler silvermynt för var stock och 3 daler silvermynt till lika skiftas, samt plantera 1 unga istället ,och vårda dem till de undan boskapsbete uppvuxna varda.

 

Holsten Månsson i Tåby, kärade till bonden Nils Erengisslesson i Ljunga och brofogden Olof, för en båtsmanssyn de hos honom olagligen skolat uttagit till kronbåtsmans skjuts vid marscherandet till Carlskrona, nödvändigt känt för 2 och 3 år sedan, påstående klaganden till sitt käromål så mycket mera vara, som båtsmannen då redan skall igenom döden varit avgången. Svaranden reagerade här emot, berättandes sig haft befallning av dåvarande Kronobefallningsman Henrich Scheibes skrivara Jöns Lundman, till förestående skjuts
uttagande och att båtsmannen skall samma skjuts vändeligen åtnjutit och till sin nytta använt haver. Vilket käranden Holsten Månsson föga disputerade kunde, givandes jämväl vid handen, huru han hos vederbörande roteställe båtsmannen skall haft någon lön att fordra vid sin dödliga avgång. Alltså kan tingsrätten här utfinna icke annat än Primo, det bör av käranden bevisligen göras när båtsmannens död blivit o Sekunda, huru mycket båtsman kan hava hos de under roteställena att fordra samt Trettio med samma rotesällar konfronteras i fall att denna båtsman som nu klagas över, skulle vara käranden gottgjord, emellertid haver saken.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 24 februari 1708.

Mattias Nilsson i Nybble instämde Joan Claesson i Blinnestad för husröta vid Nybble, och Joan Claesson o vice versa instämt varandra för 80 daler kopparmynt. Men som Joan Claesson anhåller om anstånd till nästa ting emedan honom några skäl ännu för domstolen, till samma dag honom upplysning. Ty blev sådant bestämt.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 25 februari 1709.

Joan Hansson i Brestad, som frivilligt tillstod sig att vara till sin svåger Isac Olofsson Tåby skyldig 40 daler kopparmynt och 4 karoliner silverpenningar samt spannmål korn 1 1/2 tunna, 3/4 tunna fjärding råg detsamma till nästkommande Mickaele tid, eller i vidrig händelse vara förtänkt att undangår laga exution. Här förutan giver Johan Hansson till Isac 24 öre silvermynt expenser.
 

Joan Claesson i Blinnestad kärade till Knut Friman, angående 152 daler kopparmynts skuld Knut tillstod väl skulden, viljandes likväl säga att Joan för en del skall hava pant.

Tingsrätten dömde det bör Knut Friman dessa nu pratenderade 152 kopparmynts skuld klarera och till Jona betala, var efter han och haver av honom pantsatta saker att återbekomma.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 25 februari 1709.

Angav sig Isak Olufsson i Tåby och begärde en torr och ihålig ek, stående i kohagen efter nämndeman Nils i Fristad och Lars i Ljunga utsago, alldelse torr och ihålig, samt på norra sidan ruten inuti halva eken grenarna och toppen avhuggna, vilket honom beviljades saklöst därom göra.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 25 februari 1709.

Joan Claesson i Blinnestad instämde Mattias Nilsson i Nybble om 80 daler kopparmynt, han skolat betalt för Mattias Nilsson till herr bergmästaren Danckwardt, Vartill Mattias svarade honom icke mera hava betalt för sig än 70 daler kopparmynt och emedan Joan Claesson icke mera bevisa kunde än svaranden tillstått. Ty prövar tingsrätten skäligt det Mattias Nilsson bör sådana 70 daler kopparmynt betala instundande Mickelsmässa.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 25 februari 1709.
Lästes högvälborne herr baron och generalmajor och landshövdingens brev och ordres, upp av den 14 november 1707 till befallningsman välaktade Lars Göthe, om undersökning vad tjänstefolk och legohjon böra åtnjuta i årslön, haver tingsrätten den vid givna sitt betänkande således att en fullvuxen dräng, som kan göra allt förefallande arbete med redskap och erfarenhet där till hörer, bör hava i städja 1 karolin, till lön 30 daler koppar­
mynt och fyra par svarta skor. En fullvuxen dräng, som allenast kan göra sitt arbete, men icke nödig redskap innehar, städja 1 karolin, men icke i lön mer än 24 daler kopparmynt och fyra par svarta skor. En halvvuxen dräng, som kan göra, bör hava 1 karolin i städja, 20 daler kopparmynt i lön och fyra par skor. En pojke eller någorlunda halvvuxen, bör hava 1/2 karolin i städja, 15 daler kopparmynt i lön och fyra par skor eller kläder, som kunna åsynas. En piga, som sina sysslor fullkomligt kan, gives i städja 1/2 karolin och lön årligen 16 daler kopparmynt med fyra par skor. En halvvuxen dito 1/2 karolin i städja, lön 10 daler kopparmynt och fyra par skor. Samtliga ovan specifierade legohjon betala själva kontribution och mantals penningar.
 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 17 juni 1709.
Kronolänsman Olof Olofsson angav och för rätten framhade båtsman Olof Orre, som på åtskilliga ställen här i jurisdiktion stöld begått haver hos Olof Larsson i Eneby och Styrstad socken, uti en bod sedan han brutit hål i taket, borttagit 2 fjärdingar gryn efter 1/2 tunna korn till värde 10 daler kopparmynt, en lädergrimma, en säck och en klippings tvådaler, 1/2 fjärding vetemjöl, två valar strömming av 30 öre. Hos Sven i Lilla Vennerstorp stulit en oxe utur fähuset, 40 daler kopparmynt. Ifrån ryttarehustrun i Solbergatorpet Elsa Larsdotter, 8 alnar lärft, 4 daler 16 ör. Hos Olof i Norra Sidus 13 alnar lärft, 6 daler 18 öre kopparmynt. Två fjärdingar råg ifrån Lars i Ljunga, 10 daler kopparmynt. Ett nytt svin hos Olof i Tåby, 2 daler kopparmynt. Ett par storbyxor ifrån drängen Jon vid Bråborg, 3 daler kopparmynt och en skinntröja av Eric i Svällestad till 8 daler kopparmynts värde.
 

Som gör tillsammans en summa av 93 daler 6 öre kopparmynt. Och som båtsman Olof Orre icke ifråga kunnat, att ju han ovannämnda saker och kreatur stulit, utan sådant tillstått.
Varföre prövar tingsrätten skäligt och Kongl Majts straff ordning av år 1653 § 2, ty skäligt det bör båtsman Orre restituera till vederbörande målsägare, att igengiva och plikta tredubbelt så mycket som stölden är, som bliver 93 daler 26 ör silvermynt, samt stå en söndag uppenbar kyrkoplikt. Men som denne båtsman har ingen egendom att tillgå, var med han betala kan, ty avstraffas han med corporalsstraff av tre gatulopp.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 17 juni 1709.
Anklagades av Joan Claesson i Blinnestad, Anders Andersson på Bjärka ägor i Drothems socken, Joan Hansson på Ljunga ägor uti Tåby socken samt Hans Joansson i Ljunga by, för de efter förre Anders Anderssons gjorda bekännelse, vid ett nu presenterat och på Söderköpings Rådstuga den 28 april sistlidet år, av rätten hållet protokoll, skola ifrån honom stulit hava, natten mellan annan och tredje dag påsk, i Blinnestad gjort, efter de brutit hål på taket aven bod och därvid betjänt sig av trenne stycken säckar, samt således bortstulit 2 1/2 tunna korn och 1/4 tunna vete. Havandes Anders, vid det nu för honom upplästa protokollet, väl tillstått, att han med Joan Hansson, dess svärfader och Hans Joansson, dess svåger, de i ovannämnda säckar stulit spannmål, men frångåendes alldelse vetet, sägandes han av spannmålen icke mera skall bekommit hava än en fjärding. Resten skall hans svärfader och svåger å varande Joan och Hans sins emellan bytt hava.
 

Förmenades käranden Joan Claesson således sitt angivande bestyrkt hava och till bevis, sin sida vad för en troärlig man Joan Hansson är, så insunerar han 5 stycken attester, alla innehållande den Joan stulit och varit för tjuvnad misstänkte i långa tid. Ibland de attester finnes i synnerhet samtligen Joan Hansson socknemän under den 2 maj sistlidna anförda bevis, det Joan i långa tid varit som tjuv misstänkter. Skall ock Joan efter Påhl Månssons attest den 10 hujus, stulit korn ifrån Mattias i Nybble, det han dock åt honom förvarat. Då och efter attesterna utgivna av Nils Gudmundsson och Elin Pärsdotter av den 29 maj och 11 juni passito stulit ifrån befallningsman Sven Pärsson i Lammhult, en grå filt, som över en skada skall legat hava, med inneha. Tingsökande allmogen kunde icke heller ifrågasätta att Joan Hansson mycket beryktad varit för stöld.
 

Anders Andersson inropades, läsande rätten för honom det på Söderköpings rådstuga hållna protokoll, var på han utlät sig, att ljugit på sig själv, sin svärfader och svåger, då rätten honom allvarsamligen tilltalade, då Anders tystnad viljandes varken säga från eller till något mer. Joan Hansson inhämtades, som i grund och på det högsta nekade, ehuru han å av rätten blev därom avsagder. Hans Joansson likaledes, med påstående såsom de då om och vice versa stämma låtit, det må Joan Claesson, antinger med fulla skäl dem till saken nu binda, eller ock att resituera dem allan skada, som de ock förbehålla sig allan laga recorvention i Joan Claesson ingav prov av korn, som han tagit av Anders Andersson allra först på denna gärning nödgas och då han det till kvarn föra skulle, vilket när det jämfördes med vad Joan Claesson nu uppvist, befinnes att vara lika. Angav för rätten att Joan Hansson, som är Anders Anderssons svärfar, sagt det skulle han bryta halsen av bonde som betjänt, det ock Joan icke ifråga kunnat. Såsom det ännu fattas några vittnen på Joan Claessons sida, men jämväl vill, ombad sig emellertid bringa Joan Hanssons och Hans Joansson till någon bekännelse. Och så differeras detta mål förmedels böndagen till övermorgonen den 19 juni kontinuearade tinget.
 

Tjuvarna, som ifrån Joan Claesson i Blinnestad stulit haver, inkallades idag, var efter annan, nämligen Anders Andersson tillika med dess svärfader Joan Hansson och svåger Hans Joansson, men de kunde inte bringas till någon sådan bekännelse. Joan Claesson producerade å sin sida till vittnen, Påhl Månsson i Blinnestad, Mattias Nilsson i Nybble och Sven Månsson, ärlige män, vilka som ojävade avsade den sanna vittneseden.

Sedan bekände de var för sig följande:

 

Påhl Månsson sade att Joan Hansson stulit ifrån många, men i synnerhet ifrån honom, år efter annat korn och mjöl samt ock från Mattias i Nybble åtskilliga gånger den tiden, han hos honom tjänat haver, en där visste han intet. Mattias i Nybble inkom, berättande huru både Joan och Hans dotter för 14 a 15 år sedan, vid ett besök hos honom, då han åtskilliga gånger förefann sig vara korn bortstulet, vilket då efter tiden han omsider igenfunnit uti Joan Hanssons gömmor, vid pass något mer än en halvspann och att åtskilliga gånger stulit med på Hans hängd, utan han kunnat förlikas då, dock med det accord, att det må stå honom vid tillfälle fritt och lika öppet. Vid detta tillfälle stod Joan Hansson fram i vad för rätten tvenne gånger trugandes på kontrapart Joan Claesson och säga, ja du vet intet huru det går med dina barn, jag skall väl betalat. Sven Månsson inkom, berättande huru han för några år, då han tjänt i kyrkoherdegården vid Tåby, fick han en gång se att Joan Hansson stal uti en sädbinge på logen 1/2 spann råg. Havandes alla dessa trenne vittnen alltid hört talas om, att Joan Hansson var en gammal tjuv. Hans Joansson inkallades och förmenade honom tingsrätten till sanningens bekännelse. Men nekade alldeles.
 

Emot honom procuerades till vittne pojken Måns Carlsson om sina 16 år och Maya Svensdotter om sina 17 år , vilka som de intet begått Herrens högvärdiga Nattvard, tingsrätten likväl utan ed avhörda, varpå pojken berättade att Hans Joansson av underväl det högtidligen nekat haver, mältat uti förledna april månad någon säd, till vilken han med flickan skall burit 1 1/2 såar vatten, men huru säden tillkommit medan mältnignen skedde på logen, vet han intet. Flickan sade sig ingen ringaste kunskap hava om. Nämnden berättar att Joan Hansson aldrig för detta varit lagsökter, varvid kronolänsman påstod, det måtte Joan Hansson ock plikta för det han nu bevisligen i Nybble och Tåby prästgård stulit haver. Nu emedan rätten intet kunde sig påminna vidare att efterfråga parterna och
vid det att man för dem protokollet uppläste, icke hade något mer att påminna, och så lät rätten dem laga avträda, emellertid resolveras som följer
Resolutio:
Hur väl Anders Andersson på Bjärka ägor velat påstå, som skulle han vid protokollet, hållet på Söderköpings rådhus den 28 april, bekänt hava såsom förledne, att han med sin svärfader Joan Hansson och svåger Jans Joansson stulit 2 1/2 tunna korn ifrån Joan Claesson i Blinnestad, så haver dock tingsrätten sådant icke attendera kunnat, såsom det varit förut en frivillig bekännelse, han och nu vid protokollet och rannsakningen varit så vankelmodig och icke velat säga varken ja eller nej, utan honom Anders Andersson, som betjänt sig själv stulit hava, fått icke mer än 1/4-ding korn och hans svärfader samt svåger det övriga.

 

Dock som han nu icke annorlunda korn confideras än som av däsmått sig till
ringaste med tjuvarna och märkeIigen själva stölden avmattat och hulpit till att fullbordas, likmäktigt Kong Majt ordning de acto 1653 § 2, utom det han förnöjer målet, grundar för sitt bortstulna gods, att dömas till tre gånger så mycket som själva stölden, varit av nämnden värderat till 50 daler kopparmynt, blivandes således böterna som Andes nu utlägga skall 50 daler silvermynt och bör Anders stånda en söndag på pliktpallen, och som Anders intet haver att plikta med, ty avstraffas här med gatulopp. Således att för vart löpande av 50 par spö avräknas för honom böterna 8 daler silvermynt.
 

Vad Joan Hansson vidkommer, så emedan han allenast med 1/2 bevis, nämligen sin egen måg, Anders Anderssons gjorda bekännelse, blivit graverad att hava av Joan Claesson i Blinnestad stulit korn, vartill och vilka prasumtioner i vid protokollet finnes, han jämväl och av goda tings allmogen angiven för en grov svår tjuvnad, varför han och som en mycket förhärad och noga..... blivit ifrån sitt kyrkvärdsämbete i Tåby kyrka avsättas, som och allmogen begära, det må han så väl som ock dess måg blivande ifrån utur häradet. Joan likväl icke velat bekänna sanningen, utan allt stadigt sin synd förnekat.

 

Alltså och vid seden, samt de flera omständigheter , haver rätten icke kunnat sig understå att admittera honom Joan Hansson till värjernåIseden, utan honom vill under Guds allrättvisa dom och samtidan stötta hava, dock emedans samme Joan Bevisligen, och efter dess eget vidgånga, stulit i Nybble gård 1/2 spann korn till 5 daler kopparmynt och uti Tåby prästgård 1/2 spann råg till 7 daler kopparmynt, så väl han ock efter kronolänsmans påstående, och i anledning av Kongl Majt förordning anno 1653, plikta tre dubbelt emot halva stölden qvantum, nämligen tillsammans 12 daler silvermynt och taga uti stillhet uti sakristian absolution, börandes Joan i lika måtto, i anledning av Kongl Majts rättegångs­
förordning anno 1695 § 22 här förutom, såsom han ivrigt vetat sin ontrapart Joan Claesson, här för rätten, med sådana ord, sägandes vet intet huru det går med dig och dina barn, jag skall väl betalt detta, plikta sina 10 daler silvermynt, och som Joan inte hade att plikta med, ty gick han frivilligen och utan motsaga under corperalt straff.
 

Men vad Hans Joansson härvid beträffar, så emedan alla hans sockenmän betygat, det de intet före ännu hört något vanartigt av honom och han nu intet mer än med halvt bevis, nämligen förbintligen sin svåger Anders Andersson blivit till saken bunden. Alltså finner rätten skäligt och därigenom regotiens 29 och 30 § likmäktigt, det bör Hans Joansson med själv sin ed sig bevisa. Varefter ock han den allt detta är behörigen verkställt vardat, Joan Claesson i Blinnestad, Anders Andersson, Joan Hansson och Hans Joansson icke plikta hava den ena den andra något minsta att tilltala eller förklara detta mål angående. Därför Joan Claesson i Blinnestad varit till sin kärande ut in protokollo mycket begrundan och föranlåten och monvention intet fiva i följe av Kongl Majt brev den 25 maj 1685, enär skäl finnas som nu varit till edagång.
 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 23 september 1709.
Rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby kärade med nämndeman Joan Claesson i Blinnestad
1mo att Joan måtte låta honom, emot samgott vederlag, få det uti Fyrby befintliga utjords tomtestycke mellan Bengt byggningstomt, varvid herr Söderström, som fullmäktig å Bengts vägnar, beropar sig på Joan Claessons eget medgivande vid syningsrätten år 1702 den 10 juni och att Kongl senatens höga resolution av den 9 maj 1706 icke sådant skall giva skäligt varda. 2mo för det Joan Claesson skall, inför den höga Kongl senaten gjort orätt berättelse om en rudedamm på Fyrby, där uthusen bestånda, att Joan skall angivit det tillkomma honom ansvaret nyttja rudedammen, vilket annorlunda visas med att inga mansbrev som utger deras händer skall finnas, och i dess hus uppläst blivit och 3tio att Joan må till Kongl Majt intresse imponeras att lämna en vidimerad kopia av höglovlige i åminnelse hertig Johans bytesbrev med bonden Pähr Nilsson. Var emot reserverade herr Claes Caléen, å sin faders Joan Claessons vägnar, vad dessa momenter vidkommer, som skulle det vara av höga Kongl senaten redan asfopricerade och således utanför det hade han icke vidare ingviekras, i synnerhet som han och förmodar, att ingen kan pålägga honom något duousitet framskaffa av de mål som med kronoresolutioner skola avgöras finnas, viljandes och föregiva som skulle han intet veta, varest det finnes.
 

Herr Söderström åberopade sig till vittnen nämndemännen Mattis i Berga och Lars i Ljunga, som de där rätta skulle innehållet av det brev om rudebenär, av vilka benämnde Lars i Ljunga vara nu icke tillstädes. Claes Caléen begärde det måtte protokolleras huru herr Söderström, inför rätten sagt, det skall Joan Claesson icke kunna ensammen förvara rudedammen under sig, men herr Söderström ville förkunna sålunda, så vida Joan Claesson i Kongl senaten angivit sig äga rudedammen och absolut rätt, förmodades Claes Caléen att
herr Söderström få där igenom, som allt det övriga skall emot lag talat och emot denna Kongl senatens fälld resolution. Tillfrågades Bengt Nilsson om det är hans fulla egen vilja:
1mo att påstå det av herr Söderström anförda tvistigheter emot Joan Claesson
och tomtestycket, 2de att Joan, om under gjort en orätt berättelse i höga Kongl senatens och 3de att Joan nu uppvist ett gammalt pergamentsbrev. Huru till Bengt Nilsson svarade ja, jag tillstår det samma och kan intet emot göra. Vidare hade om parterna intet att påminna, var vid man förestående protokoll.
 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 23 september 1709.
Joan Larsson i Skällingstad tilltalar, efter föregången laga stämning, Joan Larsson i Brestad, för det kreaturen alla, några dygn, vilka igenom svarandens grind och gärdesgård skola inkommit utpå, till honom en fjärding vete samt 1/2 spann havre, påståendes käranden därför att njuta behörig resufion. Svaranden Johan i Brestad reagerade här vid, som skulle kreaturen intet gått in igenom hans utan kärandens gärdesgård. Kronolänsman välaktade Olof Olofsson intygade huru som svarandens gärdesgård, vilken var så ofärdiger, att får kunnat lättan gå däröver, så väl som och att gärdesgården omkring svarandes tomt legat alldelse neder. Alltså och käranden Joan i Skällingstad efter Joan Claesson i Blinnestad och fjärdingsman Olof Månssons utsago, igenom svaranden Joan Larsson i Brestad .......
grinds och försummade gärdesgård, igenom vilken ohägn de insläppte lydit och ställt oreda i hans åker, som även beräknas till en fjärding vete av värde till 1 daler silvermynt och 1/2 spann havre a 18 öre silvermynt. Alltså i följe av lag Joan i Brestad restutiera och återställa Joan i Skällingstad och betala expenser med 24 öre samt för att han olaga hägnad hållit, böta 3 daler silvermynt.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 23 september 1709.

Mattias Nilsson i Nybble och Pär Olofsson i Torp begära av rätten, att dem må förbud på skogen Nybble och Torp beviljat bliva, vilket förbud dem i följe av det 22 kapitlet konungsbalken, vid 40 dalers silvermynts plikt meddelas.
 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 23 september 1709.
En skattegård i Fristad uti Tåby socken belägen, uppbåd för unga drängarna, ärliga och beskedliga Joan, Gustaf och Knut Jonssöner. Instälte sig för tingsrätten, vid upprop, ärliga och beskedliga Knut Friman för sin del och dess svåger eller systerman Joan Claesson i Blinnestad, Joan Algustsson i Wisärka samt Hans Larsson i Berga på andra sidan, vice versa kärander och svarander. 1mo Friman till bemälte Joan Claesson i Blinnestad, Joan i Wisärka och Hans i Berga, att få rätten och fång och anspråk då ..........., att till Joan Jansson och dess bröder i Fristad försälja dess salig broder Jean Frimans skattegårdsandelar i Fristad, dem han och nu åstunda att landlösa, men tillbunde att vilja straxt sanningen restera samt 2mo Friman till Joan Claesson för det han, emot lag och lika som med mansmål honom ifrån tagit hava gårdens ansvar på ovanbemälte Fristad. Viljandes Knut Friman sådant med Pär Larsson i Skällingstad och änka betinga ske. Samme Pär Larsson i Skällingstad framkom för tingsrätten och som ojävig avlade den heliga vittneseden, sedan bekännandes sålunda: Jag var med Knut Friman en gång i Blinnestad och var sammanstädes där att söka bli av Fristads gård inget mål fått, vilka utgå för ovänskap, han Knut Friman och ryckte brevet ur händerna, vilket Joan Claesson fick se, gick han som finna brev av Knut i panträtt till kyrkoherden i Konungsund inlöst hade och hövligen bad Knut att han ville giva honom brevet igen, men Knut ville intet.
 

Alltså tog Joan ifrån Knut brevet, vidare visste han intet att berätta. Knut Friman androg nu någon som skulle han förutan sig egen, utfå andel i Fristad, jämväl efter kvittbrev av den 17 oktober 1701, läst och till rätten lämnat. Svaranden Joan Algustssons hustru på dess andel i Fristad levererat 100 daler kopparmynt, så och parti inlöst sin salig broder Jan Frimans obligate av den 16 september 1702 till välaktade Hindrich Hagman, stor av 53 daler kopparmynt med 65 daler kopparmynt, utvisande kvittens samt dessutom, att han skulle ännu hava av sig salig broder Johan, efter specifikation, att som var 77 daler 12 öre kopparemynt, vilja tvenne utgöra tillsammans en summa 147 daler 12 öre kopparmynt, som Knut Friman påstår sig, jämväl som förra 100 daler kopparmynt att hava till lösen uti Fristad employrat och anlagt samt även av allt sådant det må honom, som utomdels skall, men närmast bröderna och tillåtas, att utköpa Joan Claesson och de andra. 2mo dess svåger a 100 daler kopparmynt bör endast i ombemälte Fristad, i synnerhet dess före, som förevaret är, att de skola endast av honom därpå penningar uppbjudit haver. Begärandes Knut Friman, det må Joan Claesson, som städse tillgripit och disponerat haver Knut salige broders kvarlåtenskap, för vilken Knut påstår ovannämnda 147 daler 12 öre kopparmynt uttagit, till vilken han lovt hava, det må Joan förlägga anvist termin, att det honom behörigen likvidation och räkning visa, varemot samma Knuts salige broders egendom avfälligt samt rättegångsexpenser.

 

Varemot Joan Claesson, Joan Algutsson och Hans Larsson som vicer verca militie låtit Knut Friman för det vad han utav sig salig broder Jean Friman och hans skatterättighet i Fristad, han ägnar sin mål åtnjutit hava regerande och anförda primo hur som Knut, med dess salig broder sina andelar i Fristad skattegård år 1702 den 3 juli och 1703 den 11 juni igenom hans förskrivnignar till ärevördige kyrkoherden Botward Hammarvik graverat med penningslön av 633 daler kopparmynt och intresse där på, huruvida kommit, att och desamma år 1703 den 30 september, 1704 den 4 mars samma år 19 september blivit på tvenne ordinarie ting lagligen utbudna, varefter de och 19 ståndigt samt högvärdige kyrkoherden för denn skull den 20 juni 1707 fasta beviljats.
 

Varpå 3tio Joan Claesson efter uppvist köpebrev av den 19 september 1707 igenom 823 daler kopparmynts erläggande, sig allan rätt av kyrkoherden Hammarvik eller dess pupills havanderätt till nyssnämnde Fristad sig acqrierat, att Joan i Blinnestad, Joan i Wisärka och Hans i Berga således påstå, det Knut Friman icke den minsta rättighet skall äga kunna till att anföra, kan således ifrån honom och utur börden, varigenom laga vägar och stämningar och nu i tredje. Men nuvarande hävdar nämligen drängen, ärlige och beskedlige Joan Joansson och med det likmäktigt högvälborne herr baron, generalmajor och landshövdingen gunstlige remiss förtäljer till mission av den 23 maj och 14 juni innevarande år, varande egendomen Fristad, utan som förut skall ifrån det hemmanet rätta tillkommit, bevis upptänt hava det måge de för den skull mera så mycket vara för hans åtalstvist.

 

Joan Claesson med dess svågrar förklarade sig vidare, vad de samma på vidkommande som Knut Friman, vill påstå sig att hava där Fristad till dem erlagt sådan icke mera på köp, utan som intresse för deras andelar i Fristad, som Knut med dess salig broder Jean Friman uti 10 års tid, utan någon avgift skall betalt hava, och för övrigt vill Joan Claesson visa med behöriga räkningar och verifikationer till vad han disponert Knuts salig broder Jean egendom och kvarlåtenskap, för att hava betalt dess gäld och skuld.
 

Med påståendes såledse Knut hava i detta, så väl som de andra målen, att vara väl okundiger, begärandes behörig rättegångsexpenser, och att Knut må behörigen visa på vad sätt han sin salig broder deras krögande till sig tagna medel fördelat, så om de förmoda sig därutinnan komma att partionera. Vidare hade nu parterna inte att påminna. För den skull uppsättes över de stämda målen följande resolution:
 

Att den till denna tingsrätt behörigen instämda varaktige sak, emellan Knut Friman i Fristad kärande, Joan Claesson i Blinnestad, Joan i Wisärka och Hans i Berga svarander, angående det de hava till den förre ovetandes försålt hava hans och salig broder Jean Friman med sina andelar i Fristad skattegård uti Tåby socken belägen, varutinnan käranden påstår sig, förutan vad han själv ärvt och penningar inlagt, hava med var mera som i synnerhet, att Knut Friman angivit Joan Claesson i Blinnestad som skulle han olagligen tagit ifrån honom gårdsbreven på Fristad, som omtvistat varit, varvid jämväl possession eller nu för tiden Fristad innehavare, ärlige och beskedlige Joan Joansson härav blivit, som att acta vidare utvisa, är det Björkekinds tingsrätts sentone och dom avsagda på ordinarie ting vid Kuddby den 27 september 1709.
 

Tingsrätten haver parternas andragna skäl å ömse sider i behörigt övervägande tagit och all den stund det befinnes att Joan Claesson i Blinnestad år 1707 den 19 september ifrån kyrkoherden högvördige herr Botward Hammarvik lagt och köpt kärande, nu Knut Frimans med dess salig broder Jean Frimans andelar i skattegården Fristad, då varemot på tvenne tingsnämnder, den 30 september 1703 den 4 mars och 10 september 1704 lagståndna , och där fasta för bemälte herr kyrkoherden oblandande lagståndning och honom den 20 juni 1707, de på laga fasta beviljat, varpå jorden sedermera haver mannas, nämligen Joan Joansson och dess bröder hand och kommande, som i den åtnjutit hava tvenne högvälborne herr baron generalmajor och landshövding i orten immission och således alldeles komma igenom förbemälte laga ägor och stånd, utur börden och ifrån densamma varda salig brodern.

 

Alltså kan tingsrätten icke emot lag kapitel 3, 7 och 10 §§ jordabalken tillägna Knut Friman någon den ringaste börds eller lösningsrätt till sina eller sin salig broder Jean Friman, skattegårdens delar i förbemälte Fristad gård, i förmåga de föll på och förbliva Joan Claesson i Blinnestad eller dess rättsinnehavare, varigenom således det faller att inneha till sig tagit Fristads gårdsbrev. Börandes Knut Friman, såsom han i detta mål saken tappat haver och nu en långan tid hindrat Joan Claesson i Blinnestad samt förorsakat honom fast många resor till Linköping och annorstädes, så och omkostnader, vad han uppfört till 51 riksdaler 24 öre kopparmynt, giva i anledning av Kongl Majts allranådigaste lag och förordning år 1691 i expenser modererade till 21 daler kopparmynt eller 7 daler silvermynt till fjärdingsman Joan i Wisärka och Hans i Berga, vilka intet av käranden Knut Friman inkviterade varit mer än här vid tingsrätten, åtmistone av Knut 1 daler silvermynt vardera.
 

Björkekinds härads tingsrätt sentence och dom emellan välaktade Knut Friman å ena sidan och beskedliga dannemannen Joan Claesson i Blinnestad, Joan i Wisärka samt Hans i Berga på andra sidan, vice versa kärander och svarander. Den förra angående de penningars återfående, som han dels vid Fristad gård skall till densamma presterat, dels och för och till sin salige broder Jean Friman skall uttagit och lånt hava, varföre han av Joan Claesson i Blinnestad påstår att åtnjuta betalning, såsom och få den där skall till sig tagit och

disponerat bemälte salig broders egendom och de samma vice versa till förre Knut Friman bemälte, angående det han av sin salig broder och dennes skatterättigheter i Fristad han åtnjutit hava. Var ut innan de påstår partcipera, pratenderandes å bägge sidor rättegångsexpense, med lag stridigt, avsagda vid Kuddby den 7 september anno 1709.

Tingsrätten haver förestående mål och partners därvid, som rannsakningar och protokoll här förut visa skall, anförde skäl i behörigt övervägande tagit och befunnit hurusom Knut Friman väl utlagt och för sin salige broder Jean Friman en summa av 142 riksdaler 12 öre kopparmynt och att Joan Claesson i Blinnestad emot tagit en del av bemälte salig Jean Frimans egendom, men han där, emot bevisligen stor hop gäld och skuld betalt, havandes och Knut Friman till sig tagit några sin salige broders lösöre och nyttjat det såväl som Joan Claesson, Jöns i Wisärka och Hans i Berga hustruarnas gårdspanter i Fristad, ehuru väl han dessföre 100 daler kopparmynt till Margareta Olofsdotter, Joans i Wisärka hustru, erlagt haver. Alltså finner tingsrätten billigt, det bör desse parter emellan, så väl om det ena som det andra likvideras, därvid 1mo uppgörandes hur stor andel var och en av desse parter kunnat uti Fristads gård ägt, 2tio är vad gården kunnat årligen av sig kastat och 3tio huru mycket Knut med dess salige broder Jean utgivit haver samt 4to bör synnerligen observeras, vad som salige Jean ägt och av vilken samt huru till det disponerat blivit.

Skulle någon överskjuta, så att det intet redan till salig Jeans skuld claerande empoyerat är, då åtnjuter Knut Friman därav sånt till betalning, Det andra delas arvingarna emellan. Likvidation bör ske inom 2 månaders expederande efter adtum vid 40 daler silvermynts plikt för den som det hindrar comnensatis expencis.

 

..och sen dess kopierad var, annan bevisades genom Knut det måtte den till den sedan inkomne svaranden, före detta nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad, tillhållas att pröva noga riktigheten på att har salig Jean Frimans dödliga avgång kvarlämnade egendom samt 2do intitulerar käranden uti sin nu inlagda skrift, de emot honom, till datum bekanta procedurer som kvarstår och som voro det med honom, som var sjuklig, men efter behov handlat och allenast till den ändan, att ruinera honom till dess timmeliga välbestånd.
Joan Claesson underställde allt tingsrättens omprövande, allenast begynte att rätten ville påminna sig, vad som för detta kan posserat hava, jämlikt allt taget i behörigt övervägande och emedan det befinnes, att det nu inkomna mål angående redo och räkenskaps görande, igenom denna tingsrätts resolution av den 27 september 1709 och därpå den 4 och 5 november följde likvidation samt upprättade laga instrument är assopierat vardet.
 

Ty förblev med et som gjort är fast och räknat, så att parterna hava sig samma instrumenter att efterrätta och hade väl tingsrätten före att belägga krutmedsplikt, som således behöriggjorts åter vill jorocedera uti en utdömd sak, men vill honom denna gången försport hava, men vad det. 2de uti Knut Frimans inlaga skall anförda moment vidkänna de av honom omvittnade olaga procuduerandet beträffar, så borde jämväl tingsrätten sådant behörigen bryta likväl medan Knut Friman icke själv kan förklara vad han med e procedurerna menat, utan likade synes att han därtill för någon otydlig människa eller consept förklade varit. Ty vill tingsrätten låta så länge bero, men till dess, att en sådan person kan framskaffas, tillståndas väl Knut Friman, som skulle klockaren vid Ny kyrka havit avskrivit den av Knut inlagda skrift, vill debetera sig själv för conepist actument supra. Emot denna dom interporerade väl Knut Friman intra fataIia appeletiones penningar, nämligen 3 daler silvermynt, saken få medels under den lovliga lagmansrättens
vidare omprövande, att resolvera, men emedan redan för åtskilligt finnes i detta mål, laga kraft rendera kommer, ty lämnas Knut Friman behörig testernoniales därom, att han sökt ett sådant beneficium juris, att så njuta till godo, med vad mera som man härom fanna riktigt honom Knut att påminna.