Urplock ur Björkekinds Härads dombok, från Stig Tureviks avskrifter.
Extra ting den 6 december 1716 vid Fristads gästgivaregård.
Sedan den vanliga tingsfreden utlystes och sedan upplästes, uti alla vederbörandes närvaro högvälborne herr landshövdingen i orten Anders Lejonhielms brev av den 16 november nästlidet, angående detta extra tings hållande, över dragonerna vid översten högvälborne herr greve von Fersens dragonregemenete, Johan Christiersson Werner, Johan Gustafsson Samsing, Alexander Thomaiesson Rehn och Hans Johansson Rixter, vilka tvenne gånger ånyo skola på Fristads gästgivaregård, efter Johan och Gustaf Jonssöners införda skriftligt tingamål, med övervåld och oredighet framfarit, där de och skola huggit sönder Fristads fönsterkarmar och portar samt bord med mera, som krogarna Johan och Gustaf i Fristad påstår, att få ersatt jämte böter för otidigheterna och expenser till 30 daler silvermynt. Havandes Samsing, Werner och Rehn första gången, nämligen den 15 oktober innevarande år och andra gången, nämligen natten emellan den 11 och 12 november nästgående ovanbemälte Samsing och Rixter varit.
Häradshövdingen haver om detta extra tings hållande om terminen korresponderat med den vid kompaniet, under vilket dragonerna sortera, officeren kapten Carl Waxschlager, som igenom löjtnanten ädel och manhaftige herr Carl Dahl närvarande vid tingsrätten, lät anmäla huruledes han nu skall vara av skäl hindrad, så att herr löjtnanten för den skull uti hans ställe skulle sig infinna och de anklagade dragonerna till förhör och dom och undergående makt inställa. Dragonerna Werner, Samsing och Rehn blevo av tingsrätten först tillfrågade om de tillstår vad Johan och Gustaf Jonssöner i Fristad, i första hand, nämligen att då den 15 oktober skola något för aftonen kommit in på gästgivaregården, skall Werner sagt, här skall bliva gästabud, här skall slaktas, så att 2 a 3 skola ligga här innan vi resa hädan, således Werner uti stora stuvan ingått med Samsing och Rehn och fordrade öl och brännvin, det de fingo. Sittandes en stund stilla och drucko, men sedan dragonen Johan Werner gav att äta till sin häst, han inkommit uti kammaren varest krogarna Johan och Gustaf Jonssöners broder Knut Jönsson var och tillfrågad, var med skällsord av hundsvott, kanikel och best, varföre han intet givit hans häst hö till äta, då Knut säger sig intet svarat något ohövligt, utan att Werner straxt därpå slagit Knut en örfil. Sedan ingångade uti stuvan och med de övriga omnämnde kamrater drogo ut värjorna höggo sönder öltunnan, ett bord och ett fönster, samt därefter inridit alla tre på sina hästar och voro inne över tre timmars tid.
Emellertid skall Gustaf Jönsson varit i källaren ute, och emedan han frå sig, att dragonen Samsing satt sig till hästen holverat sig gå in, då skall han Samsing med dragen värja kommit inpå Gustaf och huggit honom i huvudet, dock har han med handen avvärjt. Blev därefter intet hål, utan allenast en blånad. Varpå Samsing ropat på Werner, som sedan han utkommit och satt sig till häst, sin värja utdragit, men intet vidare rört sig, utan Gustaf, som brodern Knut, blev alltså nödsakade att reterera sig in i en kammare uti stora byggningen, tagande nyckeln in om sig, varpå dragonerna mycket druckna utom och änteligen bortridit, ehuru de varken betalt öl eller brännvin, de förtärt för 36 öre silvermynt, ehuru då Knut Jönsson det fordrat, skola dragonerna Samsing och Werner svarat, att det voro intet deras manér, utan de brukar få det. Samtliga dessa dragoner vilja alldelse förkunna sin oskuld, tillstå dock att de huggit sönder bordet och fönstret, men det allenast uti dryckensmål, vilket skadestånd, jämte brännvinet och det förtärda ölet, de proportinerligt sig intet undandrag att betala.
Tingsrätten togo övriga avstånda och Johan Werner berättade:
Först att han från sitt kvarter ridit ärendes åt sig, åt Norrköping att låta laga sin pistol, då han med sina kamrater Samsing och Rehn, redo in på Fristads krog, att där köpa sig något öl. Då de inkommit skall Werner begärt hö till sin häst och sagt till Knut Jönsson, Knut mig haver låtit giva eder häst hö, låt min och nu få igen. Men då jag det efter en stund befunnit, att intet hö ännu blivit utburet, då gack jag in uti kammaren, frågande Werner varest Knut var och sade till honom, Knut vetat pläga i få göra och i detsamma. Vet intet om jag kallade honom skällsord utan jag tog med handen på kindbenet hans, men intet slog honom. Då jag utgick, tig Knut till att göra denna sak och det samt och begärde jag få köpa mera öl, gjordes något hurusom, så att vi sedan höggo sönder bordet och en ruta uti fönstret, men intet vidare, utan emot det, att ej skulle rida bort, ropade Samsing, som då satt på hästen, efter mig och då jag utkom såg jag att Gustaf Jönsson höll uti Värjan med Samsing och mera vet intet jag, och stort ingen kunna övertyga mig, att jag med något elakt mod kommit till Fristad.
Johan Rudolph Samsing inkom och på det högsta påstår, att Knut Jönsson skall nekat till sälja öl, tagit till eldgaffeln och Gustaf Jönsson likaledes utsprungit efter mera mans hjälp, att köra honom och de övriga dragonerna utur förstuvan, över vilket de blivit stolliga, så att de höggo sönder bordet, viljandes Samsing både förklara sig, som och Werner, ifrån något vidare slagsmål, och för övrigt erbjuder sig betala den skada han gjort haver. Alexander Rehn inkommer och tillstår, när han med de övriga kom ut, haver han hört Samsing och Werner begära hö för sina hästar. Då den en stund suttit hade, gick Werner ut, kommandes in uti kammaren och frågade Knut, varför han intet givit hästen hö. Jag hörde intet vad Knut svarade, ehuru i detsamma slog Werner honom en örfil och kallade honom skällsord, men vad han jag intet minnas.
Sedan kom Werner ut och då satte vi dragna värjor i taket samt höggo sönder bordet, en eller två öltunnor samt en ruta eller något uti fönstret. Sedermera och mot det vi gingo ut, inkommer Knut, tog i eldgaffeln och sade, här är nog folk i byn och nog ska vi få ro med eder. Samsing var ute på gården och höll med sin höst vid byggningen. I detsamma kom Gustaf Jönsson utur källaren, nedan Samsing för värjan, slog Gustaf över huvudet 3 eller 4 slag eller mera, varföre då Gustaf tog fast i värjan och Samsing ropade efter Werner, sägandes han springer nog hän med värjan, och i detsamma korn Werner utur stuvan, tog uti värjfästet, men drog intet värjan ut, utan Gustaf förfogade sig nu till kammaren. Intet kunde jag först förstå någon ovänskap, och betalte jag till Knut Jönsson för en kanan öl och en rökpipa. Knut säger att han detta inte kan sig påminna. Rehn beklagar för övrigt, att han uti dryckenskap varit ond och huggit sönder bordet, det han alltså vill proportinerligt betala, men påstår att han varken slagit eller varit i råd att slå något, det Samsing och Werner jämväl tillstodo. Johan och Gustaf Jönssöner begärde, att som vittnen höra pigan Lena Månsdotter i Fyrby samt drängen Johan Nilsson i Fristad. Densamme, nämligen drängen Johan sökte dragonerna att jäva, därföre att han tjänat hos klaganderna, men de blevo alltså avvarda.
Pigan Helena, efter den vanliga vittnesedens avläggande vittnade och berättade:
Första gången då dragonerna kommo till Fristad krog och Werner stigit av hästen, gack han av och an på gården, sägandes i denna afton skall jag göra gästabud och 3 eller 4 av mig vara slaktade, då de ligger här som döda. Händer man att vilka det vet jag ännu intet, sade Werner, gåendes alltså in uti stora byggningen. En stund därefter frågade Werner mig och de övriga, som stodo på gården, varför gå in nu och de svarade, intet vi göra eder något ont, och mer vet jag intet utav, utan en stund efteråt, att dragonerna kommit in, hörde jag skrikas och huggandes i bordet.
Dragonen Werner säger sig intet minnas, än han sådana ord fällt haver, då han på Fristads gård kommit, skulle så och skett, så påstår han det aldrig varit hans tanke till göra något ont, emedan han därtill ingen orsak skall ha haft, i synnerhet som det mellan Fristads borna och honom ingen ovänskap skall varit förut, utan det att han med handen, som han friar rönt vad Knut Jönsson tillbaka, det skall skett i brådom och att av saken därtill varit, att han intet efter begäran fick hö till sin häst.
Dragonen Samsing tillstår, att han slagit Gustaf Jönsson över huvudet ute på gården med värjan, men vill påstå sådant skett därföre, att Gustaf sprungit under värjan och tillbudit, att taga den ifrån honom. Detta Gustaf alldelse nekar och så mycket orimligare initubelera, som han kommandes utur källaren, intet veta utav denne dragonen Samsing honom överföll, så att vad Gustaf i ty mål gjorde, skall skett därföre, att han sitt liv salvera ville. Kunnanden Gustaf intet tillägga, att dragonen Werner att om varit invid med Samsing om det sedermera, medan han intet rörde sig. Samsing förkunna och själv, att än bemälte dragonen Werner inte därav skall vittnat, innan han blev av Samsing ropader. Knut Jönsson påstår det högsta, att han aldrig gripit till någon eldgaffel, men den samma på något det ringaste velat att skada dragonerna. Vidare besporde Johan och Gustaf Jonssöner, att dragonerna Johan Rudolph Samsing och Hans Georg Johansson Rixter, sedan Rixter tvenne dagars tid, förut druckit på krogen, sammankommit och natten mellan 11 och 12 november nästlidet, då generallöjtnanten och guvernören Burenskiöld med dess fruntimmer där tagit kvarter, med otidighet framfarit, kommenderades ut öl och brännvin, då dessa gästgivare svarat, det kunna de således dra om gården efter den andra, intet kunna hjälpa dem utan betalning.
Samsing svarat och befallt tagas in 9 kannor brännvin, vilka intet skett , utan då dragonen Rixter betalt vad han, nämligen 1 daler 9 öre silvermynt förut om dagen förtärt, men intet det om aftonen. Skola de bägge begynt att sjunga och stoja, så att generallöjtnanten och guvernören herr baron Burenskiöld äntligen blivit tvungen, att gå in till dessa dragoner, bedjandes dem att hålla sig stilla, då de svarat, de dricker för sina penningar och gör sig lustiga, varpå välbemälte generallöjtnant och guvernör till dem sin begäran itererade, sedan utgående och såsom de sedermera än värre donat. Alltså berättar herr genrallöjtnanten och guvernören föredels dess ad acta liggande skrift, det måtte han fly utur gästgivaregården och till en annan gård i byn, men vad som sedan passerat, det vet herr generallöjtnant och guvernören intet om vidare, än att han om morgonen berättades nämligen, att dragonerna sedan skola huggit sönder fönster och allt vad de överkommit, varpå de och av några bönder blivit slagna och utkörda.
Dragonerna Samsing och Rixter tillstodo vad om dem nu angivits, men klagat de denna gången blivit mycket illa slagna blivit, så att de båda uti ansiktena och huvudena därav varit och ännu är sårade. Tingsrätten frågade dragonerna Samsing och Rixter:
1mo, varför de varit förstörande? Rixter svarade: vi gjorde det uti iver därföre, att några bönder oss med hugg och slag överfallit hade och sedan ej intet fingo vara till freds. 2mo, varföre de då intet betalt vad de druckit ? Rixter svarade; vi komma intet därtill, medan bönderna slaga oss så mycket. 3de, vilka bönderna de vara? Rixter svarade; det kunde ej intet så just minnas, ty de vara alltför många och som vi innan se, vara gästgivarna med i redan till detta sedermera. Veta Johan och Gustaf Jonsöner alldeles, dock kunna intet frångå varda dragonerna blivit av några bönder, som de förut överfallit, bemötta med hugg och slag, men huruledes därmed förra vittnet, det skall de så mycket mindre kunna säga, som på krogen den dagen förut, en ny samling av allmoge varit till ett likvidationsmöte samlad, och de icke understått sig för dragonernas överdåd skull att ha gå in uti byggningen.
Dragonerna Rixter, Samsing och Werner blevo nu av tingsrätten tillfrågade: 1mo, varför de intet betalt vad de på gästgivaregården förtärt hade? De som varda lika som en mun, vi tänkte inte att kunna vid bättre tillfälle, en annan gång och med gästgivarna förlikta och dem förnöja. 2mo, varföre de men den nu gästgivaregård så överdådligt framfarit och om gästgivarna givit dem därtill någon anledning eller om de med gästgivarna förut haft någon ovänskap ? Rixter svarade: orsaken var, att vi voro druckna, ej visste inte till vad vi gjorde och haver ej för övrigt aldrig varit med dessa gästgivare uti någon träta. Dragonen Alexander Rehn som förvisst mest beskedlig varit och Johan Werner vill klaganderna Johan och Gustaf Jönssöner bedja före, således att de i svåraste mål dock icke måtte bliva ansedda, hållandes allenast laga ersättning. Men Samsing och Rixter, som de där dem största skada tillskyndat, påstå de högsta straff över, i synnerhet som de skula vara sådana personer, att intet många för deras överdåd kunna fria, vara havandes bägge för detta för slika mål plikta och den senare, nämligen Rixter, är med sisthållna detta häradsting den 2 oktober nästlidet, för slagsmål dömd och avstraffas varden.
Skadan Som dragonerna Samsing, Werner och Rehn första gånge hava gjort uppå bordet för 3 daler, två tunnor öl 1 daler och två rutor till 6 öre silvermynt skett och attimerat, men andra gången hava Samsing och Rixter, jämte det de slagit i förstugan bord och tak, som till intet kan mätas, med dragna värjor allena sönderhuggit 4 stycken fönster uti stora salen och primo dito i nästa kammare a 1 daler sönderstyckat, gör 6 daler silvermynt.
Tingsrätten frågade om något vidare angående de angivna mål och personer voro till påminna, vartill Johan och Gustaf Jonssöner å ena och dragonerna på andra sidan svarade nej. Alltså tänkte tingsrätten vad här ovan till angivet är, att ny lagligt utdömas. Då anmälte sig ryttarehustrun Ingrid Botvardsdotter tagandes tillkännagivande, huruledes i medio november sistlidet, dragonerna Johan Christian Werner och Johan Gustafsson Samsing kommit hos henne in efter, och hade med sig dragonen Alexander Rehn, då de hälsat, begärde att få köpa sig en sup brännvin, vilket hon den intet borde vägra, emellertid begärde Samsing att få leja sig en häst av denna hustru, vilket hon vägrade och sade sig ingen äga. Då frågade Samsing mig, säger hustru Ingrid, vad det vore för ett torp. Jag svarade ryttaretorp.
Samsing sade att ryttarna äro hundfittor, men dragoner och båtsmän är bra karlar. Jag svarade, min man, tjänar hos Kongl Majt, såväl som nu.
Då drog Samsing ut värjan och sade, vad säger du kanalje, huggandes således efter mig, att jag måtte begiva mig på dörren, Samsing efter, och då han intet råkade mig, gack han åter in och högg sönder tvenne fönster, som kostat 1 daler silvermynt stycket och likaledes högg utav tvenne brännvinspannepipor, som kostat mig att låta laga, 1 daler 8 öre silvermynt. Werner, som jämväl drog ut värjan uti min stuva, medan Samsing mig utkörde, stött med densamma sönder tvenne små fönster a 1 daler 16 öre kopparmynt stycket för vilket han mig och förnöjt haver. Alltså begärer jag att Samsing därtill jämväl må förpliktas. Dragonerna Werner och Samsing tillstodo vad som hustru Ingrid dem angivet haver, men säger, att de intet påminner sig, att hava talat något oanständigt om ryttaren.
Tingsrätten frågade hustru Ingrid om Alexander Rehn var med, då Samsing och Werner slogo ut fönstren hos henne ? Svarades nej utan han betalade mig för brännvinet och då Samsing blev otidig, förmente Rehn honom det skulle han så intet göra, vilket intet kunde hjälpa, ty gack han ut och satte sig på sin häst, och när Samsing med dragen värja jagade mig utut huset och jag utkom, såg jag att Rehn red sin väg bort, men Samsing sprang och högg ut fönstren med mera.
Vidare framkom hustru Elisabeth Holstensdotter ifrån Tåby och klagade, att dragonen Johan Werner, då han hos henne låg inkvarterad, skall henne med hugg och slag överfallit haver, över vilket hon påstår likaledes plikt. Men förekom dragonen Werner härtill enständelig, icke allenast nekar, utan och uppviste hustru Elisabeth mans, Sven i Tåby, givna vittnesbörd, att han under inkvarteringen sig icke annorlunda än väl förhållit haver.
Hustru Elisabeth jämväl icke hade något skäl eller vittne, att övertyga dragonen Werner, det han henne slagit. För den skull kunde tingsrätten sig härmed inte vidare befatta.
Resulotio:
Tingsrätten haver alla de uppå dragonerna Johan Christiersson Werner, Johan Gustafsson Samsing. Alexander Thomasson Rehn och Hans Georg Rixter angivna mål nogast övervägit och såsom förestående rannsakning och protokoll nogsamt med handen giver, och de alla icke lika brutit eller bevisligen kompliter och angivna en till vars och ens göromål varder, endera än vad bord och fönsters sönderhuggande vidkommer, sådan skäl prövade tingsrätten skäligt, att över var och en av dessa bemälte dragoner och efter dom låtit författ, och göra följande slut.
1mo vad dragonen Johan Chistiernsson vidkommer, så haver han efter någon bekännelse den 15 oktober nästlidet kommit, att ordtvistas med gästgivaredrängen Knut Jönsson angående hö till sin häst, kallat hon skällsord, honom slagit en örfil, sedan utgått och med kamraterna Johan Gustafsson och Alexander Thomasson huggit sönder ett bord och tvenne tunnor och rutor, samt omsider, utan att betala vad förtärt blivit, utur gården rest, men bevisligen varken med vredesmod till gården kommit, sedermera noga sökte eller någon blodvite eller blånad givit. För den skull och i anledning av det 5 kapitlet edsöresbalken, bör dragonen Johan Christiensson, förutom det att han proportionerligt förnöjer Johan och Gustaf Jonssöner i Fristad, för vad han för dem, med de övriga, sönderhuggit, nämligen bordet tunnor en daler 2/3 öre kopparmynt, 1/3-del dito av förtäring 1 daler 4 öre samt expenser 23 daler 10 2/3 öre koppermynt, böter för samma gången sina 40 mark silvermynt och för en örfil och skällsord efter gästgivareförordningen år 1664 § 24 sina 4 daler 3 öre silvermynt, samt för det att han utur gästgivaregården ej dit och själva förtäringen icke, uppå anfordran betalt, jämväl till följe, att Kongl Majts förbud om fri skjuts och gästning anno 1686 den 23 november böta 100 daler silvermynt.
2mo dragonen Alexander Thomasson, som varit med och huggit sönder bord samt tunnor, bör skadan på sin tredelning med 1 daler 12, 2/3-dels öre förtäring 1 daler 4 öre samt expenser 23 daler 10 2/3-dels öre kopparmynt till gästgivarna Johan och Gustaf Jonssöner betala, samt för hemtvist berättat, plikta Sina 40 mark silvermynt, men böter för den sena gästningen, synes tingsrätten icke skäligt honom att pålägga, emedan han visat sig beständelig, som han och vara stilla ny karl, han haver och efter påstående betalt för sin del, 1 kanna öl och en tobakspipa och Knut Jönsson icke annorlunda visa kunnat, samt för övrigt sökt att avråda dragonen Johan Gustafsson Samsing, hos ryttarehustrun Ingrid, att icke så överdådigt framfar som han gjorde, med mera protokollet visar Alexander Thomasson som är bestå orkar, pliktar korporaliteter med 4 par spö, tre slag av varje part.
3tio dragonen Hans Georg Rixter, som natten emellan 11 och 12 november innevarande år, på Fristads gästgivaregård överdådigt vid med dragonen Johan Gustafsson icke allenast huggit sönder 6 stycken fönster 1 daler silvermynt, utan också druckit öl och brännvin till 1 daler 2 öre silvermynt och intet betalt, men bortfarit, bör förnöja gästgivarna Johan och Gustaf Jonssöner för fönsterna, halvparten 1/3 daler silvermynt, förtäringen dito 17 öre silvermynt samt expenser 23 daler 10 2/3 öre kopparmynt och dessutom plikta för hemgången 40 mark samt för frigästningen 100 daler silvermynt.
4te och sist vad dragonen Johan Gustafsson ankommer, så haver han icke allenast den 15 oktober och natten mellan 11 och 12 november nästlidet, vid Fristads gästgivaregård efter egen bekännelse, lik som de övriga ovanbemälte dragonerna 1mo, huggit sönder bord och fönster och 2to, tvenne gånger bortrest utan att betala gästgivareförtäringen, samt
3to, den 15 oktober, sedan han med vrede utur stugan gått, därföre att han intet fick så mycket öl som han ville, och sedan han satt sig till häst, med med dragen värja, utan den ringaste orsak slagit Gustaf Jönsson, då kommande utur källaren, varest han säger en lång stund undan stuckit hade i huvudet samt honom således förföljt till dess han kommit in i byggningen utur och 4to, på överdådigt sätt och vis, hos ryttare änkan Ingrid Botvardsdotter inkommit, sin värja utdragit, henne således utur stugan kört och långt utom förföljde, sedan ingått, samt för henne tvenne fönster och tvenne brännvinspannepipor sönderhuggit haver.
Alltså medan både Guds och samma värdsliga lag förbjuder slika överdåd, varandes Hans Kongl Majt efter förmedelst krögare och gästgivareförordningen anno 1664 den 29 augusti § 41, jämväl slagit båda gästgivarna och dess folk samt hus och hans rörligt och orörligt uti sitt allranådigaste höga och försvar, det av rannsakningen finnes, att dragonen Johan Gustafsson, som berört äro med dragen värja, sedan han satt sig till häst eftersökt och slagit Gustaf Jönsson, då han utur sin källare kommit och bort efter det 3 kapitlet edsöresbalken hava frid, således efter det 8 kapitlet dito lag brutit däruti. För den skull medan detta sedan da krimen är svåra och alltså exorberar de förra, varder dragonen Johan Gustafsson dömd av tingsrätten att få böta för blånad och svullnad i Gustafs huvud sina 2 daler 3 öre silvermynt och till följe av
det 35 kapitlet edsöresbalken mista höger hand sin, samt hava förgjort sin lösa egendom efter det 12 kapitlet, eller i brist därav, om han jord äger, till böter och klagandens betalning, nämligen till gästgivarna i Fristad, för bord, fönster och förtäring och expenser tillsammans 36 daler 14 2/3 öre kopparmynt, enligt det 34 kapitlet edsöresbalken för bör den angripas.
För övrigt varder förestående rannsakning och dom, den högsta Kongl Giötha hovrätt i underdånig ödmjukhet av tingsrätten reserverade, med lika nu därvid ödmjukt underställande om inte dragonerna Johan Christiersson och Hans Georg Rixter, som till ofantliga böter dömde, blivit kunde för exempels skull och dem till varnagel, i allt för allt avstraffade bliva härigenom med 40 par spö, med 3 slag av vardera paret.
Göta hovrätts protokoll den 29 mars 1717.
Resolverades nu kriminal från Björkekinds härad, angående dragonerna Johan Christoffersson Werner, Johan Gustafsson Samsing, Alexander Thomasson Rehn och Hans Georg Johansson Richter, vilka på Fristads gästgivaregård med övervåld och otidigheter framfarit med mera. I synnerhet Samsing och Richter, varmedelst målsäganderna höll förbön för Rehn och Werner, emedan de ej varit så elaka som de andra. Tingsrätten dömt dess dragoner att proportnaliter förnöja målsäganderna stadigt samt expenser 23 daler 10 2/3 skilling kopparmynt vardera. Beträffande Werner för våldgästning, att plikta 100 daler silvermynt, även och tillika med Rehn för hemfridsbrott 40 skilling, likaledes att plikta för frigästning 100 daler silvermynt och för hemfridsbrott 40 skilling. Men vad Samsing angår, så emedan han med värjan slagit Gustaf Jonsson och på överdådigt vis hos Ingrid Botvidsdotter inkommit, sin värja där utdragit och henne utur stugan kört, samt långt därutom henne förföljt och sedan ingått och huggit sönder fönster med mera, ty är han dömd att böta för blånad två gånger 3 skilling och till följe av 35 kapitlet edsöresbalken mista höger hand sin, samt hava förverkat sin lösa egendom.
Resolutio:
Hovrätten prövar skäligt tingsrättens dom således gilla, som och dessa dragoner skola proportionaliter förnöja målsäganderna skadan, samt sedan i följe av 26 kapitlet konungabalken och 1686 års förordning plikta för våldgästning, för att i stället för påtänkta böter, nu dessa dragoner Samsing och Richter med 40 par spö skola avstraffas och Werner samt Rehn med 20 par spö vardera, så och sedan återvisas sedan efter för plikt taga sig till vara. Herrarna assesor Clerk och Palmfelt anse att dessa dragoner dömas till döden och Lenaterarns på nämnda sätt till spöslitande.
Lagtima hösteting den 15 oktober 1739 i Kuddby. § 17.
Tingsrätten efterfrågade, i följe av 28 kapitlet byggningabalken § 15, huru gästgivarna i Fristad och Konungsund fullgöra det dem tillhör. Varandes väl över dem inga klagomål, men så väl gästgivaren Johan Jonsson i Fristad som Sven Botvidsson i Konungssund närvarde, besvärar sig över den allt för långa och besvärliga skjuts de hava, när de resande vilja antingen åt Torönsborg, Valdemarsvik eller åt Smålandsvägen, då de måste skjutsa 3 , ja till och med 4 mil, innan någon gästgivaregård vid Sörby eller Sjögerum möter och åt Torönsborg och Kvarsvevägarna är ingen gästgivaregård. Varigenom deras hästar således få svårt väglag, att de alldeles fördärvas. Anhållandes, att tingsrätten ville härom undersöka och hos högvälborne herr baron, generalmajor och landshövdingen beordra detta ärendet, så att vid Grindtorpet i Östra Ny socken, kunde gästgivaregård bliva inrättad. Däråt det allra tjänligast synes kunna bliva, efter alla vägarna, såväl den som kommer från Färjestaden, som den som går ifrån Konungsund över häradsskogen och neråt och den som kommer från Fristad genom Å socken, då samman stråla, varifrån utan vägarna dela sig, så åt Rönö, som Skällviks socken, dels åt Torönsborg, dels åt Sjögerum och dels åt Sörby.
Härvid anförde överjägmästaren välborne herr Erik Gustaf Boije och flera närvarande, så och Bengt Pehrsson, som allmogen, att denna gästgivaregård vid Grindtorpet är högst nödig för de resande, som hela landet följt det, är nästan omöjliga för gästgivaren i Fristad och Konungssund och från Grinnstad, att färdas så långt och ändå alldeles besvärligt för dem, som vilja åt Torönsborg och Rönö vägarna emedan ingen gästgivaregård finnes. Anhållandes samtliga om tingsrättens betänkte föranlåtande till anhörigt gästgivares inrättande vid Grindtorpet. Och som tingsrätten har sig nogsamt bekant, den svårighet, som är för de resande ifrån vilken ort de anlända och till vad ort de tänka sig, att fortkomma, helst mellan Konungsund och Sörby eller Sjögerum är över 3, innermot 4 mil, samt från Fristad och Fjärdingsstad till 3 mil och därifrån varandes på landsvägarna åt Rönö och Torönsborg, några gästgivaregårdar, som möta inom Östergötland.
Som det nu med allra bekvämlighet och högst angeläget, att ett gästgiveri inrättas på kronohemmanet Grindtorpet, däruti alla vägarna sammansluta. Och som detta hemman, som är indelt herr landssekreteraren på lön, är av ringa hemmanstal och ägor, så kunde väl sin kostnad någon av ståndsperson mera häromkring, som ville åtaga sig gästgiveriet inrättat, ifall åbon därtill ej finner sig mäktig, enär man njuter den understöd till nödvändig byggnads upprättande, som 28 kapitlet byggningabalken förespår, men och någon liten lägenhet. Vid undersökning till understöd för detta högst nödiga gästgiveri, varföre det ock till högvälborne herr baron och generalmajor landshövdingens höga ämbetes befordran, dä enligt förr berörde 28 kapitlet byggningabalken klara innehåll, av tingsrätten ödmjukeligen framställes.