Lagtima vinterting vid Kuddby den 29 januari 1710
Bengt Nilsson i Fyrby plikta för försummelse vid upprop mot Joan Claesson i Blinnestad, 2 daler silvermynt, som vid detta ting alldeles uteblivande svarande mot Joan Claesson i Blinnestad.
 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 29 januari 1710.
Elin Hansdotter i Ekhammar, som lagligen instämma låtit bonden Isac Olufsson i Tåby, angående rättegångsexpenser, laga ersättning och plikt, för den egenvilja självpantning som bemälte Elin....... Isac Olufsson haver begångit sammadels, att Isac hos Elins faderdotter båtsmansänkan Karin Joansdotter igentagit trenne fårskinn och där jämte en bytta. Fordoms hos Karin ..... inställde sig, igenom sin dotter kvinnofolket Ingeborg Joansdotter för rätten, högeligen över berörda framfart. Så lät svaranden med påstående, han omgjort är, icke allenast sin återställande av det han Isac, hos dem ifrånhänt haver, utan ock laga plikt och expenser. Häremot mötte Isac Olufsson tillsägandes, att han uti kärandes Elins och dess berörda dotter huru varit och desamma efter dels frågat efter sina för honom bortstulna trenne stycken får, tre fäkreatur och 2 daler silvermynt, varav han icke allenast igenfunnit sina trenne fårskinn, utan ock några andra persedlar, som från bergmästare Danckwardt, Erik Joahnsson i Stinntorp och Olof Botwardsson diverse utgivne attester av den 26 maj och J juni innevarande är, där uti denna käranden Elin Hansdotter allenast funnits åtskilliga förvar och andra bortstulna saker utan att de käranden Elin med dess sågs. Båtsmannen Lars Månsson och dess hustru, nu döder, än bemälte Karin Jonsdotter och dess syster fått betalning för sina bortsprungna trenne stycken får a 3 daler kopparmynt betalat för stycket. Varmed Joan Larsson bevittnade och den 12 hujus instämmer, som därjämte säger, att käranden med vilja förbemärkte själv har burit kreaturen till Isac och givit dem i betalning för de trenne fåren, förmodas således nogsamt, ehur skäl det han ingen egenvillig pantning begått, utan att han fast mera beskyllt käranden med dess barn ... att han intet .... sitt eget skall ägande tagit hava, på stämmas för övrigt det må Elin med de sina umgälla för sina brott, med vad lag och lagstadgat han oheligt vara.
 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 29 januari 1710.
Kronobefallningsman välaktade Lars Göthe, anklagar åtskilliga detta härads och sockenboar, för det de sig vad durschlagsmarscherna med skjutning försummat och motvilligt hava huruväl de såväl å predikstolarna som utav kronans länsman och de flera krono betjänter, allt framdelse hava blivit anbefallda och beordrade skjuts att framskaffa. Påståendes herr befallningsmannen det de och därföre måtte lagligen komma att plikta. Efterföljande jordboende, som sådan olydnad bevisligen hava behörigen tillstått sitt brott, men skyddad han trägen begäran till tingsrätten, att de i anseende till tidens svårighet måtte med drägligt straff ansedda vara. I följe varav och tingsrätten dömde efter skrivna personer plikta för tredsko vardera 3 daler silvermynt, som är boende i uti Tåby socken: Brunneby änkan, Tåby Olof Botwardsson och Isac ididem. Dock ställde någon efter denna dorn visa sig motvillig eller utan lov, evad sådana händelser bort trossa och icke åtlyda krono betjäntens förmaning, desamma skall vara förfallna till 40 daler silvermynts.

 

Lagtima vinterting vid Kuddby den 29 januari 1710.
Bergmästaren ädel och högaktad herr Gustaf Danckwardt, tillika med Ljunga by åboar, så väl som ock andra av tingsvarande allmogen ifrån Tåby socken, angåve för tingsrätten han inlade några vanartiga partier och folk, sig städse nedsatt hava på förbemälte Ljunga bys samfällda ägor eller allmänning, där de och fast måna blentier och grova styrkan, som i synnerhet tjuvarna skola uti bygden begå, och begärande det måtte denna backstuga likmäktigt lag och Kongl förarning, varda dem tillåtet, att demolera och medgiva så att folken, som sammorstädes boendes äro, måtte sammadels komma att flytta till byarna, att här åtskilliga arbeta och bo på de där lediga torp. Nu emedan Kongl Majts stugeordning de anno l664 och allranådigaste resolution de anno 1686 § 20, icke tillåta några backestugor att uppbyggas av häradsboarna eller själva äro babyarna förnäre, de på förbefintliga torp boende, men väl till detta ting för tjuveri lagsökta, äro och för den skull vid detta tillfälle hörda, de där och tillstått sig ingen genant avgift eller nytta givit och gjort Ljunga bys åboar. Alltså har tingsrätten i förmåga av lag och ovan citerade Kongl förordning icke
undvika kunnat, mindre än tillåta det många backstugor nederriva vara av vederbörande.
 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 16 juni 1710.
Bergmästaren ädel och högaktad herr Gustaf Danckwardt lät anhålla hos tingsrätten om iteroktum av det förr gjorda, och av tingsrätten beviljade, förbud att ingen må fara igenom eller över Almstads rusthålls ägor utan betjäna sig utav store landsvägen där ut med item, att igenom lag tingsförbud det missbruk och olaga framfart måtte behörigen hämmat varda, som någon andra skola tagit sig för att föröva vid förbemälte gård och Skjorstads utjord här intill liggande, i det att de när skjutsarna den upphörde på den klagandes bemälte. Bergmästaren överklagar torparna på Ljunga bys ägor uti Tåby socken, vilka skola förleden vinter demolerat och uppbränt hela gärdesgården, som stått kring
en ängstäppa, Lövhagen kallat, med bemälte Skjorstad nu emedan förbemälte bergmästaren Danckwardts ansökningar äro i sig själv billiga och lända till dess Hans Kongl råskilje åboarna hemman emellan och Skjortstad utjord conservation och yttre.
Ty varde ovan berörde oegentligheter här meddels likmäktigt lag kapitel 22 förbjudan och stävjas med 40 daler silvermynts plikt för den som här emot sedan detta tingsförbud behörigen är kungjort varder.
 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 16 juni 1710.
Dannemannen Nils Larsson i Tåby, som före detta bebott och elva års tid brukat rå och rörshemmanet Sätra uti Tåby socken, tillhörandes välborna fru Helena Wellings och dess son löjtnanten välborne herr Eric Bagge, men detsamma efter tillstånd nu för tingsrätten lämnat efter sig. Huru bristfälligheter efter upprättat husesynsinstrument till 33 daler 29 öre silvermynt sig bestigande, dömes av tingsrätten i anledning av lag det 25 kapitlet jordabalken och Kongl Majts husesynsförordning anno 1624, att uppå sökanden Claes Caléen, som fullmäktig å välborna fru WeIlings vägnar anfört käromål, att inom 6 veckers dag härifrån, antingen bota den honom i husesynen påförda bristfälligheter eller med penningar utge den samma, till vilken ända han av tingsrätten extibeneras betala som fru Wellings för övrigt, och skall hava ock Nils att åtnjuta rättegångsexpenser 3 daler silvermynt

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 16 juni 1710.
Uppropades den lagligen instämda saken, angående gärdesgårds olaga nederhuggande
och en åkerlinds dito uppgrävande vid Fyrby uti Tåby socken, mellan förre avskedade nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad kärande och rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby.
Varemot härpå käranden Joan i Blinnestad sig inställde, mens varande intet, utan nämndemannen Lars Månsson i Ljunga ville hos rätten uppå dess vägnar insunera en skrift.
Men som nämndeman Lars i Ljunga till den ändan icke är med laga fullmakt försedd, saken nu är lagligen imm räntan, då att Bengt icke anstått mindre, än att behörigen comparera och sin förmenta rätt att försvara. Ty för den skull bliver Bengt nu för försummelse med inställelse, att plikta sin 1 daler silvermynt och komma saken ändligt att uppropas vid tingets slut.
 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 16 juni 1710.
Före avskedade nämndemannen Joan Claesson, igenom sin son Claes Caléen framträdde
för tingsrätten, kärandes mot rusthållaren ärlige och beskedlige Bengt Nilsson i Fyrby, nu som vid förledet års höstating, angående skogshygge av Bengt förövat emot förbud uti Lövhagen vid Fyrby, under den tid att saken låg under den höga Kongl senatens avgörande.
Påståendes Claes Caléen å sin faders vägnar, nu som före detta, att Bengt Nilsson icke allenast må förpliktas honom det medelst förbemälte skogshygge och det att Bengt brukat någon åker som äng vid Fyrby gård, Joan Claesson tillhörigt.
 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 16 juni 1710.
Gästgivaren och krögaren vid Fristad krog, ärliga och beskedlige Jean Joansson framkom för tingsrätten, givandes tillkänna huruledes vid krogen, icke det ringaste hästeskjuts varit, ehuru väl sådant så av högvälborna baron generallöjtnant och landshövding här i orten herr Jacob Burenskiöld, som andra vederbörande vardet anbefallt, beklagandes bemälte Jean Joansson sig därjämte, att han icke förmår få framt inte laga åtgjärd i kommer fullgöra de ordres, som den 13 november 1709, högbemälte herr baron och landshövdingen expederat. Härvid påmintes jämväl, huruledes det tillförne varit praktiserat, samt att samtliga åboarna uti Tåby socken, tillika med byarna Svällestad och Sörby i Kuddby socken varit valda att prester vid krogen bemälte skjuts och hålleskjuts, det jämväl de ifrån Tåby socken kringsökande allmoge och Tåby samt Svällestads bort icke ifråga ålända. Alltså och till höga vederbörandes disposition varde de samtlige Tåby sockens hemmans åboar och Svällestads samt Sörby hemmans åboar i Kuddby socken, härmed tillsagde att sig efter samma datum, vid laga plikt tillgörandes på sin hållskjuts infinna i rättan tid. Görande kronolänsman välaktade Olof Olofsson härvid en ordning, varefter varder varande komma till hålla vid krogen dagligen till vidare förut sagt, är med
tvenne stycken hästar på gården.

Men skulle flera behövas och gästgivaren icke skulle kunna hinna med sina egna hästar att skjutsa, då på den händelse skola alla ovannämnda vederbörande vara förpliktade att uppå gästgivarens första bud, sig med redliga skjutsar till och verktyg vid krogen att infinna.
Vid detta förklarade de närvarande Tåby sockens tingssökande allmoge nogsamt nöjda, allenast att de däremot utan vid allt för stora och angelägna kronoskjutsar och durchmarscher bliva någorlunda förtjänta.

 

Lagtima hösteting vid Kuddby den 10 oktober 1710.
Upplästes för tingsrätten, det skattevärderings instrument som över ett krono tilldelnings hemmanet Blinnestad uti detta härad och Tåby socken beläget i september sistlidna år upprättat är, havandes värderingsnämnden cestimerat bemälte hemman, att till skatte lösas för 135 daler 22 öre silvermynt och utbud detta hemman ifalla, att någon vore som fråge i skatteutlösen för det samma gitta ville, än som det finnes värderat från, och nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad å sitt högset salig ryttmästaren välborne herr Adolph Lencks respektive arvingars vägnar vill precifiera, och ehuru väl åbon på detta hemman Blinnestad Paul Månsson varit på tingsplatsen är tillstädes men så blev dock intet
mera härpå budit än, som förbundet är, vilket under häradshövdingen och för nämnden med sådant sigill verifiera.
 

Ordinarie höstting den 16 oktober 1711 i Kuddby. § 3.
Factoren välbetrodde herr Anders Palding lät producera för tingsrätten, de trenne bröder Johan Hindric, Jacob Petter och Herman Gideon de Rogiers köpebrev av den 29 juli primo, vilket upplästes för tingsrätten och där emot 1200 riksdaler silvermynt försålde skatterätten av Alms rustgård för bemälte factor, som dessutom av rusthållet är uppbudit.
 

Lagtima hösteting den 16 oktober 1711 i Kuddby. § 18.
Framkom bokhållaren, fullbemäktade Johan Svanborg och som subconstituerade fullmäktig av salig ryttmästaren herr Adolph Lencks respektive sterbhusintressenter ombudsman välaktade Mauritz Andersson, efter föregången stämning tilltala brukaren Pål Månsson i Blinnestad angående husbyggnads doms refaration efter husesyn hållen den3 juli på indelningshemmanet Blinnestad, som Pal Månsson skall i 40 års tid bebott och brukat hava.
Besiktigades husrötan, som bokhållare Svanborg, efter förbemälte instrument nu pretenderar sig med hälften förbemälte hemman till 161 riksdaler 14 1/2 mark
kopparmynt och med ryttartorpet på ägorna 46 daler 8 öre kopparmynt. Pål Månsson, som nu gammal man, lät genom dess hustru Kerstin Pärsdotter, finner här emot det vill hon fullgöra husesynsinstrumentet, men vad hälften hemmanet vidkommer, förbehållandes allena, att få disponera överbyggnaden, men för ryttaretorpet, förmodar hon sig icke kunna gravera, efter hon imitale onus underkastader varit med båtsmanstorpets byggande.
Resulutio:
Tingsrätten prövar Kongl Majts lag kapitel 25 jordabalken och Kongl Majts husesynsförordning anno 1680 likmäktigt, det bör Pål Månsson i Blinnestad, antingen laga eller med penningar betala, den med husesyns instrumentet den 7 juli nästlidna år, vid indelningshemmanet Blinnestads hus befunna husbrist fälligheter,  kommandes Pål sedan att njuta sin överbyggnad till godo disponera eller fritaga som han det lids gitter kan och förmår, så framt Pål, som sagt sig väl laga byggnaden. Men för husrötan vid ryttare torpet , kan Pål Månsson så mycket mindre graveras, som rusthållaren själv sådant åligger att fullgöra, och Pål nogsamt med båtsmanstorpets byggnad under den tid, som han vid Blinnestad kvar haver, besvärad varit.

 

Lagtima hösteting den 16 oktober 1711. § 23.
Hustrun Maria Svensdotter i Tåby, som för tingsrätten närvarande och till den varder lagligen instämd, blev av Anders Johansson och hustru Anna Månsdotter, som lagligen och beediga vittna övertygande, att hava, icke allenast skällt hustru Lisbetha Holstensdotter i Tåby för en tjuvkona, utan och slagit henne med sin hand i nacken, bör i förmåga av Kongl Majts lag plikta för skällsordet som Maria nu regareta, att hon med hustru Lisken intet annat vittnat, som ärligt och en anständighet är och kommit med otidigheter att utbrista, fann 3 marker silvermynt och föreslagit överens, samt är hustru Maria giva rättegångs 2 daler 16 öre silvermynt och vittnesparters inkallande, såväl som och Maria Månsdotter 10 daler silvermynts vite.
 

Lagtima vinterting den 19 februari 1712 vid Kuddby. § 20.
Samtliga rusthållare och soldatrote bönder uti detta härad, voro inkallade, att avhöra Kongl Majts allranådigaste brev, daterat vid Bender den 1 juli 1710, angående tremänningsregementes rekryterande och uppsättande, vilja anställa sig och tycka som det varit med Lösings häradstings protokoll observerat finnes, förklarade sig. Men för rusthållarna hållen Hageby uti Kuddby socken och örtomta uti östra nykyrka socken, var ingen som ville svara, efter det förra är öde och det senare föga bättra vara beskaffat.
Tingsrätten hörde och av ingen, som dem ny mottaga ville, och resterande rekryteringsmode samt rustningarna för dem senare protestera. Också varder sådant uppå Kronobefallningsman välbetrodde Lars Giöthes gjorda påminnelser härmedels veriferat, som det torde väl annan någon resolution hädanefter dessa ovan bemälte rusthåll sig att anatag, och för den rustningen sedan utgiva.
 

Lagtima sommarting den 12 juni 1712 i Kuddby. § 13.
Välborna fru Helena Catharina Wellings, lät igenom fiskalen Claes Caléen uppvisa ett husesynsinstrument upprättat den 9 maj av medverkan av frälsegården Alm vilken gård gamla frälsefogden Almgren bebott i långa tider haver. Besiktigande den befunna husbristfällig härledandes till 165 daler 23 2/3 öre silvermynt, och emedan bemälte frälsefogde nu var igenom döden avgången haver så anhåller fru Welling om lagat inteckning till prasterande förändra all bemälte salig Almgrens egendom. Vilken sökta inteckning tingsrätten finner skälig bevilja.
 

Lagtima vinterting den 25 februari 1713 i Kuddby. § 27.
Tingsrätten resolverade, och efter parternas muntliga konferens, uti den lagligen instämde tvistigheten om egendomars disponerande och angripande, uti ryttaren Jöns Bergs frånvaro, vid transporter av svaranden, hustru Elisabeth Holstensdotter och dess moder Maria Joansdotter i Tåby samt skrivaren Joans Tollander och Johan Dansson i Brestad, det böra dessa närsagda likmäktigt det 15 kapitlet ärvdabalken återbära med svarandens fader, all den egendom som funnits efter käranden salig Kierstin Gullsmedsdotters död, var sig av vad man den vara må, och avhänt han då finnas, och när detta närsagde fullföljt, bliver för gäldas gäld av boskifte likmäktigt den 22 kapitlet ärvdabalken och sedan änklingens säng, häst, sadel och vapen samt klocka, som åt ryttaren äro skippade och storm, äro avtagne efter det 17 kapitlet giftabalken, så delas kvarlåtenskapen uti tvenne delar, varav ryttaren erhåller 2 lotter och de tvenne barnens ryttarens styvmoder Karin Joansdotter och dess eget barn den tredje delen. Och emedan denna senare Kierstin 11 veckor efter födelsen och moderns död, även i var allom av som mot haver, hos nu svarande änkan hustru Elisabeth Holstensdotter i Tåby, vilken bemälte barn sedan dess födelsetid med föda och kläder uppehållits, så bör hustrun Elisabeth Holstensdotter möta därföre sin skäliga betalning av ämbetes bevis arvedel, och det övriga behålla i följe av det 12 kapitlet ärvdabalken, fadern ryttaren Jöns, få som skiljt arv och egendom och bör med
10 daler silvermynt vita den omtalte egendomarna vara till ryttaren Jöns Berg återsändas inom 14 dagars expirerande efter datum.
 

Lagtima vinterting den 25 februari 1713 i Kuddby. § 21.
Askultanten herr Anton Poss, på bergmästaren välborne herr Gustaf Danckwardts vägnar som kärande, inställde sig vid upprop för tingsrätten och påstod, igenom en hos tingsrätten insunerande, skriftligen 1mo att frälseman och de nuvarande åboarna i Skjorstads skola hava mer till sina hemman utan utjorden den sammanstädes, vilken som augument herr bergmästarens rusthåll Almstad anslaget är, icke dem skall kunna finnas aven avfattad lantmäterikarta, vilken utvisar att uti den så kallade Månsahagen med Skjorstad kan födas, om sommartid 10 kreatur av hästar och boskap och uti andra åboars, av samma slag, förutan uppgjorda åkrar i bägge hagarna även sex tunneland, varemot uti utjordshagen intet mer än 5 betar av uppgiven åker till 1:sta 17 kappland jord, desslike väl utjorden, uti alla Skjorstads bys ägor haver 5 stänger och de andra trenne gårdarna 6 dito jord vardera.
 

2na då skola och i åker och äng utjordshagarna på lika sätt förminskade vara, vilket allt ändra och rätta uppå herr bergmästarens vägnar följes till ytterligare olägenhets förekommande, att stången må gå över Skjorstads bys båda åkrar, äng och hagar, samt därför var och en gård och utjordar tillägges i proportion av stångafallet, och således andra byggnadstomter, som utjordar tillhöres få sin rätta fyllnad och längd, och emedan herr bergmästaren icke skall finna sig hava någon synnerlig nytta av samma tomt, ty väl han för dess ringhets skull låter bruka den nu till en beteshage, därföre att nu begäres att åboarna på de andra gärdena måge bliva delaktiga uti hägnad om bemälte betesvall, emot anfordran.
 

3ti Emedan gärdesgården mellan Almstad och Skjorstads ängar, vid den ena under
förmyckenhet skall inskränkt vara på Almstads äng, som skall fanns av kartan, beder herr Poss, på kärandens vägnar, att sådant må överansrättas.
 

4ti Och ehur väl, förberörde krono utjord eller dess innehavare herr bergmästaren,
allerstädes både emellan gärden, ängar och hagar och tomter, skall hålla sina fulla gärdesgårdar emot de andra gårdarna i Skjorstad, så skall likväl utforska hava, allena hållit allt därtill halva hägnaden om utjordshagen mota alla gårdarna, vartill fordras ingen hjälp haft av Skjorstads bonden, varföre begäres, att åter bemälte åboar måge bliva tillhållna i proportion att emottaga en del av hägnaden mellan utjorden och Alm, respektive muta någon bindning i de andra gärdesgårdarna.
 

5te så fort åter skada sker på Almstads äng, av dess rotande, förmedels Skjorstadsboarnas alla gärdesgårdar, att därföre påstås jämväl, att de måge bliva tillsagda vid laga plikt, att skaffa bort på sina hägnader.
 

Svaranderna Måns och Anders i Skjorstad, efter stämningen voro tillstädes, och på högvälborne herr baron Carl A. Wrangels vägnar gårdsfogden Sven Mattsson, vilken uppviste väbemälte herr baron Wrangels skrivelse, varutinnan han utlåter sig, vad denne meddelar, att intet går honom när, emedan han varken är jordägare eller räntan därför uppbär, utan dess svåger vice presendenten högvälborne herr Axel Fleming allenast räntan immiterar på några år för Flemingske sterbhusets fodringar uti välborne herrar Baggarnas gods, vilket efter några års förlopp expilerar och upphäver, och att salig major Creutz änkefru vore själva jordägaden.
 

Välbemälte fru välborne Sigrid Bagge, igenom dess skrift till tingsrätten, föregiver att stämningen ej stod vara härutinnan än 4 1/2 veckor före detta ting tillställt, excerandes allts denna gången, att sig någon auktion med herr bergmästaren inlåta, efter hon bor utom landsbygden och hon skall vilja med herr bergmästaren, utan kronan, överenskomma med honom. De för tingsrätten närvarande svaranderna Skjorstads bönder förklarade sig nöjda med att det herr Poss , på herr bergmästarens vägnar, påstår, nämligen att en rätt delning både uti åker, äng och hagar samt hägnader vid Skjorstads by, i proportion av vart och en stångafall sker.

Resultio:
Ehuru den välborna fru Elsa Sigrid Bagge, förmedels det att stämningen varit icke i rättan tid till henne kommit, som till tvenne hemman uti Skjorstad exciperat litius contesta denna gången mot herr bergmästaren Danckwardt uti proportion angående rätt stångafall till utjorden uti bemälte Skjorstads by, vilken välbemälte herr bergmästaren brukar och innehaver. Så har dock hos tingsrätten confideration kommit, att denna sak är av den beskaffenheten, att hon intet med skäl disputera kan, ty att var må taga sin lott med lagrum i åker och äng och allom tillägger och skifta åkrarna och tager efter lagrum kapitel 41 byggningabalken § 1 item kapitel 1 och 4, tit. välborne frun och dess laga ombudsman kan och med delningen nogsamt hördes bliva, om hon så behagar, havandes åboarna Måns och Anders i Skjorstad jämväl förklarat sig nöjda................................................

och med rätta vederbör, huru synes ordningen 1681 § 21. Alltså finner tingsrätten skäligt, att bevilja herr bergmästaren Danckwardt och bönderna i Skjorstad laga delning, och som sagt är efter stångafallet, sker uti Skjorstads bys samtliga ägor, vara sig av namn det då vara må, so som ingen då kan hava något, att klaga skäligen. Hägnaderna och samtliga byns ägor och laga läggning och utan var det 8 och 9 kapitlet byggningabalken bör att rätta, så att var må få efter sitt stångafall och vad herre bergmästaren vara mot Alms ägor stänger än Skjorstad bönderna, det kommer honom på ett annat ställe tillgodo. Sker annorlunda och stångad av olaga gärdesgårdar till böter efter lag, gärdesgårdarna Skjorstad och Almstads bys ägor emellan kan och med rättas och sättas uti behöriga stod och ställe.
 

Lagtima hösteting den 29 oktober 1713 vid Kuddby. § 44.
Jungfru Britta Wikman, igenom dess hos tingsrätten insunerade skrift, angav huru såsom hon, förledne sommar, skall stor skada därav lidit, att någon resande rivit undan gärdesgården mellan dess sädesgärde och Fristads äng, så att boskapen kom uti sädesgärdet, och en stor del av säden uppätit. Begärandes till hämnande av slika olaga framfart er , förbud på denna väg framlöper ifrån Fristad till Skårby, efter på bägge sidorna om gården löper utvid vägen. Krono betjänterna berättade, att denna vägen intet kan umbäras, helst efter om några hastiga ordres påkomma, då skulle falla för besvärligt att resa så långt som 1/4 mil omkring. För den skull finner tingsrätten, så vida skäligt accordera jungfru Wikmans ansökning, som den som understår sig, att resa igenom denna grind, som är för Skårby bys sädesgärde och densamma intet tillsluter, att befinnes neder visa vardera däromkring, skall vara förfallen förutan den ordinarie boten till 10 daler silvermynt och stånda jungfru Wikman först, att det av åkomma är i säck, sätta knas för ovannämnda grind.

 

Lagtima hösteting den 29 oktober 1713 i Kuddby. § 43.
Kronolänsman välaktade Olof Olofsson anklagade ratione officei unga drängen Eric Trulsson och Kerstin Mattiasdotter, varande gift med Johan Biörnsson, för dessa köttslig beblandelse med varandra uppå kronoskatte hemmanet Fristads ägor, varav ett piltebarn blivit avlat och fött påskdagen sistlidet, som de 2 april påföljande kristnat blivit, och vore dessa Eric Trulsson samt Kerstin Mattiasdotter för tingsrätten tillstädes, vidgående med ånger deras brott och den sedermera Kerstin procurerar barnafödseln dess tvenne härför hava för lönskaläge intet tillförne lagsökta eller dömda varit. Nu insunerades huruvida detta lägersmål kan vara skett sedan Kerstins man Johan Biörnsson med henne äktenskap inställt, skäligen belevat haver. Varpå Johan framkom, beklagandes att Kerstin, som han tänkte älska såsom dess hustru, sig förr än han med henne inlåtit hade, så försats och kan Johan intet stå till vidare äktenskap, begärande med Kerstin att persvaderas, utan han påstår, att få dess gåvor och annat rätt tillbaka. Kerstin ville bedja Johan Biörnsson om upprättelse igen, men han skall förr alldelse nekat.
 

Härmed det och intalt, som skulle Eric Trulsson även vara förlovandes med pigan Maria Håkansdotter i Lilla Sö, då han lägrat Kerstin, men han förmdels Anders Mårtensson i Torp och Håkan Rahlsson i Stora Sö vittnesmål vart, det haver väl sådant varit på förslag, men lika såsom Kerstin aldrig ratifierat och fastställt med någon formel och Kongl Majt kyrkolag anno 1668 kapitel 15, § 10 enlig trolovning, mindre haver Eric med Margit till datum, eller Kerstin med Johan, förrän vid första lysningen, haft köttslig beblandelse, som varför Mikaelie nu som sistlidet, än och riktan påföljd den 2 november 1712, sedan hava Kerstin och Johan väl sammanlevat. Barnet är och kristnat, blivit med Nils på ovanstående dag den 2 april för äkta, varmed det och bott, till dess att Kerstin, sedan hon frisk blivit efter barnanöden änteligen själv utnämnt den rätta barnafadern, denne Eric Trulsson.
Resolutio:
Tingsrätten prövar skäligt, att dock fälla drängen Eric Trulsson i följe av det 3:de kapitlet giftermålsbalken till sina 40 daler och Kerstin Mattiasdotter sina 20 daler silvermynts plikt, såsom för lönskaläge till treskiftas. Och stånde de vardera en söndag på pliktepaIlen samt så taga absolution och avlösning. Barnet ligga å Eric och Kerstins bägge deras vårdnad, till det sig själv nära och födan förtjäna kan, och bekommer nu Kerstin nu vid begynnelsen av Eric 2 daler och 6 mark silvermynt samt 2 tunnor råg, vilket är efter denna ortens sed. Johan Biörnsson haver i förmåga av kyrkoordningen anno 1686 om skillnad i äktenskapet, att anmäla hos ven. consistorie Lincopence, på vilken senare händelse och där Johan icke skulle ännu bliva övertalter, Kerstin efter det 11:e kapitlet giftermålsbalken haver förverkat morgongåva och all den rätt, hon tillgift varit.

 

Lagtima vinterting den 16 februari 1714 i Kuddby. § 19.
Välborna fru Catharina WeIlings kärande efter utverkad stämning, igenom kommisarien välbetrodde Claes Caléen, till Anders Gudmundsson i Brestad. 1mo angående avvikande i olaga tid ifrån torpet på Mems ägor, Mjölnartorpet kallat. 2de dymedelst eftersatt 8 stycken dagsverkens laga presenterande. 3tio för olovligt skogshygge på sätesgården Mems undskylde skog samt tingsförbud av den 3 mars 1702 4to för det han olagligt skall bortfört fodret från torpet samt 5tio för husröta vid bemälte torp och 6to laga rättegångsexpenser resiasion varjämte Måns Pehrsson på Brestad ägor, såsom vid skogshygget med Anders följeslagare även instämd. Och närvarande Anders Gudmundsson förklarade sig 1mo at såsom det honom varit beskuret att efter omständigheten nyttja vedbrand på Mems ägor, så skall han nödsakad blivit torpet att avvika, 2de ville Anders de eftersatt 8 dagsverkena prester och förmodar 3tio för olovligt skogshygge så mycket mindre kunna plikta, som det allenast skall varit en torvmosse, vilken han till brukare uti torpet uppbränna ville. Stännandes Anders Gudmundsson, som funnit Måns vedstabbe och haver den underställta honom fråntagit, tillstod att den varit alldelse tom. Såsom svaranden Anders i Brestad och vill förklara Måns Jonsson medelst fri, och att han intet huggit det ringaste med honom uppå granen, mindre att han med honom varit i råd efterfölja, annorlunda att hava skjuts blev hållen, intygas såsom Anders 4de mera till under torpet fört intresse. 5to angående husröta, så är dens amma ännu intet syn vorden.
Resolutio:
Det haver väl välborna fru Helena Catharina Welling igenom dess fullmäktige kommissarien välbetrodde Claes Caléen påstått, det borde torparen Anders i Brestad bevisa med laga plikt ansedd, för det han även mot tingsförbud, skall olaga skogshygge övat på Mems sätesgårds skog. Men såsom däremot är bevist, att behörig cinferation komma bör, att Anders icke mer än en torr ved fått haver, vilken han icke till annat än nödtorftigt bränsle medan han bodde på ägorna och med tvenne dagsverken parera verka, därför besväranden som bevisligen använda enbart. Allts och emot det, att Anders de nu resterande 8 dagsverken och vidare varje reda tvenne dito till nästkommande Midfasta för torpet Mjölnartorpet till Mems herrgård görandes varden, kan tingsrätten icke annat finna, än ju Anders och i följe därav torparen Måns, böra härföre vidare plikt sin, dock såsom Anders eftersatt sina behöriga dagsverken, prövar tingsrättens skäligt, det bör Anders till fru WeIlings giva expenser 1 daler 8 öre silvermynt. Om överklagande hus och gärdesgårds bristfälligheter, som Anders i 5 års tid bebott, hava veta nämndemännen Nils i Fristad och Nils i Ljunga först att astemera och besiktiga.

 

Lagtima vinterting den 16 februari 1714 i Kuddby.  §23.

Samma dag blev mellan rusthållaren ärlige och beskedlige Bengt Nilsson i Fyrby och ryttaren Carl Fyrman, vice versa kärande och svarander uti tvistigheten angående ol2vlitsi.Rapsala utjord, samt en gärdesgårds underhållande. Avtalt att ryttaren Fyrman upphuggna bemälte nederrivna gärdesgård, och sedan avstå med vidare skogshygge och lövbrytande på närtydda utjord, varmed Bengt Nilsson, denna gången i anseende till hans fattigdom är nöjd, allenast begära det måtte att tvista determinerat, varder för ryttaren Fyrman och de hans där de skogen olovandes redan fälld, vilket tingsrätten skäligt beviljar. Så att om ryttaren Carl Fyrman understår sig hädanefter utan lov, ville underhållande hugga de små telningar av nämnda skog på bemälte Rappsala utjord förutan en buske, han då skall vara förfallen till sina 10 daler silvermynt vite, såsom Bengt Nilsson lovar att om ryttaren honom tillviter, han då skall få hugga på Fyrby rusthålls ägor.

 

Lagtima sommarting den 14 juni 1714 i Kuddby. §45

Fjärdingskarl Olof Månsson före kom tingsrätten och anhöll, det måttades vara ........bliva på Bjärka kronoägor hugga en torr ek. Denna Olof Månsson gjorda ansökning finner tingsrätten skäligt accordera, hels nämndemannen Nils Nilsson i Fristad och Nils Eringgisslesson i Ljunga denna torra ek utsynt och bevittnat haver, att densamma till intet annat än ved tjänliger är. Som Olof Månsson och för övrigt varder han vittne tillsagd, att före och efter fällningen så förfara, som lag och skogsordningen anno 1664 förmår och presterar.

 

Lagtima sommarting den 14 juni 1714 i Kuddby. § 47.

Ryttare änkan Ingeborg Biörnsdotter framkom för tingsrätten och beklagade, att hon under äktenskapslöfte blivit lägrad på rusthållet Alms ägor av ryttaren Hans Olofsson Natterström för Natterstad, varefter hon ett pigebarn fött för 9 veckor sedan , Kerstin nemält. Ryttaren Natterström haver efter häradshövdingen till överstelöjtnanten välborne herr Johan Falkxenhagen utgångna skrivelse, undlåtit ta sig härmed tingsplikten mer straxt avkallet, då att ehuru denna ryttaren blivit igenom kronotjänterna efterspanad hemma hos dess fordna rusthållare Olof Andersson i Frantzberg, han intet igenfunnits. Alltså emedan Ingeborg påstår, att med vittne vilja intyga, att denna ryttaren henne äktenskap lovligen tillsagt haver, ehuru hon för detsamma dock intet åstundade med honom att bygga, sedan hon nu sedermera i erfarenhet kommit, att ryttaren lägrat tvenne kvinnspersoner kring om Linköping och lovat, att vilja tage en av dem till hustru. Av ryttaren Hans Natterström för rusthållet Natterstad, på andra sidan Linköping och rätten fremgent blivit föranlåten saken till disserera ....... återkomma från regements krigsförhör i Skåne, varest denna ryttaren nu för tiden instämda är, om vilket tingsrätten några gånger korresponderat med högvälborne herr landshövdingen i orten. Men som därpå ännu intet svar ankommit, och Ingeborg Biörnsdotter i det högsta påstår och beder, att denna gången få dom, på det hon ej ytterligare må ifrån sina salighetsmedles nyttjande avstängas, all den stund hon nu vara intet vidare påstår. För den skull kunde och tingsrätten sådant inte vägra, utan prövade skäligt, det bör Ingeborg Biörnsdotter plikta, såsom för lönskaläge sina 5 daler silvermynt samt stå en söndag uppenbar kyrkoplikt och så taga absolution och avlösning. Om ryttaren Hans Natterström skall nu vidare med höga vederbörande korresponderat bliva.

 

Lagtima sommarting den 14 juni 1714 i Kuddby. §46.

Rusthållaren ärlig och beskedlig Bengt Nilsson i Fyrby, lät för tingsrätten klageligen tillkännagiva, huruledes någon hans, med dess åboende rusthåll Fyrby  jämte ansanneligen så ordinarie som tredje skjutsnings monderingen, av en åkommen olyckelig vådeld den 23 mars sistlidet, till en stor del uppbrända och förstörda blivit, bedjandes sedan skäl om tingsrättens attestatum häröver, samt laga brandstod. Tingsrätten undersökte likmäktigt lag det 35 kapitlet byggningabalkens 8 huruvida denna eld av våda timat eller ej. Då det av nämndemännen där .. socknen med flera av den tingssökande som sådan kunskap hade, gav tillkänna en fullkomlig vådeld skall varit, nämligen att elden gått igenom läge i väggarna. Detta syns, att rusthållaren Bengt Nilsson själv, som skadan lidit, haver skäl kunna med sine .. avhålla, samt mer i vad skulle som denna angivna vådeld gjord haver är lagligen besiktigader varden och befinnes mera som följer, nämligen att en byggning bestående av en stuva med källare under, brygghus bredvid och tvenne bodar uti dem någon hus jämväl saknar, samt en hel hop munderingspersedlar av leden dels förstörde och dels ålderns uppbärande nöd. Alltså emedan detta skadestånd intet mindre kan ersättas, än halv brandstod, ty varder icke allenast verifierat, att detta varit en vådeld, utan bemälte halva brandstods hjälp av alla 3 häraderna förmedelst beviljander, och att vidare av tingsrätten submitterat högvälborne herr baron och landshövdings rättvist ha profunderat.

 

§37.

Ryttaren för Ljungas rusthåll Lars Ericsson Ljung framkom för tingsrätten och besvärade sig över drängen Måns Pärsson i Skårby, såsom skulle han förleden måndag överfallit hans hustru Karin Thorstensdotter med hugg och slag samt skällsord av sköka och fyllekaja. Påståendes ryttaren härmed, att dess hustru över Måns vinna därföre laga dom och plikt. Måns Pärsson förklarande sig, spottandes att ryttaren Ljung aldrig skall kunna honom i detta överbevisa. Jungfru Britta Wikman, som är ryttaren Lars Ljungs rusthållerska, hos vilken drängen Måns och tjänar, inkom såsom intervenerande, klagandes att ryttaren Ljung skall henne den allmänna hus och hemfrid besvärat, i det att han henne uti dess hus drivit ut i ett fähus, sedan därefter tillbaka in uti stugan, då jungfru Britta stängt dörren med en hasp. Men ryttaren ryckt upp den, så att haspen tillsammans med själva märlan utfallit således ingått och slog i bordet, att jungfrun utåt måtte vika huset, men en stund därefter kom ryttaren Ljung, med en dragen kniv, hållande densamma i handen, att jungfru Wikman blivit föranlåten att gå till logen, ryttaren allt med ....... sin dräng, Måns Pärsson

 

Ryttaren Lars Ljung nekar till allt vad jungfru Wikman över honom klagat, och som skrives beträffar, påstår han att han alldeles intet haft vara intention med den samma, än till att öppna kammardörren, som nyligen varit igentillstängder och att han uppryckt dörren, som jungfru Wikman med en hasp igentäppt, och så att märlan utdrog. Dock icke för annan orsaks skull, än den att han tyckte illa vara, det skulle för honom, som nyligen av marscher hemkommen, dörren låstes. Förklarades för övrigt sig med jungfru Wikman intet annat än allt ärligt och anständigt veta, men påstår att icke endera kunna över detta mål, såsom omstämt sig denna gången yttra, utan beder att hon kunde minna dom över drängen Måns Pärsson. Frågades ryttaren Lars Ljung om han haver till sitt förvar något från marschen medtagna kniv. Han svarade ingen, ty han skall ej få något vitten med, än enstaka sak. Alltså emedan allt detta nu kan efter parternas å alla sidor äro kärander, lagligen utgjort bliva, medan de sig muntligen förklara måste, sedan skall resolveras i tingsrätten, det bör ryttaren Lars Ljung och jungfru Wickman intet mindre än drängen Måns varit ryttaren Ljung nu ilem contestera och hava. Nästan producerades och framkom tröslekarlen Knut Mattsson, vilken såsom ett ojävigt vittne, ed avlade och bekände: Lars Ljung kom till oss på logen med vänt mode, dock bad oss intet vara onda på honom, och sade att han intet vill nämna jungfrun för annat än Britta med några flera dylika omständigheter.

 

Men sedan kom jungfrun förut och ryttaren efter, havandes en kniv uti den vänstra handen, men intet antingen om ryttaren med kniven ville göra jungfrun något ont eller ej. Dock bad jungfrun både mig och drängen Måns, att ej skulle gå ut logen, sägandes karlar kom av logen och hjälp mig ifrån detta fyllepacket, ty jag får intet husfrid för dem och då gingo in uti stuvan, så följde ryttaren bort och dess hustru Karin med. Då taltes drängen Måns och ryttaren sig emellan, varpå hustru Karin framkom, och då stötte Måns henne för bröstet, att hon föll baklänges omkull sägande gack ifrån mig din fyllekaja, jag har intet med dig att göra, utan gack han och då stod Karin upp, spottande åt Måns och sade, tvi dig din skälm som slår mig och du är en hundsvott. Och då föste Måns hustru Karin åter sakta ifrån sig och vet Knut Mattsson om denna sak intet, ej heller haver han hört att Måns nämnde lika om henne. Frågades Knut om hustru Karin var drucken ? Det kunde inte förstå, men tobak rökte hon och dock lika såväl som mannen, ryttaren Lars och de emedan sade, att hustru var kull, jungfrun och Knut påminde att ryttaren bad drängen Måns, att han skulle få sitta kvar i stuvan nu. Men Måns därpå svarat, Lars det vet ja intet om. Jungfru Brita Wikman påstod i det högsta, att ryttaren må nu för dess otillbörligheter lagligen plikta. Men sedan ryttaren Lars Ljung gjorde henne avbön och återkallade allt vad han om henne kan sagt haver, som på det ringaste sätt visar hennes goda minne och loven, så vill jungfru Wikman saken denna gången hava dispererat, med förbehåll att om ryttaren Lars henne på något det ringaste sätt hädanefter med otidiga insurnationer, han må då för det och detta vita, såsom hon beder att slippa denna ryttaren, och vill gärna skaffa sig en annan uti dess ställe göra.

Resolutio:

Tingsrätten vill med dess jungfru Britta Wikman, såsom rusthållare, önska å ena och dess ryttare å andra sidan, för den senare och drängen Måns Pärsson i Skårby emellan existerande tvistigheter, angående åtskilliga osunda otidigheter låtit hava anstånd, och i fall saken vidare skulle förekomma, så är det nödigt att parterna sig med klara skäl eller vittnen till deras vice versa klagomål förbli.

 

Lagtima hösteting den 25 oktober 1714 i Kuddby. §32.

Ryttareänkan Ingeborg Biörnsdotter framkom för tingsrätten, och som vid sistlidet ting, angav huru såsom hon skall vara under äktenskapslöfte med beråd av ryttaren Hans Natterström på rusthållet Alms ägor, varefter hon havande blivit och ett pigebarn vid valborgs mässotiden nästlidet fött, som 18 veckor efter födelsen dött blivit. Ryttaren Hans Natterström var nu, som vid förra tinget ej tillstädes, utan är borta med krigsfolket, som ligger vid norra Säljö. I avseende tingsrätten ej låtit bekomma något från, huru ryttaren Natterström dess angivna brott tillstår och därefter dömd blivit. Alltså vill tingsrätten om detta korrespondera med högädle baron och landshövding. Emellertid diccederas denna sak till nästa ting.

 

Lagtima hösteting den 25 oktober 1714. § 39.

Förut avskedade nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad framkom för tingsrätten och efter laga stämning sökte, att svaranden, dess svåger, måtte tillstå dess utgivna kvittenser på den summa, som Joan betalt efter den, den lovliga lagmans rättens utfallna förlikningsdom, stor 360 daler kopparmynt, såsom och att Knut må på den summan decastiera, vad han ännu kan uppå en denna tingsrätts den 19 juni 1709 utsagda dom, vara till Joan Claesson skyldig 51 daler kopparmynt, uppgivandes Joan Claesson eller de uppå härsagda summa 360 daler kopparmynt av Knut Friman undfångna kvittenser ifrån nummer 1 till och med nummer 15 och innehålla tillsammans 308 daler 11 öre kopparmynt vilka alla kvittenser för Knut Friman nu blevo uppläste och viste, samt av honom, inför tingsrätten erkända att vara riktiga. Alltså är allenast grastioner justica Knut Friman än skall gottgöra 51 riksdaler kopparmynt, som han ännu är till Joan Skyldig, uppå även bemälte häradsdom och förmälte Knut sig därtill intet vara pliktig, efter han vill hava vice versa pretantioner upphäver, förmedelst den senare skedde handläggningen. Varpå Joan Claesson sig förklarade, med påstående att såsom lagmansförliknings domar 1mo icke innehåller att Knut denna skuld skulle få avskriva, vilket icke skall ske kunnat efter därutinnan.

 

2do den sedan och allt till nu med dess påskrivna excenitorialer varit hos kronolänsman, välaktade Olof Olofsson, vilken till den ändan instämd nu för tinget. 2de tillstå måtte och att till samma svars fyllnad, ännu återstår 51 daler kopparmynt, vilka länsman föregiven sig att icke kunna hos Knut Friman utfå, för medlest dess bekanta fattigdom, varjämte Joan Claesson påminner, att dessa 51 daler kopparmynt så mycket mindre skolat kunna mera under den skedda förlikning begripen, som han den samma med Knut aldrig ingått, utan uppå hans vägnar, dess son landfiskalen Claes Calen, som om den fordran icke skall hava någon kunskap Knut Friman tillstod nu inför tingsrätten, att om denna dom år 1709 den 19 juni visar, vilken han till Joan Claesson ännu skyldig är 51 daler kopparmynt, men den skedda förlikningen icke blivit mentionerad eller till resolution. Det haver väl Knut Friman utav förut avskedade nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad likmäktigt lagmans förlikningens dom, haft till senare 960 daler kopparmynt, men vid rannsakningen tillstått uppburit 308 daler kopparmynt, och att han efter häradsdomen 1709 den 19 juni, ännu är till Joan skyldig 51 daler kopparmynt. För den skull emedan Knut icke kunnat visa, att sådan dess skuld förmedelst den med lagmanasrätten skedde avhandlingen blivit månd decourtera, prövar ting rätten skäligt det bör och Knut samma 51 daler kopparmynt gottgöra Joan Claesson så att när Joan till Knut ännu betalt 21 öre kopparmynt, så är Knut för dessa 360 daler kopparmynt fullkomligen förnöjd.

som ..... Joan egenmäktigt haver tagne skadestånd av restituera, utan att umgälla vad lag föreskriver. Det upplästes som vid höstatinget skett är för av den skada endast, att Joan Claesson skulle skaffa ett av honom åberopat förbud, som denna gången är kallad kända procedurer. Silur Söderström å Bengt Nilssons vägnar, som nu icke tillstädes varde vägnar, som skulle det ännu icke varit lagligen instämt eller qvastionis om skadeståndersättning för någon brukandes åker samt äng utan simplititer om expense och dess skogshygge, varandes det förra målet redan igenom dom av 9 september 1709 deciderat, men över det senare, som nu stridigt för varo Silar Söderström å sin prinicipals vägnar, att som han så väl likmäktigt nämnda dom, so därpå erhållit laga acrecution sutti en bona sidi possesor av egendomen eller skogen, uppå vilken han huggit, varmed det skall ha för den skull icke kunna betala den nyttja och gagn som han under samma tid av skogen hade siner.

Caleen sökte bevisa med höga Kongl senatens resolution av den 6 februari 1703 och den 4 september 1704 sig att hava därunder gjort saken anhängig och tvistlig med vad mera som actabreven utvisa, beropande sig för övrigt på det förr här vid kan passerat vara, som han förmodar fullleligen nog bevisit det Bengt Nilsson aldrig ägt den skogen uppå vilken han huggit haver. Ty vilket allt tingsrätten uti behörigt övervägande tagit, haver och som Bengt Nilsson intet själv nu för rätten är tillstädes, och man icke vet egentligen om inte han då har med sakens rätta beskaffenhet blivit underrättad och till ett skäligt förnöjande finnes vilja nog, det må dessa mål vänta till nästa ting i fall att parterna kunna emellertid uti gode mäns närvaro, som Caleen å sin faders vägnar därmed är nöjder och Söderström icke heller vill vara att mot vänligare överenskomma. Var och icke så hava parterna fritt att varandra vidare att lagsöka, det bör stå de kunna och gitta, så emot skadestånds ersättande för skogshygge som för nyttjad åker och äng.

Likmäktigt den av förre avskedade nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad utvärkade stämningen uppå rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby, att erhålla slut uti de av bemälte Bengt, som kärandepart vid höstatinget år 1709 den 9 september och anhängnings gjorda tvistigheter. 1mo att Bengt påstår det han måtte emot begärt vederlag låta honom få det uti Fyrby befintliga utjords tomtestycke emot Bengts byggningstomt vid bemälde Fyrby och 2ti angående det att Joan en för den höga Kongl senaten lovt en rätt berättelse om en rudedamm vid Fyrby och 3tio att Joan må imponerat varde att han ifrån sig en kopia av höglovliga i åminnelse konung Johans bytesbrev... Lät tingsrätten sig förberörde parter förekomma. Nämligen Bengt i Fyrby igenom dess fullmäktige Mattias Söderström å ena och Joan i Blinnestad igenom dess son Claes Caleen å andra sidan. Itererandes Söderström dess å Bengt Nilssons vägnar, för det gjorda 3:de postulata. Men Caleen å Joan Claessons vägnar förklarade vad det första och andra momentet beträffar, det skall sådant vara alldelse stridande emot den höga Kongl justica revisionens den 9 maj 1706 av sagde nådiga resolution, och förmodar samt påstår det, att sådant olaga påtal må varda behörigen beivrat. Men det tredje momentet angående, så säger Caleen sig icke flera dokumenter i handen hava än de som redan kunnat, varit uppviste och igenomläste.

 

Samt förkunnande det skall Bengt lika vid sine vara bostäder och hus vid Fyrby varer, var det befogat mera att tala eller söka. Tingsrätten förelästes ovanbemälta den höga Kong justica revisionens resolition av år 1708 utav vilken befinnes, 1mo vad det av Bengt pretenderade påståendet kommer, att Joan skall detsamma så och nyttja efter 1617 år brev, nämligen i samma läge emellan Bengt byggningstomt i Fyrby, som han det innan haver, samt 2de det han skulle till sin gård behålla rudedammen såsom han den förut innehaft. Tingsrätten har allt förestående mål och parternas andragande i behörigt övervägande tagit, men stannat därvid, det kan rätten icke understå sig mindre finna sig befogade vara de samma till ändeligt avgörande sig att företaga , utan vill först alleredan där här utinnan nu vidare påyrkas referea, att höglovliga hovrätten på det varav parterna då, må njuta och lyda den rätt alla hörsammar som Kongl lag och förordning kunde vistera och föreskriva.

 

Lagtima höstting den 25 oktober 1714 i Kuddby. §13

Kronolänsman välaktade Olof Olofsson framställde för tingsrätten drängen Nils Ericsson och löskvinnofolket Annika Svensdotter, anklagande abdom tarione officie för begånget lönskaläge på kronorusthållet Ljunga ägor, varefter Annika havande blivit och ett pigebarn Mattiasmässodagen nästledna framfött. Bägge delikventerna tillstodo lägersmålet, men haver för sin synd icke beträdda emot, eller därföre dömda blivit. Alltså prövar tingsrätten skäligt, det bör drängen Nils Ericsson och löskvinnofolket Annika Svensdotter plikta, han sina 40 daler och hon 20 daler silvermynt till treskifte, samt och i följe av kyrkoordningen anno 1656 stå en söndag senare på pliktpallen, och så taga absolution och avlösning. Därvid ligger å bägges vårdnad till dess det själv föda kan. Annika skall så som ej betjäna orkar efter förordningen utstånda corparalier och sedan av Nils Ericsson 2 får eller penningar därföre 6 riksdaler silvermynt.

 

Lagtima höstting den 25 oktober 1714. §14

Kronolänsman välaktade Olof Olofsson anklagade ration officei efterföljande personer för det de efter tillstämde försummat, efter kronobetjäningens tillsägelse, att skjutsa förleden sommar till Åby krog, nämligen Hindrich i Skällingstad, vilken pliktar såsom för tredsko för en häst 24 öre Jost i Tåby för en häst 24 öre och Sven i Tåby krono för tvenne hästar 1 riksdaler 16 öre. Summa 3 riksdaler silvermynt.

 

Lagtima höstting den 25 oktober 1714 i Kuddby. § 16.

Hustru Elisabeth Nilsdotter, fordrade efter föregången stämning, av svaranden dygdesamma jungfru Britta Wikman, såsom resterande lön för dess son, gossen Sven Svensson hos henne gjorda tjänst, nämligen 12 marker kopparmynt för ett par skor, efter nämndens städja 3 marker, en vadmalsrock för 6 marker och 2 par skjortor för 5 marker, gör tillsammans 26 marker kopparmynt. Jungfru Britta Wikman förklarade sig jämväl skriftligen; 1mo att gossen Sven skall, igenom son mållöshet låtit förkomma en kviga för 10 marker kopparmynt, mellan Skogsby och Schennäs. 2to skall han under dess tjänst för sin mat, 8 veckors tid proportionerligen av dess lön och 1/6-dle utkomt 6 marker 16 öre kopparmynt. I följe varav jungfru Wikman påstår det måtte sådant uppå gossen Svens lön desserterar, det övriga nu graveras 9 marker 16 öre kopparmynt under dager svaranden sig intet. Hustru Elisabet föregivande som skulle, dess son Sven ej ensam varit vållande till kvigans förekommande, efter med honom en hustru Kerstin Olofsdotter på Brestadsbacken varit.

Resolutio:

Tingsrätten resolverar, det bör Sven Svensson för ett års gjord tjänst hos jungfru Brita Wikman åtnjuta, sedan har en händelse genom vårdslöshet bortkomna kvigan 5 marker och för försummad tjänst 6 marker 16 öre kopparmynt, som är i proportion av dess lön för 1/6-dels år decartet såsom, av bemälte jungfru Wikman njuta penningar 16 öre kopparmynt, 2 par skor efter 3 mark, 2 skjortor efter 5 mark och en vadmalsrock eller 6 marker, som allt tillsammans gör 14 mark 16 öre kopparmynt, och bör av jungfru Wikman till drängen Sven Svensson vara inom 3 veckors dag, härefter som ovan tecknat finner klarerat och erlagt.

 

Lagtima höstting den 25 oktober 1714 i Kuddby. §41.

Landfiskalen välbetrodde Claes Caleen haver till detta ting, i rättan tid ratione officie, instämma låtit factoren välbetrodde Jacob Spalding, att göra besked huru det varit före en kvad person, som i hans gård Alm kava levt, och han skall bortskjutit henne. Men som bemälte factor låtit till sitt uteblivande denna gången låta förfall av sjukdom och opasslighet, vilken av några av närvarande allmogen intygades. För den skull lät tingsrätten föranlåten att dissedera denna sak. Dock haver tingsrätten till vidare upplysning och underrättelse velat låta till protokollet komma, huruledes denne herr factor Spalding till tingsrätten instämt en av Lars Lindemark vidimerad kopia av en P.Granberg, till factoren den 13 juli 1714 skrivet brev, som innehåller tacksägelse för det factor vårdat sig om bemälte Granbergs hustru under dess resa till Carlskrona för i orten på komden sjukhus, med mera det ad acta liggande.

 

Lagtima vinterting den 15 februari 1715 i Kuddby. §8

Kronolänsman välaktade Anders Andersson anklagade ratione officie efterlydande hemmans åboar för försummat skjuts med karl till Åby gästgivaregård, och som de detta intet frångå kunde, ty kommer de med plikt, att ansvara som följer: Bjärka, Olof krono, tvenne hästar, 1 daler 16 öre. Blinnestad, Joan, rusthåll, tvenne hästar 1 daler 16 öre Brestads frälse, Anders och Lars, tvenne hästar 1 daler 16 öre.

 

Lagtima vinterting den 15 februari 1715 i Kuddby. §11.

Olof Bothvardsson i Väsby angav för tingsrätten huruledes han och dess flere båtmans rotesällar, skola icke allenast med en karlin statt sig framdelse till båtsman unga drängen Anders Andersson, nu för tiden vistandes i Tåby socken och Brunneby gård, utan och att huru samme dräng hos sig i lagstadd tjänst haft, härutur drängen juletiden år 1713 gått, och i tjänst sedan hos den ni i Olof i Väsby till ansvars instämda rusthållaren ärlig och beskedlig Bengt Nilsson i Fyrby, sig begivit, påståendes käranden Olof i Väsby, att såsom rusthållaren Bengt i Fyrby således i olaga tid skall antagit dess lagstadde tjänteson. Det måtte han och därföre bliva behörigen ansedd, och tillika allt skadestånd lagligen utreservera.

 

Rusthållaren Bengt i Fyrby svarade, att han i laga tid år 1713, nämligen vid Olofsmässotiden, den omtvistelige dräng Anders Andersson städjepenningen, vilken tjänst drängen Anders anfört, som ovanberört år 1713 den andra dag jul, sedan han förut av Bengt penningar varemot hade, för honom och roteställen utgå, såsom båtsman, beropade Bengt i Fyrby sig hurutinnan till bevis på Anders Anderssons moder hustru Maja Andersdotter i Brunneby, denna sedermera framkom och tillstod att vad Bengt i Fyrby anfört haver, så som han och uppå tingsrättens tillfrågan, varpå berättas, att hennes son varit käranden Olof i Väsby lagstadde litelsedräng icke allenast, utan och att han av Olof och dess rotesällar tagit båtsmanspenningar 20 öre silvermynt en lång tid förrän han hos Bengt i Fyrby tjänst sökte. Dock påstår hustru Maja sig återburit halva karolin sommartiden 1713 och levererat till kärandes rotesällar Håkan Jonsson i Väsby.

 

Denne inställde sig även för tingsrätten och efter dess till den ändan utsökta stämning vill visa, att han aldrig viljandes återtagit dem utgivna 20 öre silvermynt båtsmanspenningar, utan säger att hustru Maja kommit till honom och kastat, mot hans vilja en karolin på bordet samt straxt därpå utgått huset. Skolandes han icke kunnat kasta konungens mynt efter hustru Maja, utan såsom Anders första båtsmanspenningar, av honom skall utvunnit hava, så vill han och insistera att vartill honom framför Bengt i Fyrby besvär.

Resolutio:

Igenom laga slut uti detta , nu emellan Olof i Väsby och Bengt i Fyrby, instämda mål, ske kunde borde drängen Anders Anderssons tagna svar förekomma. För den skull vill tingsrätten, vad som här kommer att upptaga och deciderarar, så länge disserat haver. Men den exiterade grastion, vilken den av alla parter skall överenstämma berättigad, att få Anders Andersson till båtsmansroten av tingsrätten remitterad till högvälborne herr landshövdingen i orten, varav parterna i ordninghet och föredragande och dess gunstliga resolution avvakta.

 

Alltså förelästes dem det vid sisthållna extrating hållna protokoll, med allvarsam föreställning, att såsom de då edeligen avhöra vittnena Anders Månsson i Kumleby, Jöns Jönsson i Hollstad, hustru Ingeborg Mårtensdotter på Hageby ägor med sådana omständigheter vittnat om denna sak, som mycket gravera Hemming och Ingrid, det vilja de för den skull nu riktigt tillstå och bekänna, vad dem emellan kan förelupit vara innan de som förr framhärda uti ett stadigt nekande. Alltså gjorde tingsrätten till handlingen följande frågor: 1mo vad Hemming och Ingrid gjorde uti Alms hage, då drängen Pär Nilsson i Hageby dem där sammastädes tillsammans funno ? Hemming sade, jag hade varit borta och lagat en min gärdesgård och skulle gå hem, men Ingrid gav sina kalvar att söka. Alltså möttes vi åt uti hagen utmed vägen, varest vi och satte oss utmed att stå.

 

2mo om intet Hemming och Ingrid lågo som drängen Pär Nilsson vittnat haver sagt Svarandes, nej det gjorde vi intet. Tingsrätten lät Hemming taga avträde och Ingrid inkallades. Till henne gjordes följande frågor: 1mo huru och på vad sätt hon med Hemming uti Alms hage tillsammans kommit ? Svarandes, jag hade varit borta, att giva mina kalvar sleka , sedan satte jag mig ned och band på en sticketröja, då kom Hemming fram ifrån, sättandes sig vid mig på en tuva, men intet vidare skedde. 2do varföre Ingrid bad för sig uti sockenstuvan ? Svarandes, jag bad allenast, att intet skulle komma längre. Ingrid Andersdotters ofärdiga man, över 70 år gammal, skomakaren Anders Månsson och även ålderstigna Hemming Nilsson hustru Ingrid Olofsdotter, var nu för tingsrätten alltså tillstädes och ville på intet sätt tillvita deras, nu anklagade makar några oanständigheter, utan bönfaller att de för deras brott och förseelser, då de sig uti Alms trädesgärde sammanlagt hava, måtte med ett lindrat straff visas, såsom där de nu skulle blivit till hordomssynd dömda, vilja dem sådant gärna förlåta, och där dem av höga överheten sådant varda igentaga, samt vidare äktenskap bygga. Tingssökande allmogen ifrån Tåby socken veta enhälligen att berätta, det om Hemming och hustru Ingrid otidiga sammanlevnad en lång tid, gått rykte, men ville varken tillställa eller tillåta att utnämna.

Hemming Nilsson är uti sin kristendom styckvis mycket ringa, men Ingrid Andersdotter däremot någorlunda förfaren. Havandes Ingrid med sin man intet barn avlat, och som hon något över sina 40 år gammal är, så befinner hon sig ej heller nu havande. Men kunde tingsrätten om denna sak intet sig påminna att rannsaka. Alltså stånde till dom som följer:

Resolutio:

Det haver väl för avskedade kronobåtsman Hemming Nilsson och Ingrid Andersdotter enständigt nekat till den mot dem angivna hordomssynd, sista gången uti Alms gärdeshage, med var som rannsakningen innehåller, men såsom de båda med ett allmänt rykte, som och till liderlighet och okyskhet och hordoms, som vittnena Pär Nilsson i Hageby, Anders Månsson i Kumleby, Jöns Hemmingsson i Hollstad, hustru Marja Mårtensdotter på Hageby ägor det intygat haver, finnes graverande. För den skull haver tingsrätten intet annat kunnat, än till följe av anno 1629 års domareregler döma, det bör Hemming och Ingrid bevisa det med sin ed. Dock vill tingsrätten i underdånighet referera denna sak till höglovliga Kongl hovrättens ytterligare omprövande; 1mo om icke edsgången kunde av andra dessa anklagade ske, och liksom om icke därföre exemplets skull och ansvar, veterliget till sky och varnagel, för det de som gifta personer sökt varandra, och som de själva det bekänt hava, legat uti varandra famn med mera. Rannsakningen kan giva anledning till, borde dessföre undergå något exemplart straff.

 

Extra ting hållet den 28 april 1715 i Fristads gästgivaregård.

Efter lysts tingsfrid förekom för tinget kronolänsman välbetrodde Anders Andersson och ratione officie i anledning av adjunkten uti Tingstad, vördige herr Anders Norrlings brev av den 29 juli instundande, anklage för tingsrätten gifte mannen, förut avskedade kronobåtsmannen Hemming Nilsson, som därjämte kallats sig Bruhn, sina 56 år gammal, för olovligt umgänge eller förment hordomssynd med gifta hustru Ingrid Andersdotter, och såsom icke allenast ett allmänt rykte skall varit några år tillbakas om dessa personer samhålld, utan skall det och finnas internt härutinnan, ty förmodar länsman det skola Hemming och hustru Ingrid Andersdotter komma nu till saken bindas. Hemming Nilsson och hustru Ingrid Andersdotter, ehuru de av tingsrätten särskilt examinerade och till god bekännelse allvarsamlingen förmante blivit, påstå i det högsta sin oskuld och begära, att mota densamma till godo i kronolänsman Anders Anderssons producerande vittne, nämligen Pär Nilsson i Hageby, bonden Anders Månsson i Kumleby, Jöns Hemmingsson i Hollstad, hustru Ingeborg Mårtensdotter i Alm samt hustru Maria Mårtensdotter på Hageby ägor, mot vilka intet jäv anfördes.

 

Allts avlade den den muntliga vittneseden och sedan, särskilt utfrågade, bekänd: Drängen Pär Nilsson, i somras ett år sedan, var jag hos bonden i Almstad, och då jag skulle gå igenom Alms hage  att söka upp mina hästar, fann jag Hemming och hustru Ingrid utvid talldungen tillsammans, och de lågo. Men då jag kom tillbaka med hästarna, då gömde de sig bakom buskarna. Frågades Pär Nilsson, 1mo huru Hemming och Ingrid togo sig på ? Svarandes , det vet jag intet, 2do om Pär kunde förstå, att de sins emellan hade någon köttslig beblandelse? Svarandes, nej, men av det tal, som var om Hemming och Ingrid tänkte jag ont om dem. 3ti varnär Pär icke straxt uppenbarade, att han sett Hemming och Ingrid tillsammans ? Svarandes, jag tänkte intet mer än de fick sin dom. 4tio om Pär kan vita dem någon sak ?

 

Svarandes, nej det kan jag intet göra. Anders Månsson i Kumleby inkom för tingsrätten och uppå sin avlagda ed berättar: I somras var jag med några andra uti Alms och hjälpte till att slå rågen, då Hemming och Ingrid voro med. Mestafton gav hustru Maria Månsdotter oss väl till bästa, men då vi en stund där suttit, vid pass klockan 10 om aftonen, kommo bemälte hustru Ingeborg och hustru Maria Mårtensdotter in till mig och Jöns i Hollstad, bedjande, det ville vi gå ut med dem då de sade funnit huru Hemming och Ingrid de lågo tillsammans. Alltså följde jag med och fann Hemming samt Ingrid liggande på varandras arm, uti trädesgärdet ibland några små enebuskar. Då ville jag bryta av en ruska, varmed slå dem med, men kunde det intet. Fick alltså ett stycke av en annan rutten staver i famn, med vilken jag gick till dem, föreställande dem deras oanständiga leverne, men slog dem intet, utan som hustrun var fallen av Ingrid. Alltså tog jag den med mig till vidare anmälans, och så gingo Hemming och Ingrid sin väg. Tingsrätten frågade: 1mo om Hemming var mycket drucken ? Svarandes, nej han kunde både gå och svara. 2do om Ingrids kjortel intet var uppriven och om något annat tecken av Hemming till lägersmål intet gavs ? Svarandes, nej det kunde jag intet förstå. 3tio om Anders hörde Hemming samt Ingrid talas vid ? Svarandes , nej och intet kan jag varken fria eller fälla, då alltid hava de varit i rykte för varandra.

 

Jöns Hemmingsson i Hollstad vittnade:

Jag vet intet mera än jag följde hustruarna och Anders i Kumleby i Alms trädesgärde.

Där lågo Hemming och Ingrid i varandras armar, ibland några enebuskar ett litet stycke utur gångvägen, och var huvan fallen av huvudet på Ingrid, vilken Anders i Kumleby tog med sig, och hade han förut velat slå dem, men gjorde det inte. Frågades Jöns Hemmingsson om Hemming var däven och om Ingrids kläder voro upprivna ? Svarandes, nej det kunde jag intet se och Hemming kunde både gå, tala och svara. Hustru Ingeborg Mårtensdotter i Alm, sade uppå sin ed. Såsom det om Hemming och Ingrid tillhållts om varandra, alltid fått ut dal, och ingen såg att Ingrid sökte upp Hemming på min gård, bedjandes att hon ville gå med hand, det han gjorde, och sedan lade de sig tillsammans uti trädesgärdet. Alltså bad jag Anders i Kumleby och Jöns i Hollstad gå dit upp och se dem, som de och gjorde, varom de lära berättat haver, men intet kan jag säga, att jag såg någondera av dem hava blottat sin kropp.

 

Hustru Maria Mårtensdotter på Hageby ägor vittnar alldelse lika med dessa förestående, dock lägger till, att då vi kommo gåendes dit Hemming och Ingrid lågo, sade Hemming till henne, mor, mor. Mera vet hon härom intet.

Hemming Nilsson och Ingrid Andersdotter kunna intet neka till, att på de sätt och vis vittnen det intygat hava, legat tillsammans uti Alms trädesgärde, men påstår nu såsom förr, att det för varandra i övrigt äro säga, såsom de och föregiva vilja, att de bägge skola varit så druckna, att de intet kunnat förmå gå till sina torp. Frågades Ingrid huruledes hustruar kommit av henne ? Svarandes, det vet jag intet, ty det skedde uti sommar. 2.do om icke hon och Hemming voro vakna, då folk kommit att se dem ? Svarandes, jo detsamma vaknade vi.

 

Kronolänsman välaktade Anders Andersson berättar, att då han med flera vederbörande var åstad, att fängsla Hemming, skall han sökt sig undanhålla i uthuset ibland något hö och påminner att när Hemmings hustru Ingrid Olofsdotter samt Ingrids man, gamla skomakaren Anders Månsson hörda bliva, det skola de kunna giva uti denna sak god upplysning, varjämte länsman förmodar, att om med denna sak kunde hava ännu något anstånd, skulle han flera skäl kunna uppspana. Alltså vart tingsrätten föranlåten, att dissera detta till vidare, och kunna Hemming samt Ingrid emellertid hållas uti säkert förvar, helst Hemming, då han denna gången blivit fasttagen, sökt sig att undandölja.

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1715 i Kuddby. §19.

Under häradshövdingen, med högvälborne landshövdingen i orten, i orten herr Anders Lejonhielm korresponderat, haver nu den 18 april nästlidet ankommit Östgiötha Cavalleri regements krigsförhör extratum protokoll, daterat Gisselöv den 2 april 1715 angående det lägermål, ryttaren av Västanstångs kompanie ...Anders Natterström haft med ryttareänkan Ingeborg Biörnsdotter på rusthållet Alms ägor uti detta häradet, och befinnes 1mo att bemälte ryttaren vid krigsförhöret väl tillstått, att han hävdat Ingeborg, men förmodar,

2do att dess fader Olof Andersson i Frantzberg, kunnat utspana, vilken mer än han hävdat Ingeborg till beställa havander ryttaren Natterström, 3to tillstått att han pliktat för lönskaläge med Maja Pärsdotter och 4to sagt sig intet kunna äkta Ingeborg, all den stund en annan kvinna Annika Pärsdotter, som skall leva uti Törnevall socken, hos fru kaptenskan Maija Blehm....

 

Lagtima hösteting den 25 oktober 1715 i Kuddby. §11

Landfiskalen välbetrodde Claes Caleen igenom vice fiskalen Lars Moritz, tilltalte efter föregången stämning Johan Jonsson i Fristad, för det han i olaga tid skall pigan Elisabeth, ifrån bonden Olof Hansson i Fyrby, uppå vilkens och dess tjänstefolks vittnesmål, fiskalen Moritz sig beropa ställt, samt påstår Johan Jonsson i Fristad må med laga plikt ansedd bliva. Johan i Fristad påstår icke allenast lagligen skett, utan och det, att Olof Hansson i Fyrby aldrig skall åstundat att behålla pigan Elisabet till tjänst, varifrån till vittne skall kunna producera drängen Måns Hindrichsson i Örminge. Då vice versa påberopade vittnen äro med tingsrätten varken tillstädes, ej heller hava de varit till detta ting stämda. Alltså emedan hade denna sak slut, varpå förnämligste bevis, ty varder den och dipsererad till nästa ting, emellertid kan och landfiskalen Caleen göra sig om denna sak närvaro underrättad och där han så finna känt till, då densamma vidare fullfölja.

 

Lagtima hösteting den 25 oktober 1715 i Kuddby. §35.

Kronolänsman välaktade Anders Andersson framställde för tingsrätten, den sedan extra tinget den 27 augusti nysslidet, havde före avskedade kronobåtsman Hemming Nilsson och hustru Ingrid Andersdotter på Alms ägor, att undergå vidare rannsakning och dom, angående dem emellan angivne hordomssak, beklagandes länsman att han inga flera bindande skäl kunnat uppspana, än vad adjunkten ärevördige herr Anders Norrlings brev av den 29 juli nästlidne innehåller, nämligen att Hemmings och Ingrids otidiga umgängen lång tid varit ett allmänt rykte och att Ingrid uti sockenstugan fallit till böneboken, och bedit att om något var felat, det måttes tillgivas, så ville hon och Hemming bättra sig. Hemming och Ingrid neka nu såsom förr enständigt.

 

Hemming hädanefter, om han bliver benådad och för ytterligare straff förkortat, måtte bliva bättre mot henne, det Hemming alldelses försäkrade. Härefter Ingrid utvisas och Hemming blev av tingsrätten tillfrågad, huru Hemming kan säga sig för hordomssynd med Ingrid fri, då Anders Månsson dem tillsammans funnit i ängstäppan eller om det är fullkomligt, sett att hustru Ingrid då hade kjorteln under sig ? Svarades, jag rörde inte den gången vid Ingrids bara kropp, ej heller hade jag något till beställa med henne, ehuru Anders kom och var på mig, samt kallade mig en skälm eller det är visst nog att jag sprang efter honom, viljandes slå honom, men han undanflydde, men vet ej med mig och intet förfall haver, förutan det som skedde uti Almsgärdet, då både jag och Ingrid var druckna, sägandes Hemming sig kunna med gott samvete vidare förklara, att han nu sanningen bekänt haver.

 

Hustru Ingrid inropades och ehuru väl tingsrätten pro froma lät henne förstå såsom vad Hemming vader gjort god bekännelse, som konteunerade hon dock härvid, att hon varken svarade ja eller nej, utan föregav såsom har hon aldrig haft med manfolk någon den ringaste köttslig beblandelse. Protokollet upplästes och var härutinnan inte vidare att påminna. Ty tingsrätten vill i underdånig ödmjukhet förmoda, att såsom denna och de förra över Hemming Nilsson och Ingrid Andersdotter hållna rannsakningar nogsamt lärer finans deras otidiga sammanlevnad och åtbörder, vilka måna likväl med tvister till förarglese varit hava, ehuru de själva icke tillstått någon verklig hordom, det måtte för den skull även dem ett exemplart straff utsökas, som kan lända dem och varda slika till avsky och varnagel.

 

Lagtima hösteting den 25 oktober 1715 i Kuddby. §36.

Gamle ofärdige mannen, Pär Esbjörnsson, som kom för tingsrätten, och angav med beklagande dess dotter Kerstin Pärsdotter, skall inlåtit sig i olaglig köttslig beblandelse, med en, då dräng, hos herr kaptenlöjtnanten Jean Hindrich Posse, Adolph kallad, som därjämte kallat sig Rosencrantz, varefter barn avlat blivit, en flicka Britta med namn den 14 juni sistlidne men nu död. Kerstin Pärsdotter var inför tingsrätten tillstädes och påstod, att ingen annan än denne Adolph skall med henne haft att beställa. Detta lägersmål haver skett på kronorusthållet Almstads ägor, havandes Kerstin på 4:dygnet kvalt med barnet, och som intet hopp varit om henens liv, så har hon och blivit med Herrens högvärdiga nattvard besökt av kyrkoherden ärevördige herr Zackarias Hansonius uti Tåby, vilken med hustruarna Catharina Johansdotter, Sackens änka hustru Britta och hustru Ingrid, Olof Bosons änka, bevittnat vara och herr kyrkoherdens attest ad acta ligger, att ehuru allvarsammeligen denna Kerstin Pärsdotter, då hon vunnit sitt från barnafödseln stadd var, och innan hon den Heliga nattvarden blivit delaktig, förevitas omsider dock på ingen annan bekänt, än även bemälte Adolph.

 

Denne Adolph vet ingen rätt säkert att berätta, varest han må hava tillhåll vidare än det förnummas, att han skal tagit av en soldaterote här i östergötland, påstår att för dem som soldat utgå. Alltså begärer Kerstin Pärsdotter det måtte hon denna gången få dom, att hon icke längre må bliva ifrån kyrkans friheter hållas. Denne Kerstin Pärsdotter haver tillförne intet veterligen varit lägrad eller därföre dömd. Kronolänsman välaktade Anders Andersson protesterade, att såsom han ratione officie denna lägersmålssak även angivit haver, det måtte han för den skull varda målsägaren till godo. Såsom hos Kerstin Pärsdotter ingen annan bekännelse kan erhållas eller av henne förmodas, rå den som hon under 4 dygns svår barnsbörd, och då som herr kyrkoherden Zackarias Hansonius med Herren högvärdiga heliga nattvard besökt blivit gjord haver. För den skull prövar tingsrätten skäligt, att sakfälla Kerstin såsom för lönskaläge, att plikta sina 20 daler silvermynt till tredelas, och att stå en söndag på pliktepallen, samt få taga absolution och avlösning. Vad Adolph, som angiven barnafader vidkommer, så vill tingsrätten därom med vederbörande korrespondera. Sist bemälte målsäganderätten, som kronolänsman Anders Andersson vill disputera Kerstins fader Pär Esbjörnsson, så finner tingsrätten Kongl Majts allernådigaste förordning anno 1694 den 2 januari enligt, att sedan Pär nu med Fristadstinget sig anmält haver, mäter densamma tillgodo.

 

Lagtima hösteting den 25 oktober 1715 i Kuddby. § 38

Landfiskalen Claes Caleen haver till detta ting, instämma låtit factoren välbetrodde Jacob Spalding, angående det måtte bemälte factor, förutom bevis om den kvinnopersons riktighet, som vid factorns rusthåll Alm avlat barn, vilket sedan uti Tingstads kyrkogård nederlagd blivit, det fiskalen mycket misstänkt håller. Factor Spalding haver till tingsrätten insänt sin skrift, uti vilken han förmäler, huruledes fiskal Caleen denna samma sak instämt till ting år 1714, då factoren skall koparerat och skrifteligen förklarat, vilken det misstänkt hållna kvinnofolk varit, nämligen en hustru, vars man är löjtnant vid sjösaten, benämd P. Granberg, och som factoren om denna saks riktighet uppvist i gjorda brev

 

Extra ting den 28 mars 1716 i Fristadsgästgivaregård.

Sedan denna tingsrätte vid ordinarie ting, som begynte den 25 oktober 1715, rannsakat och avdömt, det mellan kronobåtsman Hemming Nilsson och Ingrid Andersdotter omgivna mål angående förment dubbelt hor, haver bemälte Ingrid Andersdotter gamle man, skomakaren Anders Månsson, för häradshövdingen uti mångas närvaro uppebart och bekänt, huruledes han i förleden sommar, alltså ett år sedan, funnit Hemming Nilsson och Ingrid Andersdotter dragande tillsammans uti en ängstäppa. Hemming var sig upp av sin buk och hustrun kasat neder om sig kjorteln, varföre Anders kallat Hemming en stute, och sade sig skola giva sådant för kyrkoherden i församlingen tillkänna. Men som Hemming sprungit efter Anders Månsson, viljandes slå honom och hotade att om han sådant uppenbara skulle, han än vidare bliva förföljd med mera. Allts skall Anders måst tiga stilla, vilket allt i underdåning ödmjukhet blivit berättat. Den Kongl Giöta rikes hovrätt, som igenom dess nådgunstige svar och brev av den 17 februari nästlidet, funnit skäligt, det böra desse personer ytteligare för tingsrätten kallas och över ovan berörda bekännelse rannsakas, huruvuda de sådant tillstår eller några andra skäl till samma goda upplysning kunna erhållas.

 

Till nu läste följe varav med högvälborne herr landshövdingen i orten det korresponerat blivit, så att kronolänsmannen välbetrodde Anders Andersson nu framställ. de, de ifrån Linköping hit till tinget fångliga förde kronobåtsman Hemming Nilsson och gifta hustru Ingrid Andersdotter, och blev nu sagde höglovliga Kongl. hovrättens brev i bemälte Hemming och Ingrid samt deras makars hustru Segred Oloufsdotter och gamla skomakaren Anders Månssons närvor uppläst. Tillståendes Hemming vad Ingrid Andersdotters man Anders Månsson, efter utfallen dom, för häradshövdingen bekänt, på följande sätt: Guds nåde och så visst, som det är sant, att Anders har oss i skogstäppan tillsammans och då tvättade hustru Ingrid byk, men intet hade jag med henne någon köttslig beblandelse. Bedjandes ödmjukeligen, att hans straff nu måtte i häversta måttan skärpt bliva.

 

Rätten sökte på allt sätt, att förmå Hemming till sanningens vara utsago, men kunde ingen vidare bekännelse av honom erhållas än så, att då jag låg uti Almsgärdet och hustru Ingrids famn, kan jag varken sådant fria mig för hustru Ingrid eller fälla mig, emedan jag av dryckenskap inte visste vad jag gjorde. Ingrid Andersdotter ville uppå tingsrättens tillfrågan, varken ville ja eller nej, utan nu såsom tillförne, att hon legat i Hemmings famn uti Almsgärdet, då hon och även varit drucken. Kronobåtsman Hemming Nilssons hustru Segred Olofsdotter, sina 80 år gammal, beklagade, att Ingrid Andersdotter bedragit sin man, väckt upp honom av henne, och gått med honom uti gärdet vid Alm, kunnandes hustru Segred så mycket mindre säga sin man Hemming, som hon alltid först hört hyckla om deras samhålld. Hustru Segred beder för sin man och vill honom gärna tillgiva den honom något i ene eller annan mottå skulle övertygas.

 

Gamle skomakaren Anders Månsson tillstår att det som han i förhör till häradshövdingen uppenbarat och bekänt, och får sedan fö...,,, men vet intet vidare, utan beder för sin hustru och vill henne förlåta, där hon till något förvunne bliver.

Tillstående Anders Månsson därjämte, att han under de till eller alltså är vad pass de uti äktenskap samlevat, av ålderdom och bräcklighet av värk uti sin rygg, icke kunnat någon gång med sin hustru Ingrid Andersdotter hava köttslig beblandelse, det Ingrid även nu för tingsrätten tillstår. Nils Pärsson i Karlstorp framkom för tingsrätten och berättade, att Hemming Nilsson varit svår och elak mot sin hustru Segred Olufsdotter, innan nu angivna blivit uppenbarat, det hustrun och intet förnekar .... påståendes hon åt....

 

Lagtima vinterting den 21 februari 1716 i Kuddby. § 6.

Ryttare änkan Ingeborg Biörnsdotter framkom för tingsrätten och begärde slut uti den, sedan år 1714 angivna saken, henne och ryttaren Hans Natterström emellan angående lägermål. Klagandes denna Ingeborg, att hon så länge skall stängas ifrån sina salighetsmedel, och att hon därefter kan råka i samvetsnöd. Häröver resolverade tingsrätten, sitt jämväl det med ordinarie tinget den 17 juni 1714 blivit avsagt, att om denna sak och därmed vara förlupet, borde med armen i Skåne rannsakas, så kan dock tingsrätten, intet längre avhålla Ingeborg utur där svar uppå de härvid borde korrespondera, inte skulle inkomma innan detta tings slut, så skall Ingeborg denna gången erhålla ett laga utslag.

 

§19.

Det haver denna tingsrätten vid åtskilliga ting tillförne förekommit ryttare änkan Ingeborg Biörnsdotter, vilken tillstått sig blivit lägrad och med barn rådd blivit, sedan Natterström samma åren blivit sedda, förklarat för dess äkta hustru. Ingeborg Biörnsdotter framkom och till dess, för detta med åtskillige ting gjorda påståenden producerar bonden Anders Jonsson i Alm och ryttaren Hans Biörkebom, den 15 juni 1714 utgivna attest, som innehåller, att de hört ryttaren Natterström åtta dagar efter Ingeborg fött barn, lova att taga henne till hustru, med medhängd contestation, att förr än han miste huvudet, nu han skulle henne övergiva å alla sidor. Ryttaren Hans Natterströms fader Olof Andersson i Frantzberg, var för tingsrätten tillstädes, sägandes sig intet annat vittna, att utmärka som kunnat haft med Ingeborg någon den ringaste köttslig beblandelse, såsom han och inte ville det ringaste varken försvara eller hava tillgöra med henne sin son Hans Natterströms lägermål saka.

 

Bonden Anders Göransson i Alm, som kallades efter Ingeborg Biörnsdotters begäran för tingsrätten, vilken icke allvist tillstod allt, vad som han den 15 juni 1714 till Ingeborg utgivna attest innehåller och får även för antecknat finnes, utan och lade till att ryttaren Natterström försäkrat sig vilja 14 dagar efter komma igen och låta lita för sig med en tids förskylder, sig ärevördiga domhavandes i Linköping bevis, att han vore ogift och fri för de andra kvinnofolken, som han lägrat hade Uppå allt detta skall och ryttaren Gustaf Tegenskiöld hava hört och vittna vidare att intyga. Ingeborg Biörnsdotter begärde dom, på det att hon må komma till sina salighetsmedels brukande, varifrån hon en så lång tid stängd varit.

Resolutio:

Tingsrätten kan intet giva Ingeborg Biörnsdotter dom, innan som ryttaren Gustaf Tegenskiöld och Hans Biörkbom, som uti Skåne finnas, vid tvist med regementets krigsförhör ididem edeligen avhörda och ryttaren Hans Natterström vid samma tillfälle hörd och därefter dömd bliver, så får det med Ingeborg begångna lägersmål, som då de skulle befinnas, för det han andra personer, såsom denne Ingeborg Biörnsdotter och en anna Annika i Törnevalla siocken, samt Kongl Majts kyrkoordning anno 1668 kapitel 15 § 16 och Kongl Hovrättens dom avd en 11 februari 1691, äktenskapslöfte viljas hava i skolandes till att vinna med flere tings slut uti denna sak bliva ett axtracta protkoll expierade, och vidare huru med höga vederbörande korrespondera.

 

Lagtima sommarting den 12 juni 1716 i Kuddby. §3

Ett frälsehemman Skällingstad uti detta härad och Tåby socken, som löjtnanten välborne herr Hindrich Reuter den 1 juni 1715 mot 16 stycken 9 dalers lån pantsatt haver och den 25 oktober 1715 in protokollet finnes, varder nu för herr handelsman Daniel Grönlund som pant uppbudet.

 

§ 4.

Skällingstad ett helt frälsehemman, som löjtnanten välborne herr Hindrich Reuter mot 396 daler kopparmynts lån jämte laga upplöpande intresse till handelsmannen Gierdt Joahnsson Dahlgren pantsatt haver och den 25 oktober 1715 in protokollet finnes, varder nu uppå begäran som pant uppbudet.

 

Lagtima sommarting den 12 juni 1716 i Kuddby. § 11

Landfiskalen välbetrodde Claes Caleen ratione officie anklagade Johan Hansson på Ljunga ägor  uti Tåby socken, för andra gången begånget snatteri, hos kyrkoherden ärevördige herr Zackarias Hansonius i Tåby, beståndes detsamma efter förut avskedade kronobåtsman Måns Svensson Blinds berättelse, tagit 3 spann malt, värt 1 daler 16 öre silvermynt, härjämte landfiskalen beder att utmäta av denne Jonas Hansson någon ersättning, för de, för hans skull gjorda omkastningar, tu medles, att Jonas sig avhållit och fiskalen måst vänta nu andra dygnet finna Jonas, igenom rättens medel till tinget hämtad blivit.

 

Jonas Hansson, som vid 1709 års detta härads sommarting, varit angiven och dömd för snatteri första gången, tillstår detta sedermera. Alltså till följe av Kongl Majts resolution år 1699 den 26 maj, prövar tingsrätten skäligt, att sakfälla Jonas, nu till sina tredubbla böter samt själva stöldens kvantum, som är 1 riksdaler 16 öre och gör plikt 4 daler 16 öre silvermynt tillsammans, varjämte denne Jonas Hansson bör undergå skrift i sakristian och få absolution samt avlösas. Maltet haver Jonas Hansson återställt, alltså kommer han nu vidare till att stoppa, de för hans skull av landfiskalen Calen förda omkastningar, att utlägga expenser 4 daler silvermynt,

 

Lagtima vinterting den 21 februari 1716 i Kuddby. §18.

Fjärdingskarlen Olof Månsson framkom för tingsrätten och anhöll, det måtte honom efterlåtet bliva, att såsom han uppå en skogslös ort boende är samt dessutom för oföre i denna svåra vinter, inte bränsle hemköra kunnat, få uppå Bjärka kronohemmans ägor nederfälla 3 stycken torra och odugeliga ekar. Nämndemän Nils Nilsson i Fristad och Nils Erengisslesson i Ljunga intygade, att desse 3 stycken ekar äro gamla och till skeppsvirke alldeles otjänliga. Alltså varder detta Olof Månsson till bevis meddelat och han för övrigt hämtar att före och efter fällningen, så förfara som Kongl Majts lag och skogsordning anno 1664 pressivera innehåller.

 

Lagtima sommarting vid Kuddby den 12 juni 1716. § 22.

Rusthållaren ärlig och beskedlig Bengt Nilsson i Fyrby samt dess granne dannemannen Olof Hansson ibidem, framkom för tinget och efter stämning kärande till nämndemannen Nils Eringisslesson i Ljunga om en bros uppehållande, där över bäcken på stora landsvägen härnäst Fyrby och Ljunga ägor möts. Vilken välbetrodde kronolänsman Anders Andersson med lantbetjänten Han Roos och flere vederbörande, synt vid sista nya syn år 1715, och då indelt upp hemmanen Ljunga och Fyrby. Alltså och till följe av lag det 3 kapitlet byggningabalken, prövar tingsrätten skäligt, det bör nämndeman Nils i Ljunga, icke allenast taga sin tillbehörige del av denne bro över Fyrby och Ljunga bäck på stora landsvägen, utan och utbetala till Bengt och Olov i Fyrby expenser 1 riksdaler silvermynt.

 

Lagtima höstting den 23 oktober 1716 i Kuddby. §9

Efterföljande högvälborne herr landshövdingen Anders Lejonhjelm inkomna högbemälte skrivelse av den 2 oktober nästlidet, haver häradsskrivaren med flera vederbörande den 22 oktober nä.... till skatterustlösen för bergmästaren välborne herr Gustaf Danckwardt taxerat efterföljande hemman och lägenheter nämligen: Brunneby kronoskattehemman 1/2 för 36 daler 12 öre. En utjord i Skjorstad om 7 tunnland, 28 1/2 kannors årligt utsäde för 31 daler 18 öre. En dito i Tåstad till 2 tunnlande 29 1/4 kannors årligt utsäde för 17 daler 17 öre, allt silvermynt, vilka alla är rusthållarestam under livkompaniet nr.19 Alltså utlästes även skriften härmedels, men ingen anmälde sig därvid, utan herr bergmästaren Danckwardt som rusthållare förebihölls sig den stipulerade värderingssumman, att få utgiva, som till bevis meddelat varder.

 

Lagtima sommarting den 12 juni 1716 i Kuddby. § 25

Olof Trulsson och Sven Mattiasson i Brunneby besvärade sig, efter föregående stämning, över Måns Olofsson  i Skjorstad, för dess olaga gärdesgårdar och hägn mellan Skjorstads trädesgärde och Brunneby hage, varigenom det stor skada på deras beteshage av främmande kreatur skolat lidit. Måns Olofsson tillstod, att han sedan stämningens erhållande upprättat sin gärdesgård, vilken käranderna säga, att vara föga bättre än förr, utan elak och av gammal gärdsle, att dem ej kan gärna säga. Alltså påstår det, att Måns Olofsson måtte bliva pålagd med laga vite, dess gärdesgård förkovra, att uppsätta och med makt hålla samt förnöja laga rättegångs expenser.

Resolutio:

Tingsrätten prövar skäligt samt lag kapitel 8 byggningabalken enligt, det bör Måns Olofsson, som försummat att lagligen uppsätta dess efter eget nedgångna och odugliga gärdesgård, böta 3 daler silvermynt till treskiftas, samt innan nästkommande valborgsmässa hava med 10 dalers silvermynt vite, förutom den pre ...skriverade ordinarie boten, sina gårdar så gilda, att de kunna göra värn och täppning, samt till käranden utlägga i expenser 2 daler silvermynt.

 

Extra ting den 6 december 1716 vid Fristads gästgivaregård.

Sedan den vanliga tingsfreden utlystes och sedan upplästes, uti alla vederbörandes närvaro högvälborne herr landshövdingen i orten Anders Lejonhielms brev av den 16 november nästlidet, angående detta extra tings hållande, över dragonerna vis översten högvälborne herr greve von Fersens dragonregemenete, Johan Christiersson Werner, Johan Gustafsson Samsing, Alexander Thomaiesson Rehn och Hans Johansson Rixter, vilka tvenne gånger ånyo skola på Fristads gästgivaregård, efter Johan och Gustaf Jönssöners införda skriftligt tingamål, med övervåld och oredighet framfarit, där de och skola huggit sönder Fristads fönsterkarmar och portar samt bord med mera, som krogarna Johan och Gustaf i Fristad påstår, att få ersatt jämte böter för otidigheterna och expenser till 30 daler silvermynt.

Havandes Samsing, Werner och Rehn första gången, nämligen den 15 oktober innevarande år och andra gången, nämligen natten emellan den 11 och 12 november nästgående ovanbemälte Samsing och Rixter varit.

 

Häradshövdingen haver om detta extra tings hållande om terminen korresponderat med den vid kompaniet, under vilket dragonerna sortera, officeren kapten Carl Waxschlager, som igenom löjtnanten ädel och manhaftige herr Carl Dahl närvarande vid tingsrätten, lät anmäla huruledes han nu skall vara av skäl hindrad, så att herr löjtnanten för den skull uti hans ställe skulle sig infinna och de anklagade dragonerna till förhör och dom och undergående makt inställa. Dragonerna Werner, Samsing och Rehn blevo av tingsrätten först tillfrågade om de tillstår vad Johan och Gustaf Jönssöner i Fristad, i första hand, nämligen att då den 15 oktober skola något för aftonen kommit in på gästgivaregården, skall Werner sagt, här skall bliva gästabud, här skall slaktas, så att 2 a 3 skola ligga här innan vi resa hädan, således Werner uti stora stuvan ingått med Samsing och Rehn och fordrade öl och brännvin, det de fingo. Sittandes en stund stilla och drucko, men sedan dragonen Johan Werner gav att äta till sin häst, han inkommit uti kammaren varest krogarna Johan och Gustaf Jönssöners broder Knut Jönsson var och tillfrågad, var med skällsord av hundsvott, kanikel och best, varföre han intet givit hans häst hö till äta, då Knut säger sig intet svarat något ohövligt, utan att Werner straxt därpå slagit Knut en örfil.

Sedan ingångade uti stuvan och med de övriga omnämnde kamrater drogo ut värjorna höggo sönder öltunnan, ett bord och ett fönster, samt därefter inridit alla tre på sina hästar och voro inne över tre timmars tid.

Emellertid skall Gustaf Jönsson varit i källaren ute, och emedan han frå sig, att dragonen Samsing satt sig till hästen holverat sig gå in, då skall han Samsing med dragen värja kommit inpå Gustaf och huggit honom i huvudet, dock har han med handen avvärjt. Blev därefter intet hål, utan allenast en blånad. Varpå Samsing ropat på Werner, som sedan han utkommit och satt sig till häst, sin värja utdragit, men intet vidare rört sig, utan Gustaf, som brodern Knut, blev alltså nödsakade att reterera sig in i en kammare uti stora byggningen, tagande nyckeln in om sig, varpå dragonerna mycket druckna utom och änteligen bortridit, ehuru de varken betalt öl eller brännvin, de förtärt för 36 öre silvermynt, ehuru då Knut Jönsson det fordrat, skola dragonerna Samsing och Werner svarat, att det voro intet deras manér, utan de brukar få det. Samtliga dessa dragoner vilja alldelse förkunna sin oskuld, tillstå dock att de huggit sönder bordet och fönstret, men det allenast uti dryckensmål, vilket skadestånd, jämte brännvinet och det förtärda ölet, de proportinerligt sig intet undandrag att betala.

Tingsrätten togo övriga avstånda och Johan Werner berättade:

Först att han från sitt kvarter ridit ärendes åt sig, åt Norrköping att låta laga sin pistol, då han med sina kamrater Samsing och Rehn, redo in på Fristads krog, att där köpa sig något öl. Då de inkommit skall Werner begärt hö till sin häst och sagt till Knut Jönsson, Knut mig haver låtit giva eder häst hö, låt min och nu få igen. Men då jag det efter en stund befunnit, att intet hö ännu blivit utburet, då gack jag in uti kammaren, frågande Werner varest Knut var och sade till honom, Knut vetat pläga i få göra och i detsamma. Vet intet om jag kallade honom skällsord utan jag tog med handen på kindbenet hans, men intet slog honom. Då jag utgick, tig Knut till att göra denna sak och det samt och begärde jag få köpa mera öl, gjordes något hurusom, så att vi sedan höggo sönder bordet och en ruta uti fönstret, men intet vidare, utan emot det, att ej skulle rida bort, ropade Samsing, som då satt på hästen, efter mig och då jag utkom såg jag att Gustaf Jönsson höll uti Värjan med Samsing och mera vet intet jag, och stort ingen kunna övertyga mig, att jag med något elakt mod kommit till Fristad.

Johan Rudolph Samsing inkom och på det högsta påstår, att Knut Jönsson skall nekat till sälja öl, tagit till eldgaffeln och Gustaf Jönsson likaledes utsprungit efter mera mans hjälp, att köra honom och de övriga dragonerna utur förstuvan, över vilket de blivit stolliga, så att de höggo sönder bordet, viljandes Samsing både förklara sig, som och Werner, ifrån något vidare slagsmål, och för övrigt erbjuder sig betala den skada han gjort haver. Alexander Rehn inkommer och tillstår, när han med de övriga kom ut, haver han hört Samsing och Werner begära hö för sina hästar. Då den en stund suttit hade, gick Werner ut, kommandes in uti kammaren och frågade Knut, varför han intet givit hästen hö. Jag hörde intet vad Knut svarade, ehuru i detsamma slog Werner honom en örfil och kallade honom skällsord, men vad han jag intet minnas.

Sedan kom Werner ut och då satte vi dragna värjor i taket samt höggo sönder bordet, en eller två öltunnor samt en ruta eller något uti fönstret. Sedermera och mot det vi gingo ut, inkommer Knut, tog i eldgaffeln och sade, här är nog folk i byn och nog ska vi få ro med eder. Samsing var ute på gården och höll med sin höst vid byggningen. I detsamma kom Gustaf Jönsson utur källaren, nedan Samsing för värjan, slog Gustaf över huvudet 3 eller 4 slag eller mera, varföre då Gustaf tog fast i värjan och Samsing ropade efter Werner, sägandes han springer nog hän med värjan, och i detsamma korn Werner utur stuvan, tog uti värjfästet, men drog intet värjan ut, utan Gustaf förfogade sig nu till kammaren. Inett kunde jag först förstå någon ovänskap, och betalte jag till Knut Jönsson för en kanan öl och en rökpipa. Knut säger att han detta inte kan sig påminna. Rehn beklagar för övrigt, att han uti dryckenskap varit ond och huggit sönder bordet, det han alltså vill proportinerligt betala, men påstår att han varken slagit eller varit i råd att slå något, det Samsing och Werner jämväl tillstodo. Johan och Gustaf Jönssöner begärde, att som vittnen höra pigan Lena Månsdotter i Fyrby samt drängen Johan Nilsson i Fristad. Densamme, nämligen drängen Johan sökte dragonerna att jäva, därföre att han tjänat hos klaganderna, men de blevo alltså avvarda.

Pigan Helena, efter den vanliga vittnesedens avläggande vittnade och berättade:

Första gången då dragonerna kommo till Fristad krog och Werner stigit av hästen, gack han av och an på gården, sägandes i denna afton skall jag göra gästabud och 3 eller 4 av mig vara slaktade, då de ligger här som döda. Händer man att vilka det vet jag ännu intet, sade Werner, gåendes alltså in uti stora byggningen. En stund därefter frågade Werner mig och de övriga, som stodo på gården, varför gå in nu och de svarade, intet vi göra eder något ont, och mer vet jag intet utav, utan en stund efteråt, att dragonerna kommit in, hörde jag skrikas och huggandes i bordet.

Dragonen Werner säger sig intet minnas, än han sådana ord fällt haver, då han på Fristads gård kommit, skulle så och skett, så påstår han det aldrig varit hans tanke till göra något ont, emedan han därtill ingen orsak skall ha haft, i synnerhet som det mellan Fristads borna och honom ingen ovänskap skall varit förut, utan det att han med handen, som han friar rönt vad Knut Jönsson tillbaka, det skall skett i brådom och att av saken därtill varit, att han intet efter begäran fick hö till sin häst.

Dragonen Samsing tillstår, att han slagit Gustaf Jönsson över huvudet ute på gården med värjan, men vill påstå sådant skett därföre, att Gustaf sprungit under värjan och tillbudit, att taga den ifrån honom. Detta Gustaf alldelse nekar och så mycket orimligare initubelera, som han kommandes utur källaren, intet veta utav denne dragonen Samsing honom överföll, så att vad Gustaf i ty mål gjorde, skall skett därföre, att han sitt liv salvera ville. Kunnanden Gustaf intet tillägga, att dragonen Werner att om varit invid med Samsing om det sedermera, medan han intet rörde sig. Samsing förkunna och själv, att än bemälte dragonen Werner inte därav skall vittnat, innan han blev av Samsing ropader.

Knut Jönsson påstår det högsta, att han aldrig gripit till någon eldgaffel, men den samma på något det ringaste velat att skada dragonerna. Vidare besporde Johan och Gustaf Jönssöner, att dragonerna Johan Rudolph Samsing och Hans Georg Johansson Rixter, sedan Rixter tvenen dagars tid, förut druckit på krogen, sammankommit och natten mellan 11 och 12 november nästlidet, då generallöjtnanten och guvernören Burenskiöld med dess fruntimmer där tagit kvarter, med otidighet framfarit, kommenderades ut öl och brännvin, då dessa gästgivare svarat, det kunna de således dra om gården efter den andra, intet kunna hjälpa dem utan betalning.

 

Samsing svarat och befallt tagas in 9 kannor brännvin, vilka intet skett , utan då dragonen Rixter betalt vad han, nämligen 1 daler 9 öre silvermynt förut om dagen förtärt, men intet det om aftonen. Skola de bägge begynt att sjunga och stoja, så att generallöjtnanten och guvernören herr baron Burenskiöld äntligen blivit tvungen, att gå in till dessa dragoner, bedjandes dem att hålla sig stilla, då de svarat, de dricker för sina penningar och gör sig lustiga, varpå välbemälte generallöjtnant och guvernör till dem sin begäran itererade, sedan utgående och såsom de sedfermera än värre donat. Alltså berättar herr genrallöjtnanten och guvernören föredels dess ad acta liggande skrift, det måtte han fly utur gästgivaregården och till en annan gård i byn, men vad som sedan passerat, det vet herr generallöjtnant och guvernören intet om vidare, än att han om morgonen berättades nämligen, att dragonerna sedan skola huggit sönder fönster och allt vad de överkommit, varpå de och av några bönder blivit slagna och utkörda.

 

Dragonerna Samsing och Rixter tillstodo vad om dem nu angivits, men klagat de denna gången blivit mycket illa slagna blivit, så att de båda uti ansiktena och huvudena därav varit och ännu är sårade. Tingsrätten frågade dragonerna Samsing och Rixter:

1mo, varför de varit förstörande? Rixter svarade: vi gjorde det uti iver därföre, att några bönder oss med hugg och slag överfallit hade och sedan ej intet fingo vara till freds. 2mo, varföre de då intet betalt vad de druckit ? Rixter svarade; vi komma intet därtill, medan bönderna slaga oss så mycket. 3de, vilka bönderna de vara? Rixter svarade; det kunde ej intet så just minnas, ty de vara alltför många och som vi innan se, vara gästgivarna med i redan till detta sedermera. Veta Johan och Gustaf Jonsöner alldeles, dock kunna intet frångå varda dragonerna blivit av några bönder, som de förut överfallit, bemötta med hugg och slag, men huruledes därmed förra vittnet, det skall de så mycket mindre kunna säga, som på krogen den dagen förut, en ny samling av allmoge varit till ett likvidationsmöte samlad, och de icke understått sig för dragonernas överdåd skull att ha gå in uti byggningen.

 

Dragonerna Rixter, Samsing och Werner blevo nu av tingsrätten tillfrågade: 1mo, varför de intet betalt vad de på gästgivaregården förtärt hade? De som varda lika som en mun, vi tänkte inte att kunna vid bättre tillfälle, en annan gång och med gästgivarna förlikta och dem förnöja. 2mo, varföre de men den nu gästgivaregård så överdådligt framfarit och om gästgivarna givit dem därtill någon anledning eller om de med gästgivarna förut haft någon ovänskap ? Rixter svarade: orsaken var, att vi voro druckna, ej visste inte till vad vi gjorde och haver ej för övrigt aldrig varit med dessa gästgivare uti någon träta. Dragonen Alexander Rehn som förvisst mest beskedlig varit och Johan Werner vill klaganderna Johan och Gustaf Jönssöner bedja före, således att de i svåraste mål dock icke måtte bliva ansedda, hållandes allenast laga ersättning. Men Samsing och Rixter, som de där dem största skada tillskyndat, påstå de högsta straff över, i synnerhet som de skula vara sådana personer, att intet många för deras överdåd kunna fria, vara havandes bägge för detta för slika mål plikta och den senare, nämligen Rixter, är med sisthållna detta häradsting den 2 oktober nästlidet, för slagsmål dömd och avstraffas varden.

 

Skadan Som dragonerna Samsing, Werner och Rehn första gånge hava gjort uppå bordet för 3 daler, två tunnor öl 1 daler och två rutor till 6 öre silvermynt skett och attimerat, men andra gången hava Samsing och Rixter, jämte det de slagit i förstugan bord och tak, som till intet kan mätas, med dragna värjor allena sönderhuggit 4 stycken fönster uti stora salen och primo dito i nästa kammare a 1 daler sönderstyckat, gör 6 daler silvermynt.

Tingsrätten frågade om något vidare angående de angivna mål och personer voro till påminna, vartill Johan och Gustaf Jönssöner å ena och dragonerna på andra sidan svarade nej. Alltså tänkte tingsrätten vad här ovan till angivet är, att ny lagligt utdömas. Då anmälte sig ryttarehustrun Ingrid Botvardsdotter tagandes tillkännagivande,

huruledes i medio november sistlidet, dragonerna Johan Christian Werner och Johan Gustafsson Samsing kommit hos henne in efter, och hade med sig dragonen Alexander Rehn, då de hälsat, begärde att få köpa sig en sup brännvin, vilket hon den intet borde vägra, emellertid begärde Samsing att få leja sig en häst av denna hustru, vilket hon vägrade och sade sig ingen äga. Då frågade Samsing mig, säger hustru Ingrid, vad det vore för ett torp. Jag svarade ryttaretorp.

 

Samsing sade att ryttarna äro hundfittor, men dragoner och båtsmän är bra karlar. Jag svarade, min man, tjänar hos Kongl Majt, såväl som nu.

Då drog Samsing ut värjan och sade, vad säger du kanalje, huggandes således efter mig, att jag måtte begiva mig på dörren, Samsing efter, och då han intet råkade mig, gack han åter in och högg sönder tvenne fönster, som kostat 1 daler silvermynt stycket och likaledes högg utav tvenne brännvinspannepipor, som kostat mig att låta laga, 1 daler 8 öre silvermynt. Werner, som jämväl drog ut värjan uti min stuva, medan Samsing mig utkörde, stötet med densamma sönder tvenne små fönster a 1 daler 16 öre kopparmynt stycket för vilket han mig och förnöjt haver. Alltså begärer jag att Samsing därtill jämväl må förpliktas. Dragonerna Werner och Samsing tillstodo vad som hustru Ingrid dem angivet haver, men säger, att de intet påminner sig, att hava talat något oanständigt om ryttaren. Tingsrätten frågade hustru Ingrid om Alexander Rehn var med, då Samsing och Werner slogo ut fönstren hos henne ? Svarades nej utan han betalade mig för brännvinet och då Samsing blev otidig, förmente Rehn honom det skulle han så intet göra, vilket intet kunde hjälpa, ty gack han ut och satte sig på sin häst, och när Samsing med dragen värja jagade mig utut huset och jag utkom, såg jag att Rehn red sin väg bort, men Samsing sprang och högg ut fönstren med mera.

 

Vidare framkom hustru Elisabeth Holstensdotter ifrån Tåby och klagade, att dragonen Johan Werner, då han hos henne låg inkvarterad, skall henne med hugg och slag överfallit haver, över vilket hon påstår likaledes plikt. Men förekom dragonen Werner härtill enständelig, icke allenast nekar, utan och uppviste hustru Elisabeth mans, Sven i Tåby, givna vittnesbörd, att han under inkvarteringen sig icke annorlunda än väl förhållit haver.

Hustru Elisabeth jämväl icke hade något skäl eller vittne, att övertyga dragonen Werner, det han henne slagit. För den skull kunde tingsrätten sig härmed inte vidare befatta.

Resulotio:

Tingsrätten haver alla de uppå dragonerna Johan Christiersson Werner, Johan Gustafsson Samsing. Alexander Thomasson Rehn och Hans Georg Rixter angivna mål nogast övervägit och såsom förestående rannsakning och protokoll nogsamt med handen giver, och de alla icke lika brutit eller bevisligen kompliter och angivna en till vars och ens göromål varder, endera än vad bord och fönsters sönderhuggande vidkommer, sådan skäl prövade tingsrätten skäligt, att över var och en av dessa bemälte dragoner och efter dom låtit författ, och göra följande slut.

 

1mo vad dragonen Johan Chistiernsson vidkommer, så haver han efter någon bekännelse den 15 oktober nästlidet kommit, att ordtvistas med gästgivaredrängen Knut Jönsson angående hö till sin häst, kallat hon skällsord, honom slagit en örfil, sedan utgått och med kamraterna Johan Gustafsson och Alexander Thomasson huggit sönder ett bord och tvenne tunnor och rutor, samt omsider, utan att betala vad förtärt blivit, utur gården rest, men bevisligen varken med vredesmod till gården kommit, sedermera noga sökte eller någon blodvite eller blånad givit. För den skull och i anledning av det 5 kapitlet edsöresbalken, bör dragonen Johan Christiensson, förutom det att han proportionerligt förnöjer Johan och Gustaf Jonssöner i Fristad, för vad han för dem, med de övriga, sönderhuggit, nämligen bordet tunnor en daler 2/3 öre kopparmynt, 1/3-del dito av förtäring 1 daler 4 öre samt expenser 23 daler 10 2/3 öre koppermynt, böter för samma gången sina 40 mark silvermynt och för en örfil och skällsord efter gästgivareförordningen år 1664 § 24 sina 4 daler 3 öre silvermynt, samt för det att han utur gästgivaregården ej dit och själva förtäringen icke, uppå anfordran betalt, jämväl till följe, att Kongl Majts förbud om fri skjuts och gästning anno 1686 den 23 november böta 100 daler silvermynt.

 

2mo dragonen Alexander Thomasson, som varit med och huggit sönder bord samt tunnor, bör skadan på sin tredelning med 1 daler 12, 2/3-dels öre förtäring 1 daler 4 öre samt expenser 23 daler 10 2/3-dels öre kopparmynt till gästgivarna Johan och Gustaf Jönssöner betala, samt för hemtvist berättat, plikta Sina 40 mark silvermynt, men böter för den sena gästningen, synes tingsrätten icke skäligt honom att pålägga, emedan han visat sig beständelig, som han och vara stilla ny karl, han haver och efter påstående betalt för sin del, 1 kanna öl och en tobakspipa och Knut Jönsson icke annorlunda visa kunnat, samt för övrigt sökt att avråda dragonen Johan Gustafsson Samsing, hos ryttarehustrun Ingrid, att icke så överdådigt framfar som han gjorde, med mera protokollet visar  Alexander Thomasson som är bestå orkar, pliktar korporaliteter med 4 par spö, tre slag av varje part.

 

3tio dragonen Hans Georg Rixter, som natten emellan 11 och 12 november innevarande år, på Fristads gästgivaregård överdådigt vid med dragonen Johan Gustafsson icke allenast huggit sönder 6 stycken fönster 1 daler silvermynt, utan också druckit öl och brännvin till 1 daler 2 öre silvermynt och intet betalt, men bortfarit, bör förnöja gästgivarna Johan och Gustaf Jönssöner för fönsterna, halvparten 1/3 daler silvermynt, förtäringen dito 17 öre silvermynt samt expenser 23 daler 10 2/3 öre kopparmynt och dessutom plikta för hemgången 40 mark samt för frigästningen 100 daler silvermynt.

 

4te och sist vad dragonen Johan Gustafsson ankommer, så haver han icke allenast den 15 oktober och natten mellan 11 och 12 november nästlidet, vid Fristads gästgivaregård efter egen bekännelse, lik som de övriga ovanbemälte dragonerna 1mo, huggit sönder bord och fönster och 2to, tvenne gånger bortrest utan att betala gästgivareförtäringen, samt

3to, den 15 oktober, sedan han med vrede utur stugan gått, därföre att han intet fick så mycket öl som han ville, och sedan han satt sig till häst, med med dragen värja, utan den ringaste orsak slagit Gustaf Jönsson, då kommande utur källaren, varest han säger en lång stund undan stuckit hade i huvudet samt honom således förföljt till dess han kommit in i byggningen utur och 4to, på överdådigt sätt och vis, hos ryttare änkan Ingrid Botvardsdotter inkommit, sin värja utdragit, henne således utur stugan kört och långt utom förföljde, sedan ingått, samt för henne tvenne fönster och tvenne brännvinspannepipor sönderhuggit haver.

 

Alltså medan både Guds och samma värdsliga lag förbjuder slika överdåd, varandes Hans Kongl Majt efter förmedelst krögare och gästgivareförordningen anno 1664 den 29 augusti § 41, jämväl slagit båda gästgivarna och dess folk samt hus och hans rörligt och orörligt uti sitt allranådigaste höga och försvar, det av rannsakningen finnes, att dragonen Johan Gustafsson, som berört äro med dragen värja, sedan han satt sig till häst eftersökt och slagit Gustaf Jönsson, då han utur sin källare kommit och bort efter det 3 kapitlet edsöresbalken hava frid, således efter det 8 kapitlet dito lag brutit däruti. För den skull medan detta sedan dakrimen är svåra och alltså exorberar de förra, varder dragonen Johan Gustafsson dömd av tingsrätten att få böta för blånad och svullnad i Gustafs huvud sina 2 daler 3 öre silvermynt och till följe av det 35 kapitlet edsöresbalken mista höger hand sin, samt hava förgjort sin lösa egendom efter det 12 kapitlet, eller i brist därav, om han jord äger, till böter och klagandens betalning, nämligen till gästgivarna i Fristad, för bord, fönster och förtäring och expenser tillsammans 36 daler 14 2/3 öre kopparmynt, enligt det 34 kapitlet edsöresbalken för bör den angripas.

 

För övrigt varder förestående rannsakning och dom, den högsta Kongl Giötha hovrätt i underdånig ödmjukhet av tingsrätten reserverade, med lika nu därvid ödmjukt underställande om inte dragonerna Johan Christiersson och Hans Georg Rixter, som till ofantliga böter dömde, blivit kunde för exempels skull och dem till varnagel, i allt för allt avstraffade bliva härigenom med 40 par spö, med 3 slag av vardera paret.

 

Göta hovrätts protokoll den 29 mars 1717.

Resolverades nu kriminal från Björkekinds härad, angående dragonerna Johan Christoffersson Werner, Johan Gustafsson Samsing, Alexander Thomasson Rehn och Hans Georg Johansson Richter, vilka på Fristads gästgivaregård med övervåld och otidigheter framfarit med mera. I synnerhet Samsing och Richter, varmedelst målsäganderna höll förbön för Rehn och Werner, emedan de ej varit så elaka som de andra. Tingsrätten dömt dess dragoner att proportnaliter förnöja målsäganderna stadigt samt expenser 23 daler 10 2/3 skilling kopparmynt vardera. Beträffande Werner för våldgästning, att plikta 100 daler silvermynt, även och tillika med Rehn för hemfridsbrott 40 skilling, likaledes att plikta för frigästning 100 daler silvermynt och för hemfridsbrott 40 skilling. Men vad Samsing angår, så emedan han med värjan slagit Gustaf Jonsson och på överdådigt vis hos Ingrid Botvidsdotter inkommit, sin värja där utdragit och henne utur stugan kört, samt långt därutom henne förföljt och sedan ingått och huggit sönder fönster med mera, ty är han dömd att böta för blånad två gånger 3 skilling och till följe av 35 kapitlet edsöresbalken mista höger hand sin, samt hava förverkat sin lösa egendom.

Resolutio:

Hovrätten prövar skäligt tingsrättens dom således gilla, som och dessa dragoner skola proportionaliter förnöja målsäganderna skadan, samt sedan i följe av 26 kapitlet konungabalken och 1686 års förordning plikta för våldgästning, för att i stället för påtänkta böter, nu dessa dragoner Samsing och Richter med 40 par spö skola avstraffas och Werner samt Rehn med 20 par spö vardera, så och sedan återvisas sedan efter för plikt taga sig till vara. Herrarna assesor Clerk och Palmfelt anse att dessa dragoner dömas till döden och Lenaterarns på nämnda sätt till spöslitande.

 

Lagtima sommarting den 12 juni 1716 i Kuddby. §17

Olof Larsson i Tåby, efter stämning kärande, svarade för tingsrätten och Skällingstads båtsmans rotesällar Joan och Hindrich uppå sin och Petter i Skällingstads vägnar, för dem samt för kärandens son Sven Olofssons gård, vilken för denna rote som kronofördubblingsbåtsman förlidet år 1715 utgått haver resterande hästelön med 12 daler kopparmynt påminner 1 tunna råg, 1 lass hö samt 1 tjog halm, item sökte käranden 1/2 års återstående, bemälte Sven Olofsson tillsagde lön 15 daler kopparmynt för drängatjänster hos ingenjören välbetrodde hustru Maria Sophia Drots med detta attestum avd en 7 juli nästlidne, varjämte och påstås laga rättegångsexpenser.

 

Härmed svarar Skällingstads rotesäller: 1mo, att såsom käranden salig son, deras båtsman igenom döden avlidit höstetiden oktober månad, och de intet bekommit igen deras nya beklädnadspersedlar, som de honom utrustat med, det skall för den skull sådant böra dem gottgöras och 2de, beständande den salig båtsman Sven Olofsson av ingenjören Mörn tillsagde drängalön 15 daler kopparmynt, så emedan svaranden i år skadat Skårby roet utur vilka Sven Kommit, båtsman igen och ägas skall på ett år kunna fordra såväl båtsmans och drängalön, så förmoda de, att böra vara uti detta senare mål frie och otilltalte, vilket tingsrätten finner skäligt, med det förra vidkommet så resolverrar tingsrätten

att nämnde salig båtsman Sven Gåås, efter krigsskrivaren Samuel Wibbling av 24 januari nästlidne givna vittnesbörd, igen döden intet avlidit före än den.................

 

Lagtima vinterting den 25 februari 1717 i Kuddby. § 10.

Kronolänsman välbetrodde Anders Andersson anklagade ratione officie för tingsrätten Anna Hemmingsdotter, för det hon ett oäkta barn framfött, en flicka för 14 dagar sedan pass, på Tåby frälsegårds ägor. Påstående länsman, att hon må rätta barnafadern utnämna. Anna var vid tinget tillstädes och angav hon barnafader, en utav det hit överkommet Pommerska dragonregementet, vilkens namn hon säger varit Geurgen Maschan, som den 15 maj kommit i kvarter hos Sven i Tåby, därest under Sven med dess hustrus bortavaro åt Norrköping, och sedan dragonen barnen utur stugan kört, första gången köttslig beblandelse skett och sedermera om aftonen. Anna Hemmingsdotter tillstod uppå tillfrågan, att hon före detta barn avlat, till vilket fader varit en finne Christiern Kulze, utav livdragonregemente, som nu skall förrymd vara. Havandes detta senare förlupit uti Linköpings stad, berättade Anna, att lägersmålet med Christiern Kulze statt under äktenskapslöfte, och hon alltså med rådstugsrätten uti Linköping blivit förkunnad för dess fästekvinna. Hustru Elin Nilsdotter, hos vilken barnet blivit avlad, framkallades för tingsrätten och hon ojävad avlade, med hand på bok den vanliga vittneseden, samt sedan berättade, att denna Anna under barnsbörden inget namn bekänt som barnafader, än en dragon av det Pommerska regementet, men densamma då intet namngivit.

Resolutio:

Tingsrätten kan denna nu angivna lägersmåls sak intet äntligen avgöra, innan med höga vederbörande korresponderat blivit, huruvida denne dragon Georg Marscher tillstår lägersmålet samt om Christiern Kulze, för vilket första gärningen för denna sak är känd, ännu lever eller intet.

 

Lagtima sommarting den 13 juni 1717 i Kuddby. § 12.

Kronolänsman välaktade Anders Andersson framställde kvinnofolket Anna Hemmingsdotter för tingsrätten, som vid detta sista häradsting åtlagt för barnafadern det oäkta barn, som hon framfött haver, om dragonen av de Pommerska Georg Marschar bekänt. Men som intet svar ankommit uppå häradshövdingens, till översten för bemälte Pommerska dragonregementet, angående detta lägersmål avgångne brev, samt rannsakningen där uti övervarit, så att man därav kan misstänka huruvida dragonen Georg Marschner tillstår lägersmålet eller att för den skull och ha laga tingsrätten denna saken med äntelig dom intet avhjälpa, utan bliver tills vidare utställd. Emellertid vill tingsrätten än ytterligare låta brev med denna rannsakning till herr översten Tettenberg avgå, varpå så snart svar följer, skall Anna Hemmingsdotter hav att lag och Kongl förordning likmäktigt, slut att förvänta.

 

Lagtima sommarting den 13 juni 1717 i Kuddby. § 14.

Uppropades och inställde sig för tingsrätten rusthållaren ärlig och beskedlig Bengt Nilsson i Fyrby å ena och nu ryttaren Anders Nilsson Nybom å andra sidan, vice versa kärande och svarande, uti tvistigheten angående städjans återställande drängtjänst, därföre dels utlagd delbeförande lön, samt kontributions mantals och lappskjuts med vad mera återbetalande, som rusthålaren Bengt för ryttarens Anders, innevarande år utlagt, jämte det att ryttaren i olaga tid nämligen 15 april instundande tjänsten avvikit haver, samt expenser refussion och incuerande. Rusthållaren Bengt Nilsson an per debet och kredit uppställd räkning, vilken hämtar sig sålunda, att sedan ryttaren Anders Nybom, för drängtjänsten ifrån Mickaelie tid 1716 till 15 april innevarande år, blivit bestodd lön 15 daler, för 2 par skor 5 daler, strumpor och vantar 3 daler samt 3 daler städja, gör tillsammans 26 daler kopparmynt, bliver ryttaren skyldig 36 daler 24 öre kopparmynt, vilka rusthållaren Bengt Nilsson påstår, att icke allenast, den upptagna städjan, nämligen en gotländare riksdaler specie inberäknat, ännu och, att ryttaren Anders dessutom må för sitt avvikande i olaga tid pliktat 1/2 års lön, nämligen 15 daler kopparmynt.

 

Ryttaren Anders Nybom vidkände alla de uti kontrapartens räkning debeta uppförda poster, allenast påstående, att inte bara häfta för mer än 1 daler 18 öre kopparmynt till socken och kronan förlidet år, varföre Bengt Nilsson dock utlagt haver 6 daler och därför skjuts, att ryttaren Anders Larsson samma år, varit uti mantalslängden införd, såsom bonde vid rusthållet Fyrby, angående avsaknad utur tjänsten, så förtjänar ryttaren Anders sig sålunda, att såsom gått uti Kongl Majts krigstjänst, så skall han och intet längre kunna tjäna som dräng.

Resolutio:

Som ryttaren Anders Larsson Nybom av rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby år 1716 upptagit 1 riksdaler specie städjepenning, att hos honom detta år, som dräng tjäna mot i orten vanlig lön 30 daler kopparmynt bekant, samt den 15 april näst liden sommar, sin tjänst olovandes avvikit haver och under den tid, som Anders i tjänsten varit med städjan upptagit av rusthållaren Bengt Nilsson 36 daler 24 öre kopparmynt mera än han för tjänst försett. För den skull och i förmåga av Kongl Majts tjänstehjonsstadga anno 1686 § 5, prövar tingsrätten skäligt, det bör ryttaren Anders Larsson Nybom inom 3 veckor daga härefter icke mera till rusthållaren Bengt Nilsson återbetala 1 riksdaler specie un ratione, utan av vad han sedermera övebekommit haver, nämligen 30 daler 24 öre kopparmynt. För övrigt och i måtta av över citerade Kongl förordning, bör ryttaren Anders Larsson giva Bengt Nilsson åter 1/2 års lön, nämligen 15 daler samt expenser 2 daler silvermynt

 

Lagtima romarting den 13 juni 1717 i Kuddby. § 20.

Uti den lagligen instämda saken mellan rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby och dess ryttare Carl Fyrman svarande, angående innestående betalning för ryttaretorpet från och med år 1714 till och med 1716, inställde sig bägge parterna för tingsrätten och kommo över deras tvistighet i vänlighet överens. Således att Bengt Nilsson nu straxt giver till ryttaren Carl Fyrman i ett för allt 10 daler kopparmynt, varmedelst ryttaren härför om tvenne gånger, nämligen den 27 maj 1715 och 28 mars nästlidet, hos högvälborne herr landshövdingen i orten sig besvärat haver, och formerat sig en kompensation till 58 daler kopparmynt, vilket Bengt åter bemött med en räkning, stor 53 daler 28 öre kopparmynt, är alldeles väl nöjd och till vars skuld, i synnerhet som Bengt Nilsson nu igenom och sedan ryttaren Carl Fyrman, som rusthållaren Bengt Nilsson klagat att hava honom med stingsliga ord bemött, men med fulla vittnen icke förmått sådant att bevis, bedit sin rusthållare om förlåtelse och vänskap, ifall något i brådom, som han dock intet vet, skulle vara passerat, haver Bengt Nilsson förkunnat sig intet mera därpå tala vilja. Över allt vilket allt parterna togo varandra i hand, som tingsrätten finner skäligt med dom att bekräfta.

 

Lagtima sommarting den 13 juni 1717 i Kuddby. § 24.

Rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby inställde sig vid upprop för tingsrätten och efter stämning, besvärade sig, huruledes hans , emot år 1716 upptagana städja, en dubbel karolin eller 1 daler 18 öre silvermynt, och ersatt lön av 30 daler kopparmynt och kläder, tillsammans lagstadga fullvuxna drängen Nils Johansson, sedan han i tjänst, ifrån Mickaelie tid nästlidet år till kyndelsmässan innevarande år varit, men förmedelst opasslighet fått till stånd, att några dagars tid gå hem till sin moder på Ludderhuvuds ägor, sedan alldeles blivit utur tjänsten, icke viljandes densamma åter anträda. För den skull påstår rusthållaren Bengt Nilsson, att i detta mål mäta tillgodo, vad Kongl Majts lag och förordningar innehålla, jämte förorsakade rättegångsexpenser till 2 daler silvermynt. Korporalen manhaftige Johan Torsell haver till tingsrätten insänt en skrift, varutinnan han tillstår att drängen Bengt Johansson nu skall för tiden, vara i tjänst hos honom, och att han utur käranden Bengt Nilsson bevist, för varjehanda nödvändiga orsakers skäl, sig skall begivit, men förmedelst det, att han som utom hur det aldrig inte blivit stämd till detta ting förrän 27 maj nästlidet friar, han sig denna gången icke kunna eller böra infinna.

 

Rusthållaren Bengt Nilsson påminte härmed, att om han denna gången icke över svaranden vunno laga dom skulle ske, att han innan nästa ting med korporalen Torsell bortmarchera må. Tingsrätten tog detta allt i övervägande befunnit att rusthålaren Bengt Nilsson haver å sin sida Kongl Majt tjänstehjonsstadga anno 1685 § 5 i anledning av vilken han får, om han vill återtaga sitt lagstadga hjon. För den skull varder rusthållaren Bengt Nilsson fri, att i ödmjukhet anmäla sig hos högvälborne herr landshövdingen i orten och dess höga ämbetes handräckning i detta mål sig utbedja. Men skulle Nils Johansson intet kunna bringa still billighet och att träda uti dess tjänst igen, så må han mera förtänkt, att vidare bliva pålagd både städja och utfådd lön samt expenser 2 daler silvermynt återbetala.

 

Lagtima sommarting den 13 juni 1717 i Kuddby. 31

Det haver venerad consistorium Lincopence den 20 februari nästledet, förmedelst skrivels till framlidne kyrkoherden salig herr Zackarias Hansonius nu begärt, det måtte det äkta folket Sven Jonsson och hans hustru Elisabeth Holstensdotter, som mot välbemälte consistorium vites dom 1716 den 20 juni likväl, som havit uti deras ogudaktiga sammanlevnad bliva tingförda, och med laga plikt för deras olydnad samt arghet ansedda. Alltså ställer kronolänsman Anders Andersson dessa personer Sven Jonsson och Elisabeth Holstensdotter, finnandes tingsrätten av deras tal och egensvar, att hustrun till all svada, samt därav funnit slagsmål vilket och begynnande kan. För den skullvarder hon Elisabeth Holstensdotter härmedels av tingsrätten pålagd, att utav sin egen egendom utgiva det av venerande consostorium utsatta vitet 10 daler silvermynt, och såsom hon samt Sven Jonsson vice versa denna gången för varandra budit hava, att lovat bättring och försakat samt sig understått, att den av dem som först bryter, skall vara förfallen till 14 dagars fängelse uti Linköping på vatten och bröd. För den skull och i anledning av Kongl Majts kyrkordning anno 1686 16 § låter tingsrätten för denna gången härvid bero.

 

Lagtima höstting den 29 oktober 1717 i Kuddby.

Landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen uppviste för tingsrätten, landshövdingen i orten högvälborne herr Anders Leionbergs skriftliga ordres av den 8 oktober nästlidet, att lagligen tilltala rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby för den olydnad och vanvördnad, som han förmedelst uteblivande ifrån synen på Rappsala kronoutjord, den högbemälte herr landshövdingen med flera vederbörande bevistat hava den 31 augusti sistlidet, mot de kronan eller stämning visat. Till följe varav landsfiskalen låtit Bengt i Fyrby till detta ting instämma av honom uti ovanbemälte sak. Rusthållaren Bengt Nilsson vill ursäkta sitt uteblivande därmed, att han av kronolänsman Anders Andersson skrifteligen anbefalter blivit den 28 augusti, med samma syn sig att infinna, men såsom förmedelst andra mellankommande hinder däruti försigott, så skall och svaranden icke kunnat neka av denna snara terminen, ehuru han måst medge, att fjärdingskarlen Olof Månsson uti hans frånvaro tillsagt hans folk i gården om. Avbedjande Bengt Nilsson ödmjukeligen där något skulle vara felat och i det högsta vill förneka vad skett icke vara av honom vanvördnad. Fjärdingskarlen Olof Månsson framkom för tingsrätten och vill övertyga Bengt Nilsson, att han om den stumma terminen tillsagt Bengt Nilsson på Tåby kyrkogård. Bengt kan till uteblivandet vid synen intet det ringaste laga förfall visa.

Reslotutio:

Såsom rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby verkeligen befunnits, att hava utan laga förfall översuttit högvälborne herr landshövdingen i ortens bud och stäm­ning att närvara vid syn av kronolägenheten Rappsala utjord å ena samt kronohemmanet Nybble och Fyrby mellan å andra sidan. För den skull och i anledning av Kongl Majts stadga om exutioner anno 1669 § 28, bötar Bengt Nilsson för denna gången därföre sina 3 daler silvermynt.

 

Lagtima höstting den 29 oktober 1717 i Kuddby.

Rusthållaren Bengt Nilsson i Fyrby å ena, samt landsfiskalen Claes Caleen uppå egen och sin fader, gamle nämndemannen ärlige och beskedlige Joan Claesson i Blinnestads vägnar å andra sidan, förekommo för tingsrätten giva huruledes de sig emellan förärnat och överenskommit hava, det skall domaren med deras hemman uti norra gärdet hägnat uti proportion a stångafallet till samfälta betas mellan, så medelst att förekomma ohägnad, som där vidare är eftervarit till närvarade tid statt haver. och emellan parterna detta för skiljande rätt vidare installt haver, för den skull varder sådant efter denna begäran härmedelst till protokoll och den laga kraft, annoterat.

 

Lagtima höstting den 29 oktober 1717 i Kuddby. §23.

Kronobefallningsman välbetrodde Anders Ahlgren å ena, uppå överstelöjtnanten välborne herr Axel Hammarhielms vägnar, efter skriftlig fullmakt, och förut avskedade nämndemannen Joan Claesson i Blinnestad med dess son landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen å andra sidan, kärande och svarande, framkommo vid upprop för tingsrätten, angivande huru så som de över deras mellan varandra stridigheter, angående redogörande för arrendet av Blinnestads rusthåll vid livkompaniet nummer 22, slutit en vänlig förlikning, således som deras däröver författade ad acta liggande förlikningsskrift lyder, nämligen: om den tvist och oenighet, som nu någon tid varit emellan överstelöjtnanten välborne herr Axel Hammarhielm med dess fru välborna fru Märtha Lencks å ena och Joan Claesson å andra sidan, angående redogörandet för arrendet av Blinnestads rusthåll av livkompaniet nummer 22, hava nu där skrivne, dels efter undgått fullmakt och d les å egna vägnar sökt i god föremning, sedan avgjort och slutet nämligen:

 

Jag Joan Claesson giver och betalar till överstelöjtnanten välborne herr Hammarhielm och dess befullmäktige Anders Alhgren femfundrade sextio fem daler kopparmynt, hälften nästkommande Paulie dag, så och uppdrager till välbemälte herr överstelöjtnant eller dess fullmäktige, att utsöka av regementskassan, allt vad Blinnestads rusthåll med rätta bör ränta för en vända munderingspersedlar till häst jämte förutom även dock undantaget vad mig vadan därföre gottgjort är och återbetalt, nämligen tjogoen daler 13 mark 16 öre kopparmynt. Jag Anders Alhgren i kraft av min undfångne fullmakt, frisäger och frikallar Joan Claesson ifrån allt tilltal och redogörande för Blinnestads rusthålls arrende, allt ifrån dess första anträde till Blinnestad rusthåll, med dess augmentsränta av och intill år 1718. I lika måtto skall Joan Claesson gottgöra den redan i detta år tillsatta ryttarehästen av nästkommande års arrende, nämligen hundra åttio daler kopparmynt, jämväl allt vad Joan Claesson kan visa efter denna dag med vittne varder utlagt till munderingen med makthållande dock förbehåller mitt förnäma herrskap muta, vad för samma häst i rekrytering bör gottgöras..

 

För övrigt försäkrar jag Anders Alhgren Joan Claesson, bliva vid förmälta rusthåll Blinnestad och dess augment besutten och innan nästkommande Thomaie tid, ingå med honom därom ett skäligt arrendekontrakt, så vid det Joan Claesson fullgör, som utfäst av honom här utlovat är. Sålunda vare i god förening avtalat och beslutat, betyga underskrivne med van­liga sigill och bomärke.

I Kuddby den 31 oktober anno 1717.

Joan Claesson i Blinnestad, Anders Alhgren

Claes Caleen å mina kära föräldrars vägnar.

Föregående tranaktion och förlikning finner tingsrätten skäligt med dom att korrebonera befästa.

 

Lagtima höstting den 27 oktober 1717 i Kuddby. § 51.

Sven Jonsson i Tåby, igenom dess hustru Elisabeth Holstensdotter, till den ändanom stämd och närvarande tillstod sig vara Anna Hemmingsdotter skyldig för gjord tjänst tolv daler kopparmynt, vilken hustru Elisabeth lovade, att inom 8 dagar härefter till Anna klarera, varmed Anna var nöjd, som alltså till desto större kraft antecknat blev nio daler kopparmynt betala hustru Elisabeth nu straxt, restan skall följa inom ovan sagde tid.

 

Lagtima höstting den 27 oktober 1717 i Kuddby. § 41

Nämndemannen ärlig och beskedlig Nils Nilsson i Fristad och Gustaf Jonsson ibidem, kunde efter stämning till Anders Kuntze och dess son Sven i Biörkleund, nämndemannen Johan Börjesson i Biärstad och Carl Botvardsson i Svällestad, angående tre stycken hästabeten uti Brunneby hage, vilka Fristadsboarna påstå, att såsom en ägandes där legat och varit förhålder ifrån deras skattekrono på militie indelt hemmanet Fristad, nu återlösa. Förmodades käranderna vad svarandernas brev och dokumenters uppvisande, det skall deras ak få hus nog. Inspektoren välbetrodde Anders Wikström, på sin gamle faders Carl Botvardsson, nämndemanenn Johan i Biärstad på egen och Sven Andersson i Biörkelund å egna och sin gamle faders vägnar, uppviste häremot framledne häradshövdingen salig Anders Svensson i Sösten fastebrev anno 1655 den 16 juni, lydandes huruledes salig manhaftige Måns Pärsson i Fristad till salig Anders Carlsson i Söderby, för 60 daler kopparmynt försålt denna grastiones jord av tre hästabeten uti Brunneby hage.

 

Varav käranderna gjorde det känt, att denna jord alltså bör med lösen nu hemfalla dess rätta bolstad Fristads ägor. Svaranderna uppviste härpå salig herr Johan Christernsson till Stravastad köpebrev daterat vid Kuddby ting den .. juli 1663 förmedlas, att han för 20 daler sådant ingått, att han daler regalt två lod silver, till Pär Jönsson i Bredgården Fristad eller den västra kallad, försålt sin arvejord tre hästabeten uti Brunneby hage. Käranderna erbjöd sig att vilja erlägga dessa penningar, men svaranderna vill dem intet mottaga, utan beropa sig ännu därpå, att denna sak uti framledne syn vid häradshövdingen salig Eric Paulions tid, skall varit före och att Fristadsboarna då sunumberat, men beklaga, att de ett sådant dokument till detta ting inte sig förskaffa kunnat.

Resolutio:

Tingsrätten vill hava denna om tre hästabeten uti Brunneby hage instämda sak, disterad till nästa ting, på det att svaranderna Anders och Sven i Biörkelund,

 

Lagtima hösteting den 27 oktober 1717 i Kuddby. § 57

Landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen uppå sin gamle fader Joan Claesson i Blinnestad vägnar, angav för tingsrätten: 1mo, huru såsom åtskillige tagit sig före och farväg nyttja över rusthållet Blinnestads kärr och hagar samt gärdesgårdar där omkring nederriva och fördärva och 2do, på lika sätt olovandes uthugga och föröda den ringa skog, som vid Blinnestads rusthåll finnes, ehuru nu densamma dock utav ingen annan än några björkar och enbuskar består anhållandes uti desse tvenne mål om laga tingsförbud. Nämndemännen Nils i Ljunga och Nils i Fristad bevittnade, att även Blinnestads kärr och hage ingen allmän farväg är eller mera bör. För den skull finner tingsrätten skäligt, att determinera 10 daler silvermynts plikt, för utan den ordinarie boten, för den som olovandes understår sig resa eller fareväg taga över Blinnestads kärr och hagar eller gärdesgårdarna där omkring nederriva. Varandes samma vite även för dem, som något det ringaste olovandes hugger eller hugga låter på ovannämnda Blinnestads skog. Dock skall detta förbud först behörigen kungöras.

 

Lagtima vinterting den 25 februari 1718 i Kuddby. §38.

Landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen angav för tingsrätten, huru såsom någon tagit sig före vid Fyrby utjords byggningstomt, tagit att nederriva och förstö­ra gärdesgårdarna samt ovanlige farvägar därigenom bruka. Begärandes till nämnden att för slikt olaga intrång laga tingsförbud. Till landsfiskalen Caleens gjorda ansökning tingsrätten finner skäligt till bifall giva och förutom ordinarie boten deteminera 10 daler silvermynts plikt för den sig häremot förbytandes varder, sedan detta behörigen är kungjort vardet.

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1719 vid Fristads gästgivaregård. § 14.

Kvinnfolket Anna Hemmingsdotter, som för andra gången bekänt lönskaläge vid ordinarie ting den 5 november 1718 och därvid blivit av politie samt ekliastisiga pliktat, framkom på häradsrätten och tillstod, att hon tilltvingat Pommerske dragonen Georg Maschner, och att rätta barnafadern varit och är Lars Olofsson i Tåby. Alltså uppstod landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen och å ämbetets vägnar begärde, att över detta mål lagligen måtte rannsakas och dömt bliva. Lars Olofsson var vid häradsrätten tillstädes och alldeles nekade, men blev av Anna Hemmingsdotter övertygad, att hava legat i säng med henne, då hennes, nu på tredje året sedan födde, men intet ett helt år därefter avdöda barn avlat bliver och säger Anna sig därföre med Lars Olofssons synden företagit, hava att han i umgänget skall lovat hava åter igenom äktenskap, att upprätta ett kontrakt. Anna av Lars så mycket mera förmodat, som han är änkling och ogift.

 

Häradsrätten föreställde Lars Olofsson, om han med hand å bok, sig ifrån detta barn avlägga bevisa, men han vägrade det. Således tagande sak på sig. Alltså emedan Anna Hemmingsdotter, vilken påstår äktenskap, understår Lars Olofsson därtill att övertalas, menandes lägermålet skett på frälsesäteriet baron Wrangels. Såsom Lars med dylik synd tillförne varken coutberligen beträdd eller däröver dömd blivit, prövar häradsrätten skäligt vara det bör Lars Olofsson för detta lägermål böta sina 40 mark silvermynt, stå uppenbar kyrkoplikt uti den lovliga Tåby församling och att vidgå Anna Hemmingsdotter, som nu för det döda barnet 1/2 år uppfostrat haver och klätt låtit, därföre betala 10 daler silvermynt Vad Anna Hemmingsdotter ankommer, så hon för själva gärden länt, det vanliga och kyrkostraff utstått. Men för det, att hon efter eget vidgående betyngat dragonen Georg, så bör hon i förmåga av Kongl Majts brev den 6 juni 1670, tillstår och offentligen avlade det här inför tingsrätten, samt bevågen uppå böta såsom för tilltal och ohemult beteende sin 3 mark silvermynt, att stå ånyo en söndag uppenbar kyrkoplikt, samt så taga absolution och avlösning.

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1719 i Fristads gästgivaregård. § 16.

Landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen framträdde för häradsrätten, och efter de utverkade stämningar, sökte fullföljd och laga dom över det, vid nästlidet detta härads lagmansting den 10 februari 1719, anhängit gjorda och då ventilerade mål mot torparen Pär Larsson och drängen earl Persson vid Mems  herrgård, angående förment av dem begånget kyrkobuller i Tåby kyrka nästliden juledag. Parterna, nu tillstädes, då upptog och för dem lästes det senaste över denna sak hållna protokoll, varav befinnes, det saken uppkommit blivit, därföre att välborna fru Helena Catharina Welling därvid höres, begärt och att kronolänsman välaktade Anders Andersson med nämndeman Hans i Åsvittinge samt Albrekt i Berga skulle uppkallas, samt med berättelse inkomma, vilken den omstridiga bänken, hon av den angivna enden kommit, tillvida med sina väninnor, bemälte fru Welling nu till häradsrätten inkallats.

 

Alltså haver hon insänt dess skrift, uti vilken hon förmäler, huruledes till Mems herrgård tillförne alltid varit och lytt en bänk eller herrebänk kallad, uti Tåby kyrka, främst och näst intill den gamla prästabänken, samt straxt därefter en annan bänk till drängabruk. Men sedan förmedelst lik lägenhet, sådant förledet år blivit ändrat, tillstår frun, att till huru bänk henne anslaget blivet, den så kallade prästabänken, dito påstått åter att behålla den förra herrebänken, som hon sedan till kyrkan åter avstå ville, den tredje eller kallad Mems gårds drängars bänk, i förmodans fru Welling, att få, att det vore otillbörligen handlat, då hennes torpare och dräng nu anklagades, efter hennes befallning uti samma drängabänk ingått hava, så mycket mera ingen förargelse eller oljud därav skulle förelåtits. och sade frun, att som hon till annan delning varken skall samtyckt hava, ej mindre förmodat till betagande av dess herrgårds bänk utnyttjat, att detta må som en laga protest mot allt mig umgälla, till protokoll förts och härom meddelat varda.

 

För övrigt bilägger fru Welling länsman Anders Anderssons och nämndeman Albrekt i Berga , efter lagmansrättens förordnande den 7 juni nästlidet, förrättade besiktning, vilken innehåller det nu för tiden i Tåby kyrka finnas sålunda med stolrummens beskaffenhet, att Mems herrestol är ståendes på det stället prästastolen tillförne var, och det i stället för gamla herrestolen skola nu byggde vara tvenne stolar, vilka tillagats den förnäst är, som han alltid haver, Mems drängastol med mera berättelsen skrifteligen ad acta innehåller.

 

Då nu häradsrätten om det angivna kyrkobullret vidare undersöktes, befanns efter de instämda vittnen nämndeman Nils Nilsson, Gustaf Jonsson i Fristad och Pär Olofsson enhälliga berättelse, att torparen Pär Larsson och drängen Carl Persson kommit juledag nästlidna, uti Tåby kyrka, då gudstjänsten intet ännu begynt varit, och efter välborna fru Wellings befallning gått in uti bänken näst efter den nya Mems herrgårds bänk, sedan hustru Sara Jonsdotter och pigan Kerstin Svensdotter från Fyrby, som sig tjänte satt förut, men givit och utgått hade, betygade det bruka antar, att allt sådant skett, utan det ingenting buller, ont tal, skuffande eller åtbörder. Alltså kan häradsrätten ej annat än för kyrkobullers böter härmedlest fria samma torparen Pär Larsson och drängen Carl Persson. Men vad tvistigheten om stolrummen uti Tåby kyrka vidkommer, så ifall välborna fru Welling icke skulle åtnöjas med vad skett och vid prästating den 2 april 1719 jämväl undanhållt finnes, så vill häradshövdingen med underlydande, en ny laga stoldelning uti Tåby kyrka, uti alla vederbörandes närvaro, emedan sedan bevista, och för sig så låta.

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1719 i Fristads gästgivaregård. § 17

Landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen tilltalade på ämbetets vägnar Fristadsskepparen Gustaf Baggström för olaga lanthandel, varav landsfiskalen överenskommit och förhållit haver 2 tunnor ärtor, och emedan Gustaf Baggström denna lanthandel icke frångå kunnat, som han och vidgått, att han farit utur och i gård samt sedan till salu åt Stockholm hitföra kunnat. Alltså och i förmåga av det 6 kapitlet köplagen och handels ordinate 1617 dess 17 § prövar häradsrätten billigt vara, det bör Gustaf Baggström förutan de 2 tunnor ärtor eller därmed undergå 24 mark silvermynts konfikation vederbörande emellan till delning utgå, böta såsom för olaga lanthandel sina 40 mark silvermynt till treskiftas.

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1719 vid Fristads gästgivaregård. § 18.

Landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen, uppå sin faders, gamla förr avskedade nämndemannen Joan Claessons vägnar i Blinnestad, tilltalte efter stämning Sven Jonsson i Tåby och smeden Hans Mårtensson på Almstads ägor, för det den förre haft Joan Claesson lagstadde löpande tjänstedräng Jon i tre veckors tid och senare hos sig haft bemälte dräng i kost. Påstående landsfiskalen härföre laga böter och rättegångsomkostnadspenningar till 3 daler silvermynt. Sven Jonsson i Tåby kan intet neka till saken, men smeden Hans Mårtensson för­klarar sig, det hav väl uti hans hus varit drängen Jon i kost, men icke hos honom, utan en änka hustru Karin, med vilken samme dräng, som nu för trossdräng med kavalleriregementet bortgått haver, sig i äktenskap skall inlåta velat. Det landsfiskal Caleen icke bestrida vill eller gitta.

Resolutio:

Såsom Sven Jonsson i Tåby efter eget vidgående haft gamla nämndeman Joan Claesson i Blinnestad lagstadgade löpane tjänstedräng. Alltså i förmåga av Kongl Majts tjänstehjonsstadga ann 1686 § 4, bör Sven Jonsson därföre böta sin 40 mark silvermynt och betala rättegångsomkostnadspenningar till Joan Claesson 3 daler silvermynt. Men smeden Hans på Almstads ägor uti bemälte hus, bemälte löpande hjon allenast haft sin kost, att hos smeden, utan det hustruns syskonbarn hustru Karin, varder för den skull för böter fri dömd.

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1719 i Fristads gästgivaregård. § 42.

Kyrkoherden änkan i Tåby hustru Christina Orelia uppdrog dess svåger Oluf Svensson i Tåstad, efter uppvist fullmakt, sökte efter de utverkade stämningar, att få kära till Sven Jonsson i Tåby och dess hustru Elisabeth Holstensdotter: 1.mo angående olovligt skogshygge uti Tåby hemmans hage emot förbud. 2.mo för det hustru Elisabeth Holstensdotter skall olovligen inrätt hava kyrkoherde änkans får samt 3.to för det samma denna skola nekat kyrkoherde änkan, att bärga hälften hö av det 1 hemman i Tåby, som kyrkoherden änkan löst skatterätt uppå, och lagligen avsagt Sven Jonsson och dess hustru nästlidna Thomasmässotid 1718, begärandes Oluf Svensson härutinnan laga ändring och att Sven Jonsson med dess hustru, vilka utan laga förfall ifrån tinget nu alldelse uteblivit hava må, förnöja kyrkoherde änkan till3 daler silvermynt. Nu emedan nämndemannen Nils Erengisslesson i Ljunga, för häradsrätten tecknat

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1719 vid Fristad gästgivaregård. §30.

Förut avskedade nämndeman Nils Nilsson i Fristad, som förmyndare för Kerstin Matsdotter i Nybble, framkom för tingsrätten och efter stämning tilltalade Pär Börjesson och dess dotter Brita Pärsdotter angående det brodern Nils Matsson, som 1717 för båtsman utgick, efterlämnade egendom den de skola hava i förvar, med påstående, att som Nils Matsson, vilken förleden mars månad på hemmarschen ifrån Norge, igenom döden avlidit, att den efter honom befintliga egendomen hans syster, som närmaste arvinge, tillfalla måtte.

Men all den stund svaranderna uppviste för tingsrätten bemälte kronobåtsman Nils Matsson till vittnen kyrkoherden ärevördige herr Israel Wrangels, nämndeman Per Andersson i Gerus och Sven Fyrberg uti Grevstad överenskommo under den 21 maj 1716, med dess avmarsche författade testamente, varmedles han utav det lösa förutvarande egendom, bestående i silver, boskap, får, spannmål och varor, vilket uti en summa till 150 mark är satta, till trolovade fästmö pigan Brita Börjesdotter skänkt.

 

Havandes dessutom till sin syster Kierstin Matsdotter utav sin egendom testamenterat femton daler kopparmynt i kontanta penningar, så väl som 40 daler av sitt sådant, som skola uppstå hos dess styvmoder uti Nybble och Tåby socken. För den skull och som ovannämnde vittnen herr kyrkoherden Israel Wrangel, nämndeman Per Andersson i Jerus och Sven Fyrberg, som närvarande när samma testamente upprättats, och det uppvist nu för tingsrätten, med alldelse till alla delar fulltygat. Prövar häradsrätten i anledning av lagkapitel jordabalken och testamentsförordningen anno 1666 skäligt, det bör Nils Matsson fästmö Brita Börjesdotter det undfångna testamente fullkomligen till godo räkna och varder hon tillika med dess fader Pär Börjesson ifrån kärandens tillmäle i detta mål således befriad.

 

Tecknat stämningarnastidens framkomst, ty haver häradsrätten icke någon kunnat, att meddela kyrkoherde änkan Orelia laga contumacid dom. Således 1.mo vad skogshygget beträffar så bör detsamma lagligen synas innan häradsrätten sig däröver utlåta kan. 2.mo för det hustru Elisabeth olagligen invräkt haver kyrkoherde änkan Orelias får, i ty hon tagit dem av trädesgärdet och så insatt, skall hon i förmåga av det 5 kapitlet brottsbalken, böta sina 3 marker silvermynt. 3.to vad halva höet vidkommer av gården Tåby, så emedan Sven Jonsson därifrån i laga tid, nämligen före Thomasmässan 1718 avsagd blivit, ty skall han och med 20 daler silvermynt låta förnöja kyrkoherde änkan Orelia, att nu i sommar efter denna ortens praxis och bruk nyttja och bärga halva höet med sig. För övrigt skall Sven Jonsson betala kyrkoherden änkan Orelias rättegångs omkostnadspenningar 3 daler silvermynt och att böta efter rättegångsförordningen anno 1695 för sig och hustru Elisabeth 2 daler silvermynt, såsom för försummelse vid uppropet

 

Lagtima hösteting den 22 oktober 1719 vid Fristads gästgivaregård. § 3.

Såsom åtskillige av detta  härads nämndemän varit delaktiga uti det uppviste upplopp, allmogen gjort förleden sommar, vid den härjande och mordiske fienden ryssens invassion och infall uti denna orten. Därföre de, vid de en av Hennes Kongl Majts förordnade Kongl kommission laga rannsakning och dom undergått hava. Alltså emedan av rättens ledamöter allenast 4 nämndemän äro, vilka uti ovanberörde lastbara gärning icke delaktiga varit, antogs följande dannemän och häradsborna, vilka i lika måtto vid denna händelse, som ärliga och beskedliga män sig skickat hava, till nämndemän och äro nämligen Daniel Nilsson i Öster Mem, Håkan Månsson i Örtomta, Olof Andersson i Linneberga, Anders Botwardsson ibm, Jonas Jonsson i Blinnestad, Måns Påhlsson i Brunneby, Olof Jonsson i Gnedby, vila efter avlagd full tro och nämndemanna eden, satt sig vid tingsbordet.

 

§ 4.

Upplästes högvälborne herr greven och landshövdingens Gustaf Bondes fullmakt för expeditionsfullmäktige Johan Frantz, av den 18 september, varutinnna han är förordnad, att vara kronolänsman uti Björkekinds härad uti Anders Andersson ställe, vilken ibland den andra uppvista allmogen, vid fienden ryssens infall uti Östgiötska skären, jämväl låtit sig finna en.

 

Lagtima hösteting den 22 oktober 1719 vid Fristad gästgivaregård. § 18.

Bonden Pär Olufsson i Torp har till detta ting instämma låtit bonden Knut Matsson i Nybble för det han skall låtit emot förbud uppbetat dess gräs som vuxit på dess åkerrenar och lider där sammastädes. Men all den stund svaranden nekar sig vara skyldig till den anförda saken, utan om något bete skall skett, det han må tilltala dess moder hustru Anna Larsdotter i Nybble, som ägandes och brukare av gården, vilken till påståndna ting icke

instämt varit. För den skull prövar häradsrätten skäligt, att detta mål än så länge inställes.

 

Lagtima hösteting den 22 oktober 1719 vid Fristad gästgivaregård. § 39.

Joan Claesson i Blinnestad framträdde för tingsrätten och efter stämning kärade till Nils Nilsson, Gustaf Jonsson och Johan Jonsson i Fristad, angående den skada som han påstår sig lidit haver av svarandernas kreatur, genom dess olaga hägn. Men all den stund svaranderna reciperade denna gången ej kunde göra något genmäle i saken, sedan stämningen dem för nu 11 dagar sedan ej skall blivit dem förkunnats och tillställts. Den påstådda lidna skadan, nu ej heller är laga mäten. För den skull bör detta mål på överenskommande ej och vidare laga utdömas.

 

Lagtima hösteting den 22 oktober 1719 vid Fristad gästgivaregård. §21.

Kyrkoherden i Tåby, ärevördige och vällärde, herr Jean Collander framträdde för häradsrätten och berättade, huruledes uti respektive Baggiska graven uti Tåby kyrka, skall för två år sedan, ett lika salig fru Hebbla Drake ifrån Gryts socken och Hammarkinds härad vara nedsatt, vilket lik icke allenast många år förut, utan och sedermera obegraven varit. Och som sådant är stridande mot det 18 kapitlet Kongl Majt kyrkolag anno 1686 §4, så beder herr kyrkoherden, att härom må undersökas, på det att han efter bemälta salig frus dotter välborna fru Helena Welling å stundom på Mem, må kunna sedan behörigen liket begrava. Nu undersöktes och befanns, att efter salig fru Drakes död, har hennes nu nyligast jämväl igenom döden avlidna, ogifta dottern Adleia Welling, råkat i process med åtskilliga om possesionen och besittelse av Breviksnäs sätesgård uti ovannämnda Hammarkinds härad, vilken rättegångssak gått instanserna igenom, så att den icke nu, utan många gånger kommit under hans Kongl Majts höga justierevisions avgörande. Havandes jungfru Adelia Welling för medelslöshet hade sökt, och hon berättas, tillstånd fått, det skulle liket, få vara över ordinarie tiden obegravet, men att fru Welling ej varande arvinge, därutinnan delaktighet haft, sådant kan intet bevisas, såsom fru Welling till den första dispossition av framlidna jungfru Adelie, där liket uti graven sättas får vid Tåby, icke heller finnas skyldig, ehuru landsfiskal välbetrodde Claes Caleen taione officie om detta mål hade sökt sig underrättad göra, som och nu inför häradsrätten jämväl haver ogjort häradsrätten bekant, att salig fru Hebbla Drake uti stor medelslöshet död blivit, så att arvingarna efter henne, nämligen nu fru Helena Welling ansvar, ingen fördel haver att förvänta.

 

Alltså emedan de sig helst över detta mål förkunna kunde, som likets begravning åtagit försorg därpå, nämligen jungfru Adleia Welling, vilken nu jämväl död är, ty varder herr kyrkoherden Collander detta av häradsrätten över dessa förfrågningarna till svar lämnat, att fru Hebbla Drakes lik bör ju förr dess hellre begravas, såsom fru Helena Welling icke lever, underlåta att efter den i landsorten goda och kristeliga bud, för liket både behörigen och något ansamligt ihågkomma nu Tåby kyrka, som och socknens fattige.

 

Lagtima sommarting den 15 juni 1719 vid Fristads gästgivaregård. §44.

Landsfiskalen välbetrodde Claes Caleen anhöll hos tingsrätten om tillstånd att få nederfälla 4 stycken ekstubbar. som äro ståendes på dess åboendes skattehemman Fyrby ägor. Nämnden kunde med tingets allmoge berätta, att dessa ekar äro landsfiskalen till dess bygge vid bemälte Fyrby nödiga, och dessutom icke kunde till något skäl virke enskaliga vara. För den skull varda sådant härmeddelst av häradsrätten än ytterligare ventilerat, samt landsfiskalen Caleen hänvisas att härom i ödmjukhet anmäla sig hos högvälborne greven och landshövdingen i orten.

Avskrift av brev.

Emedan våra hemmans åboar på Alm och Bjärka, vilka stå uti jordabok uti Björkekinds härad och Tåby socken, därest de icke allenast sina kronoutskylder måste betala, utan och fullgöra vad som pålystes och anbefalles av kronobetjänterna, mycket därigenom kommit att lia, att de utom socken och härad måste gå till gudstjänsten uti Tingstad och Drothems socknar, samt där sine salighetsmedel bruka, med mera, idet att när de intet få veta vad i kyrkan pålyses samt anbefalles och något därav förnummas, bliva de tingsförda och med plikt förbli ansedda.

 

Ty bör nu hörsammats välborne herr assessoren täcktes ibland allmogens besvär ifrån Björkekinds härad, som vid tillstundande riksdag uti underdånighet komma att infuneras, varföre det förr nämnde hemmans åboar, uti underdåninghet anhålla, det de må bruka sina salighetsmedel och till gudstjänst sig infinna vid Tåby, uti vilken socken de uti kronans jordebok stå uppförda, dit de och närvara väg hava, än de under förenämnde socken, helst som herre kyrkoherden här uti Tåby måste här hörsammas, och icke de under herr kyrkoherden contribuera till Kongl Majt och kronan, varde herr assessoren dessutom bekant, att Tåby socken är mycket liten och tvärt faller, att underhålla kyrko och prästgårdsbyggnader och därföre är nödigt, att alla hemman, som uti kronans jordebok uppförda och herr kyrkoherde contulera för, måge bliva tillsammans vara på stadga.

Välborne herr assessor Helena Catharina Wellings högförmäna tjänarinna.

 

Mem den 19 december 1719

Tjänstförmälde tjänare

Gustaf Danckwardt                        Jacob Spalding