Ordinarie vinterting den 8/3 1774. § 3.

Efter behörig prövning ingavs av lantmätaren Per Anders Vidén upprättad karta med protokoll från den 9/7 1773 storskifte över Fristads by i Tåby socken.

 

Laga sommarting den 15 juni 1778 § 51.

Häradsrätten uppropade det från förledet ting § 23 uppskjutna mål, mellan kronoskogsvaktaren välaktade Nils Willander, å kronans vägnar kärande, samt torparen Måns Hemmingsson på Brestads ägor, svarande, angående påstådd plikt för olovligt ekhygge. Och berättade Willander nu uti Måns Hemmingssons närvaro, att han besiktat den ek, nere vid sjön på Brestads ägor, där Måns Hemmingsson bekänt sig hava huggit, samt att det tydeliga spår fanns att samma ek icke varit uthuggen på fem eller sex år, men något annat emot Måns Hemmingsson kände han ej till. I anledning varav häradsrätten på Måns Hemmingssons frivilliga erkännande fann skäligt, att i förmåga av 13 kap. 1 § byggningslagen, fäller Måns Hemmingsson att böta tillsammans trettio sju daler kopparmynt eller 5 riksdaler specie.

 

Laga sommarting den 5 juni 1781. § 39.

Genom samställda stämningen har kronobefallningsmannen Israel Norens, å Kronans vägnar, låtit inkalla välborna änkan Annnicka Svensdotter och sonen i Tåby Rådmansgården, för att det hos henne, vid hållen visitation, skall funnit olovligt brännvins bränningsredskap. Jämväl Kongl Majts nådiga brev av den 12 februari böter trettio tre riksdaler 16 skilling specie för tänkbart brännvinsredskap samt förövat olovlig brännvinsförsäljning.

 

Laga hösteting den 15/9 1783. § 4.

Kärade nämndemannen Pehr Johnsson i Fyrby till bonden Jon Börjesson i Fristad med påståendet, att denne sednare måtte återegälda båtsmansrustningen för skattehemmanet Bredgården, med expenser. Vid upprop av målet inställdes sig parterna och på det sättet förenades, att svaranden skulle betala hälften av den båtsmansrustning, som käranden gjort med 2 riksdaler specie. Så fann häradsrätten skäligt ålägga Jon Börjesson, jämväl 9 balken § 2 förenämnda försäkran 27 daler kopparmynt eller 4 riksdaler 24 skilling specie ofördröjligen till nämndemannen Pehr Johnsson återbetala och samma expensenser i så beskaffade mål samt på kärandens begivande efterskänka.

 

Laga hösteting vid Höckerstad den 2 oktober 1786. § 112.

Lät häradsrätten sig åter föredragas det köpebrev, som kommisarien Johan Schenmark den 13 juli 1783 uti adjunkten Jonas Wagners och M.H. Ekenbergs närvaro utfärdat. Därigenom han upplåtit och försålt ett helt mantal kronoskatte hemmanet Fyrby Norrgården med därtill hörande utjord i detta härad och Tåby socken till bonden Sven Jonsson och hans hustru Maria Jonsdotter för en betingad och överenskommen köpesumma av ett tusende riksdaler specie.

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 24 februari 1787 § 33.

Uppviste för mig drängen Alexander Nilsson ett, den 2 december 1782, erhållit köpebrev varigenom ägarna av 1/4-del uti hela kronorusthållet Blinnestad nr. 22, Pehr Pehrsson, Eric Svensson, Sven Svensson, Holsten Månsson, Måns Månsson och Elisabet Holstensdotter, deras rätt till samma rusthållsdel på Alexander Nilsson överlåtit mot en erlagd summa 208 riksdaler 16 skilling specie, samt för en lika stor köpeskilling, därjämte till honom försålt 1/4-del av det till samma rusthåll lydande kronoskatte augment Blinnestad. Begärde Alexander Nilsson att å denna samma hemmansdel erhålla häradsrätten sköta och fasta.

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 26 februari 1788. § 63.

Den 1/8-del av kronoskatte hemmanet Tåstad, som bonden Nils Nilsson och dess hustru Karin Nilsdotter den 27 maj 1786 för 152 riksdaler 37 skilling 4 styver specie försålt till dess svåger bonden Botvid Andersson och dess hustru Anna Nilsdotter vilken därå erhållit uppbud den 6 juni och 2 oktober samt 19 februari 1787, meddelas härmed nu laga fasta.

 

Laga hösteting vid Höckerstad den 2 september 1789. § 49.

Pigan Stina Hansdotter, förr i Brunneby, nu på Alms ägor, nu hos ryttaren Nyströms hustru på Myckelby ägor, hade kronolänsmannen välaktade Johan Wilhelm Oxelgren instämt med påstående om böter för tredje gången förövat lägersmål, varav hon den 20:e nästlidna april framfött sitt tredje barn. Parterna tillstädes och på tillfrågan kan Stina Hansdotter ej förneka att hon i Söderköpings stad blivit tvenne gånger fälld för lägersmåls förseelse, och att hon därmed för tredje gången beträdes, uppgivandes hon att en gesäll från Västervik vid namn Lars Fredholm har med henne träffat bekantskap på Tingstads krog, där således lägersmålet skett. Om Fredholms vistande skall hon inte nu äga kännedom, än hon förnimmer, att han lärer uppehålla sig i Stockholm, som antecknas.

utslag.

Alldenstund pigan Stina Hansdotter erkänt sig vara förut för lägersmåls förseelse fälld, för den skull och som häradsrätten anser nödigt bliva därom till förklarligen underrättad, men detta lönskaläges mål avgörande prövar häradsrätten skäligt förelägga denne Stina Hansdotter att å nästa ting, vartill alltså detta mål uppskjutas, sig vid 2 riksdalers vite infinna på upprop, försedd med vederbörliga utslag över hennes förut begångna lägersmål.

 

Laga hösteting den 29 augusti 1788 vid Höckerstad. §17

Jordägarna av kronoskatte hemmanet Nybble Pehr Nilsson och Johan Mattisson hava till detta ting utmärkat stämning, uppå torparen Anders Andersson Bergren i Hemmingsbo med påståendet, att som denna nu enligt kontrakt den 2 december 1770 bebor och brukar torpet Hemmingsbo på Nybble ägor, med det uttryckliga villkor, att icke råmärka eller ofreda hemmanets ägor, men hat likväl vorden biträdd, att ej mindre hava tillgripit hemmanets skog men insläppt kreatur i ängen Oxtorphumpen kallad, det måtte Bergren alltså lageIigen anses förverkat berörda kontrakt och i följe därav torpet Hemmingsbo, vid nästa fardag avflytta, förutom rättegångskostnadernas ersättning yrkat blivit. Anders Andersson Bergren har i anledning härav, uti rågången genstämning påstått böter å Pehr Nilsson och Johan Mattisson för obefogad lagsökning, och att de måtte förpliktas, jämväl ovannämnda kontrakts andom, snarast genom utlysning på Nybble hemmans skog, tilldela Bergren vänligen att bisträcka till nödig hägnad, samt därjämte gälda expenser.  Uppropades förekommande parterna, Johan Mattisson genom dess medstämmande Pehr Nilsson, och svaranden biträdd av bonden Pehr Johnsson i Stora Skårby. Då kärandesidan företedde det i stämningen åberopade kontrakt så lydande:

 

År 1770 den 2 december blev följande arrendekontrakt upprättat, mellan undertecknade, med följande villkor som följer nämligen. 1:0 Upplåter Mattias Jaensson mitt ägande torp Hemmingsbo kallad, med de den tillhörigheten, av uti åker och äng, samt den lilla hagen, som de hittills varit hävda och lytt till torparen välförståndig Anders Bergren mot ett arrende av fyrtio daler kopparmynt, som skola varje år till Mickelsmäss vara betalda. 2=a. Vad nödigt risbränsle av torrt ris och odugligt fallved tillåtes arrendatorn till sin förnödighet att nyttja, men intet avyttra. Beträffande hägnad och stängsel får tilldelas honom, att efter avsyning njuta någon understöd, men lövskogen förbjudes allenast, utom torpets ägor. 3=e När arrendatorn Anders Andersson fullgjorde ovannämnda föreskrivna punkter och kontrakt så försäkras honom med hustru och barn få sitta uti deras livstid orubbad, samt efter deras död, tillåtas barnen att åtnjuta betalning för husen. 4=e Men skulle så hända att jag något tillfälle skulle behöva hjälp av honom eller hustrun, så förebehåller jag mig vid slika tillfällen yrka den förmånen, att de hos mig arbeta för betalning. 5=e Till yttermera visso härav uti vittnes närvaro, tvenne likalydande exemplar upprättade och av oss, med egenhändiga underskrivna, som skedde uti Hemmingsbo den 2 december 1770.

Mattias Jaensson bomärke.

Med föreskrivna villkor och kontrakt förklarar jag Anders Andersson mig till alla delar vara nöjd, som skedde i Hemmingsbo den 2 december 1770.

Anders Andersson (bomärke)

Till vittne underskriva:

A. Brunnfeldt

Johan Bergfeldt

Tillökning av endom kontraktet i fall så skulle hända att jag skulle komma i något byte med Oxtorpsängen, så åtager jag mig att förnöja arrendatorn, antingen med hö eller penningar i dess ställa."

 

Laga hösteting vid Höckerstad den 24 oktober 1789. § 31.

Till detta ting hade bonden Fredrich Nilsson i Skjorstad låtit instämma bonden Hans Nilsson därstädes, med påståendet och rättelse och skadeståndsersättning för det denna sednare, utom råmärket och in på kärandens åker, i vilkas gårdar upptaget ett till sjuttio famnars längd ifrån linjen minst en och fjärdedels aln i bredd. Uppropades och parterna inställde sig och av deras samtal inför rätten, inhämtade häradsrätten om innehålls beskaffenhet, den kärande, att parterna åbo vardera ett helt hemman, tillhörigt herr baron och landshövding Hamilton i Jönköping, samt att parterna hava sin åker gemensamt. Som svaromål uppå stämningen förklarade Hans Nilsson, att såvida båda hemmanen skola vara, av lika godhet, då de lika beskattade äro, så har han trott sig berättad att hava på sätt som nu är, vilket alldeles icke inträffar med sanningen, som innehållet ett 70 famnar långt och 1 3/4 aln i bredd, skall vara skillnaden, helst om den slikt vinna skulle, vore en ansenlig minskning i de ägor svaranden skattar före, och dess respektive herrskap vill att han behålla skulle, medgivandes såldes, att genom uppriktande av ett dike, som i andra ändan något överskridit en så kallad bullasten, som alldeles icke skall vara råmärke, men det har skett, på det parterna måtte erhålla lika mycket åker.

 

Till bevisande av den gamla hävden, åberopade svarande välförståndige Niclas Nilsson i Ljunga, vilken berördes av rättens upptag och sade sig hava besiktat åkern, samt funnit diket vara i nedre ändan grävt fem kvarter utom stenen, in åt Fredrichs åker: men i övra ändan har det varit lika efter vanliga utviste skillnaden. Likväl har nämndemannen ej berätta om förberörde sten, skall vara råmärke eller ej. Såsom vittne i saken har käranden låtit instämma bonden Lars Svensson i Örtomta och torparen Hans Hansson i Trädgårdstorpet under Almstad, vilka närvor, han begärde måtte avhöras. Jäv kunde icke fördragas, varföre den avlade vanlig vittnesed och berättade: 1=0 Lars Svensson har i 12 års tid, efter sina svärföräldrar, åbott kärandens gård och alltid då hävdat efter förut omtalade stenen som en skillnad åboarna emellan. Annars beskriver vittnet denna sten, icke som lagligt råmärke, utan en så kallad bullesten, som varit till rättelse, åboarna emellan. 2=0 Hans Hansson har i tjugo års tid åbott svarandens gård och dessutom född där, vet, att det under all denna tid har förr omtalte sten hållits som skillnad i åkern, granarna emellan.

Vittnesmålen upplästes och godkändes.

Sedan detta föregått, begärde svaranden, uppskov med målet till nästa ting för att genom sin förr bemälte herre och husbondes bevis kunna styrka att han rätteligen hävdat, vilket ehuru kärandesidan bestritt. Häradsrätten likväl fann skäligt bifalla, men förelägga, att parterna skola sig å nästa ting, vid upprop infinna, svaranden med berörda bevis försett, härmed förutan häradsratten likafullt då, saken till slutlig prövning tager, som avsades.

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 15 februari 1790. § 40.

I anledning av häradsrättens, vid föregående ting § 31 taget beslut, företogs uppskjutna målet mellan bonden Fredrich Nilsson i Skjorstad, kärande samt bonden Hans Nilsson därstädes svarade, angående skadestånd för jord hos svaranden genom kännemärkes över skridande på av kärandens hemmans ägor skall sig tilltaget med mera protokollet i vara sätter, varvid sig inställde parterna och svaranden uppviste sin genstämning varuti han hävdade sin rätt tills amma storlek i den brukade åkern. Härvid inlämnades ett av kammarherren högvälborne friherre herr Carl D. Hamilton, som ägare av Låstads säteri med underliggande frälsehemman Skjorstad som parterna bebo, utgivet brev så lydande:

De till Låstads säteri lydande bägge frälsehemman Skjorstad giva lika stor skatt och följdaktligen böra hava lika storlek i ägorna, som härmed till bevis meddelas

Låstad den 12 februari 1790.

Carl D. Hamilton

Nämndemannen Pehr Jonason i Fyrby, som inspekterat den överklagandes dikes och vållade förändringar, intygar att han befunnit diket sammanfalla skillnaden emellan partemas ägor är utmärkt, vara upprättat mitt emellan ägorna, så att de därigenom, lika emellan hemman fördelta. Denna uppgift, som bestrides av käranden icke kan vara riktig, sedan parterna enats att de icke hade vidare att tillägga, avsades detta.

Utslag

Emedan det blivit upplyst, att parternas hemman är av lika storlek, samt fördelning av deras hemmans ägor i mån därav ty och som berörde jordägare, en sådan jämn fördelning av parternas ägor samtyckt, alltså varder det nu anställta huvudföremålet så varda gillat, som en slik laglig delning och jämkning, antingen genom behörig lantmätare eller sämjedelning skall till verkställighet befordras, dock varde rättegångskostnaderna parterna emellan kvittade. .

Laga hösteting vid Höckerstad den 21 oktober 1790. § 24.

I föranledelse av häradsrätten utslag vid nästföregående ting § 45 fattades besluts öppnande av uppskjutna saken mellan kronolänsman J.W. Axelgren åklagare, och pigan Stina Hansdotter på Alms ägor tilltalad för tredje gången begånget lägersmålsbrott inställde sig därvid parterna, då Stina medgav att hon tvenne gånger förut för lägersmål blivit tilltalad och dömd samt med för tredje gången begånget lönskaläge, därav hon blivit rådd med barn utav gesällen Lars Fredholm, som skall vistas i Stockholm och att hon med ingen tillgång kan gälda böter, vilket åklagaren och nämnden medgiver.

Utslag:

Emedan pigan Stina Hansdotter på Alms ägor blivit lageligen bevisad att hava tredje resan lägersmål förövar haver hon tvenne gånger för lika brott varit tilltalad och dömd, ty när hon ingen tillgång haver till några böters betalande haver för detta brott jämlikt 53 kap 3 § samt 55 kap 5 § missgärningsbalken undfå åtta dagars fängelse vid vatten och bröd på Linköpings slott, varförutan hon skall giva till Tingstads kyrka 32 skilling, samt enligt Kongl förordningen den 18 november 1741, enskild skrift och avlösning undgå.

  

Laga vinterting vid Höckerstad den 15 februari 1790. § 41.

Emedan bonden Hans Nilsson i Skjorstad uti stämning påstått att bonden Fredrich Nilsson därstädes måtte ersättning giva och ansvara för det han nästföregående år vid rågskärningen överskurit på kärandens åker, för att och Fredrich uti genstämning påstått käromålets ogillande varförutan ersättning för rättegångskostnader a ömse sidor blivit yrkade. Vid uppropet förekommo dessa parter där svaranden Fredrich Nilsson vidgår, att han väl genom en legokarl orsakat överskärningen på kärandens mark, men han skall sådant rättat, vilken rättelse käranden förekom samt anhåller att få sina inkallade vittnen avhörda och som de befunnits ojäviga, så avlade de vittneseden, varnades och berättade särskilt:

1=0 Pehr Pehrsson i Brunneby, att han på kärandens begäran förleden sommar synat och befunnit att en legokarl, så likväl Fredrich, var själv med vid arbetet, överslagit på kärandens åker till stycket där Fredrich bärgat, vilket sammanlagt skett på tvenne humpar.

2=0 Lars Fagergren hars ett Fredrich avskära på flera tegar, å vissa ställen en fora, samt på andra ställen halv spann samt på vissa ställen tre tegar.

Vittnesmålen upplästes och erkändes. Svaranden anhåller att Maja Ericsdotter från Rådmansgården måtte såsom vittne bliva avhörd, och såsom ojävig befunnen, som hon vittneseden avlade och berättade, att hon varit med svaranden då han mejat säden, men kunde inte förstå, att de något överskärande då skedde mer än på tvenne ställen och att allt detta var med svarandens vilja gjort. Vittnesmålet upplästes och erkändes.

Vidare tillades icke varför meddelades följande utslag. Genom de avhörda vittnenas berättelser och Fredrich Nilssons vidgående år upplyst, att denna sedan orsakad överskärning på tvenne tegar av Hans Nilssons åkerjord och därföre prövar häradsrätten i stöd av VIII kapitlet § 1, byggningabalken, skäligt fälla Fredrich Nilsson till trettiotvå dalers böter, men som icke upplyst blivit uppdagat, om någon eller huru mycken leda därigenom timat så kan häradsrätten någon ersättning därför till käranden knappast utsätta eller tilldöma, dock bliver käranden Fredrich, som rättegången vållat, ålagd att undsätta sina rättegångskostnader med fyrtio skilling specie. 

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 15 februari 1790. § 42.

Genom stämning påstår Fredrich Nilsson i Skjorstad, att bonden Hans Nilsson därstädes måtte ansvara och ersättning giva, för det han med våld skall nederfällt svarandens gärdesgård samt insläppt sina svinkreatur i kärandes tomt vilken därstädes uppbökats vid pass 2/3-delar, och genom genstämning har svarande yrkat kärandens förbindelse, att sin talan bevisa, som förutan parterna förbehållit sig öppen talan och rättegångskostnadernas ersättning. Dessa parter förekom vid upprop och svaranden nekar tillvitelsen, härföre på äskas anhållan dess ojäviga vittne, som framkallades och avlade vittneseden , varnades och berättade: 1:0 Magnus Witting vet ej mer än att Hans Nilssons svin sistlidna höst varit på kärandens tomt och grävit mycket, men meddelar, icke huru de dit kommit, och har ej om gärdesgårdens nedrivande någon kunskap. 2:0 Catharina Hellgren vet väl att Hans Nilssons svin gått in på Fredrichs tomt men känner annars intet mera än att Fredrich äger gärdesgården och att dess grind varit svag och rankig. 3:e Pigan Maja Stina Hellgren, lika med det avhörda vittnet, utom det att detta vittnet icke sett svinen. Bägge de tvenne vittnena tillägger att svarandens svin var oringade. Nämndemannen Pehr Jonsson från Fyrby som har synat ovannämnda gärdesgård mellan parternas gårdar, intygar att han befunnit en liten gärdesgård vara alldeles nederfallen, varigenom svinkreaturen inkommit, men vem sådant gjort, vet vittnet inte.

Utslag.

Emedan svaranden Hans Nilsson icke med något vittne är besvärad att hava önskat något ohägn emellan parternas ägor belägna gärdesgård eller vållat svinkreaturens insläppning och grävning på kärandens tomt, ty emedan han intet tillmäles svinens frisläppande, men för det bemälte svarandes svinkreatur, enligt tvenne vittnens utsagor, befunnits oringade denna höst, bliver han i förmåga av XI kapitlet 4 § byggningsbalken att böta för oringat svinkreatur 16 skilling specie.

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 15 februari 1790. § 43.

Av bonden Hans Nilsson i Skjorstad är bonden Fredrich Nilsson därstädes instämd, att jämte ersättnings givne, tillika ensam undergå för det kärandens ängar av svaranden svinkreatur blivit upprotat, vilken därför skola inkommit genom svarandens odugliga gärdesgård, som förutom förmedels svarandens åtgärd alla byars samfällda ägor blivit ofredade med kreaturs betande. Genast sade Fredrich Nilsson det påståendet att han måste förvisst bliva vid sitt käromål samt styrka huruvida skadan är timad i år eller för flera år tillbaka, varjämte sade ock parterna förebehållit sig öppen talan i saken, samt ersättning för rättegångskostnaderna. Uppropade och förekom båda parterna och svaranden bestred all förbrytelse, varför käranden åberopade sina inkallade vittnen, vilka ojäviga lämnade, avlade vittneseden varnades och berättade särskilt. 1:0 Pehr Pehrsson i Brunneby att i nästledna höst, att än sedan, medan parterna bägge voro i Stockholm, hava genom Fredrich odugliga gärdesgårdar och fanns följaktligen att svinkreaturen kommit i byns samfällda äng, samt gjorde mycken skada, men vet icke vem som ägt dem, men tjugo hot gärdesgård, som varit felaktiga, men vet ej något om den överklagandes skuld. 2:e Skomakaren Magnus Witting, som sett svinkreatur i ängen, men vet icke huru de dit kommit. En gång har vittnet befunnit" Hans Nilssons … ligga nedan. Fredrich så väl som Hans hava betat var på sin äng i ängsmarken. 3:e Lars Fagergren som sett Fredrichs häst gå lös och beta i gärdet på ängarna även som Hans Nilssons häst därstädes betat. Vittnesmålen upplästes och erkändes. Parterna yrkade sina gjorda påstående.

Utslag:

Ingendera av parterna haver bevisat varandra någon sådan felaktighet att böter dessföre kunna äga rum, framstår och deras mot varandra käromål i denna. sak varda ogillade, som som häradsrätten både härutinnan och flera parterna, emellan i drag förehavda ande befunnit, dem vara noga mycket uppräknade mot varandra och de borde i byalaget tillhöranden skyldigheter, så finner häradsrätten till förekommande av sådana ringa tvistigheter sig skäligt utsätt ett vite på två riksdaler specie utom böter efter lag för den som slika skyldigheter kan eller måste till efterrättelse lyda. Blivande följaktligen parterna i denna sak såsom kostnaden ogillade.

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 15 februari 1790. § 64.

Ifrån nästlidna ting § 49 är uppskjutet brottsmålet, som kronolänsmannen välaktade J.W. Oxelgren anläget gjort mot pigan Stina Hansdotter på Myckelbys ägor angående å henne fordat anmälan för tredje gången förövat lägersmålsbrott, och nu detta mål företogs, visar det sig att Stina är, utan anmält förfall, frånvarande, varför häradsrätten föranlåten uppskjuta detta mål till nästa ting då Stina uti åklagarens närvaro sig infinna bör, om hon vill undvika att tillrätten hämtas varda och skall hon vid det förr utsatta vitet av två riksdaler, vara försedd med de utslag häradsrätten vid nästlidet ting ålagt dem förete, samt tillika styrka förfallet till sitt uteblivande vid detta ting och vill undgå de böter, hon för inställelsen föreskriva varda.

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 14 februari 1791. § 49.

Uti ett förseglat konvelut, som från Linköping den 12:e i denna månad avgått, med påskrift att det idag skulle till rätten inlämnas, har till häradsrätten blivit översänd, där och herr lantmätaren I. Wallberg nästledet år författade karta på Skällingstads by i Tåby socken, som storskiftade och avmätte ägor med tillhörande protokoll och beskrivning.  Då detta ärende nu föredrogs, infann sig ingen, som klandrade mot denna förrättning personligen anmälta, men ifrån herr vice pastorn Eric A. Enholm inlämnades därvid en så lydande skrift: Som ordinarius pastor herr Gustaf Adolph Grönlund, hit till Tåby, ej ännu hunnit ankomma, och således till dato ingen laga inventering honom och mig emellan skedd är och nog till dess, enligt M.V. Consistorie förordnad och den 26 april sistlidna år 1790 jämte pastors invändan likaledes till ansvar anbefallt är uti oeconomiska någon här vid Tåby Prästgård, under vilken tid storskiftesdelning förleden sommar blivit förrättad uti Skällingstads by, vars ägor äro till Prästgården nästgränsade, på den så kallade Runnebergsmarken, där ett torp Pettersborg kallt, med tillhörig åkerlycka beläget är, vilket jordägarna i Skällingstad, efter gamla kartans utenhanda, tro dem tillhörigt vara, men sådant vid rågångens uppgående av motsvarande karta över besagda Runnebergsmarken, icke nog uppgivande var.

Alltföre och av sådan orsak, på det Prästagården må bliva i äganderätten av bemälde Pettersbergstorpet, som den av ålder varit, så vågar jag härmed i djup vördnad inför vällofliga häradsrättens insiunera mitt billiga påstående, att nya kartan över sist hållen storskiftesdelning uti Skällingstad vid uppvisandet, av vällofliga rätten icke stadsfästad varda, utan höggunstligt pröva måtte, om icke härmed prolongeras bör, till dess likväl denne pastor Grönlund, efter sin hitflyttning kan själv i laga ordning, till sin och boställets fördel, målet åkänna. Med djup vördnad har jag inom framförda.

Ödmjukaste tjänare

Eric Anders Enholm, vice pastor.

 

Laga sommarting vid Höckerstad den 13 maj 1791. § 22.

Kyrkoherden välärevördige och höglärde herr Gustaf Grönlund hade erhållit stämning på frälseinspektören Daniel Cant, såsom överkammarherren och landshövdingen kommendören och riddaren av Kongl "Nordstjäreorden högvälborne friherre herr Fredrich Ulrich Hamiltons motbud på dess sätesgård Mem, samt änkan Helena Jonsdotter och bonden Nils Larsson i Skällingstad jämte bonden Pehr Nilsson i Tångestad med påstående, att de såsom ägare av tvenne hemman i Skällingstad måtte avgiva svaromål på den av vice pastorn Enholm och häradsrättens dom nästlidet vinterting gjorda anmälan emot rågångens riktighet mellan Skällingstads bys ägor och den så kallade Runnebergamarken, Jämte laglig ordning visa, det behörig råskillnad dessa ägor emellan efter jämförande över Skällingstads by och berörda Runnebergsmarken blivit uppfången, samt ägor till tillförlitningen riktighets sätt inom äganderätten av Petersborgstorpet må kunna Prästagården i Tåby frånkännas, varjämte i öppen talan i denna sak samt vad denna gemenskal häradsrättens nästkommande ting giva utslag, begärt att från lånade kartan över Runnebergsmarken, men sedan han hos herr lantmätaren M. Wallberg erhållit därpå det svar, som han nu företedde och innehåller att berörda karta icke kunde från karteriet utlämnas utan endast egna emot lösen erhållas. Så har herre kyrkoherden, som trodde att denna häradskartan, den församlingen vid. hållen sockenstämma erkänt att lösa, skulle utan någon avgift kunna erhållas, icke kunnat någon vidare antalta till anskaffning, att han begärde att till nästa ting av häradsrätten måtte uppskjutas. Sedan uppå föreställning någon förening i denna sak icke kunde träffas.

Utslag

Svaranden instämde i frågan angående rågången Prästgården i Tåby och svarandens åbor emellan. Därav och i stöd av 14 kapitlet 1 § byggningabalken, finner häradsrätten nödigt utställa denna sak till företagande och avgörande i vid häradsrätten, den domhavande, framledes utsätta vill och varvid parterna, som endera dagen till hela byns bliva underrättade, personligen eller genom behöriga ombud böra komma tillstädes, viljande domhavanden själva föranstalta för det av hans och consistoriets fullmäktiga rekreverade, att vid häradssynen kan sig infinna och Prästgårdens rätt bevaka, som även att kartan över Runnebergsmarken, må från närvarande lantmätarekontor varda utfordade och ersättas, att vid ..örebärande tillfalla gagnet.

 

Laga sommarting vid Höckerstad den 13 maj 1791. § 37

Så har handelsman Peter Lindahl i Norrköping uppvisat köpebrev, där han tillhandlat sig ett tredjedels kronoskatte reservhemmanet Brunneby för fem hundrade riksdaler specie av bonden Sven Svensson och hustrun Brita Maria Månsdotter i Brunneby samt därpå erhållit laga fasta.

 

Även den från nästledne ting § 22 uppskjutna sakfrågan emellen kyrkoherden välärevördige och höglärde magistern och herr Gustaf Grönlund Tåby kärande, och frälseinspektoren Daniel Cant såsom överkammarherrens och landshövdingen, kommendören och riddaren av Kongl Nordstjärneorden välborne friherre herr F.U. Hamiltons ombud och dess sätesgård Mem samt änkan Helena Jonsdotter och bonden Nils Jansson i Skällingstad jämte bonden Pehr Nihlsson i Tångestad svarande, angående rättan rågång mellan Skällingstads bys ägor och den så kallade Runnebergsmarken samt, äganderätten av Petterborgstorpet, inställde sig käranden personligen ock å svarandesidan inspektör Cant, enligt fullnästledet ting blev av inlämnad anmälan käranden och han tillföre aväger, blivit förbehållen. När upprop skedde, infann sig käranden personligen samt inspektör Cant, som även förutan sin erhållna fullmakt at de övriga svarandenas rätt härvid bevaka. Herr kyrkoherden Grönlund berättade att vid Tåby pastorat och Prästegårdens tillträde den första i denna månad, blev han av den då tjänstgörande vice pastoren Enholm underrättad att den vid nästgående vinterting gjort anmärkning vid kartans företeende över Skällingstads by i Tåby socken angående Petersbergs torpet, som efter hans förmodan­de tillförne lytt under Prästegården, men vid den senast skedda storskiftesdelningen skall alldeles därifrån borttagits, även som herr kyrkoherden av de protokoll som förekom vid kyrkohandlingarna och blivit så likt vid anställd biskopsvisitation i församlingen inhämtat, att pastor på stället blivit ålagd iakttaga prästegårdens rätt, där .....

frågan angående Petterbergstorpet skulle uppstå och i avseende därtill har herr kyrkoherden funnit sig föranlåten, att ehuru annars, obenägen för rättegångar, denna sak likväl instämma, varförinnan han dock gjort förfrågan uti Venerande Consistorium hur han i denna omständighet sig förhålla skulle, men tillika begärt att om han bleve ytterligare anbefalld den saken fullfölja, någon konfikation hälledräktigt måtte var­da förordnat, att prästegärdet sitt bevaka därå han något fanna icke erhållit i därföre i avseende på häradsrättens hösteting fastställa skälet till rätten, att bruka denna äng, såvida någon talan därom också ville rättegången till detta ting påtala genom att hans själva huvudtalan angår så bestå herr kyrkoherden Grönlund därvid anses tjänligt att Pettersborgstorpet, som är beläget å den så kallade Runnebergsmarken skall tillförne lytt under Tåby prästagård samt någon avgift därföre anslagit till Skällingstadsborna utan att herr kyrkoherden kunnat avsöndra detsamma.

Varandes åtskilliga delägare till Runnebergsmarken som över särskild karta finnes, vilka skall giva anledning därtill att Pettersborg prästegård, vars ägor jämte Tåby bys är tillika Skällingstads ägor om gräns varande. Inspektor Cant kan icke medgiva prästagården någon rätt till torpet Pettersborg såsom Skällingstad från äldre tider tillhörigt och är det honom väl kunnigt att torpet Pettersborg någon tid blivit gagnad till Tåby prästagård, men sådant skall hava från någon enskild avhandling mellan prästgåredens innehavare samt jordens ägare, vilken avhandling i alla fall icke kunde gälla längre än uti deras livstid, som detsamma träffat.

Utslag

Som varken någon krono eller consistoris fullmäktig blivit förordnad, att

Prästagår­dens i Tåby rätt, i avseende på dennas bevis försvara, så föranlåter sig häradsrätten uppskjuta denna sak till nästa ting, varförinnan herr kyrkoherden Grönlund bör om sådan fullbemäktigads förordnade och inställelse vid bemälta ting, å behöriga ställen anmälan göra, samt jämte egen inställelse därvid, även vara försedd med karta

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 14 februari 1792. § 36.

Bonden Johan Carlsson erhöll laga fasta å 1/4-dels kronoskatte augmentshemmanet Blinnestad som han tillika med 1/4-dels kronorusthåll därstädes erhållit, genom erhållen transport av dess moder änkan Maria Ericsdotter under den 19 februari föregående år det köpebrev Maria Ericksdotter jämte dess sedermera avlidne man Nils Holstensson den 9 mars 1790 av bonden Magnus Månsson i Ljunga meddelat blivit, gett förenämnde hemmans delar mot två hundrade sextio sex riksdaler 42 skilling specie för vartill han erhållit trenne laga utbud utan anmält klander.

 

Laga sommarting vid Höckerstad den 12 maj 1792. § 29

För olovlig brännvinsförsäljning yrkade kronolänsman välaktade Johan Wilhelm Axelgren efter stämning, ansvar å trädgårdsmästaren Adolf Eklöf och hans hustru, boende vid Tåby kyrka, och inställde sig vid upprop härav parterna personligen, utom Eklöfs hustru, för vilken hon anmäldes vara sjuk, för vilken dess man försvarar, då det var ganska kallt och besvärligt väder försålde några supar brännvin till en del personer, vilka vore vägfarande, samt av ,kölden angripna, till honom ankommo och befunnits hava sådan förfriskning an nöden, där ock kunde på annat ställe erhålla, och som han gjort detta under avsalu, icke för någon vinning, utan för att betjäna dem, som detsamma han icke kunde dem sådant försaka en sådan förplägnad. . Så anhåller han att från den ansvar dem frikänna. Kronoåklagaren däremot säger sig inte kunna antaga denna ursäkt för giltig, utan sakers ansvar å Eklöfs ansvara i utkomna författningar. Sedan parterna icke hade vidare att tillägga. företogs häradsrätten sig denna sak till avgörande, varvid ordföranden föreställde nämnden, att hos trädgårdsmästare Eklöfs erkännande, att han utan rättighet försålt brännvin samt för en sådan olaglig åtgärd icke kan styras av det förekommande och nödfall och deras behov, samt kunnat av honom köpt, så var ordföranden av den tanke, att Eklöfs borde likamäktigt Kongl. författningen av år 1787 böta därför sexton riksdaler specie. Men samtliga nämndemän yttrade sig däremot, att de ej annat kunde än att godkänna den ursäkt Eklöf föreburit, fast han ock är pliktig att vid förfallen de högst nödiga tillfällen betjäna sin nästa med hjälp, hon omtränger, varför de ansågo att hans ursäkt skulle godtagas.

Utslag

Ehuru trädgårdsmästaren Adolph Eklöf är för vunnen, att hava under nästleden vinter, en dag försålt brännvin, utan att äga någon rättighet, likväl emedan han inte är övertygad att hava verkställt sådant vid annat tillfälle, än i nödfall då vägfarande, som aven stark köld och elakt vädertillstånd, varit sig nödiga aven sådan förfriskning, den där icke eller på något annat sätt fått, där intill beläget och lovgivit försäljningsställe kunnat erhållas. Ty prövar häradsrätten skäligt, att jämlikt 17 kapitlet 22 § byggningabalken, honom
denna gång från allt ansvar därifrån skiljas, dock med maningen att hädanefter sådan försäljning icke företaga.

 

Laga vinterting vid Höckerstad den 13 februari 1793. § 3.

Inlämnades och upplästes följande: Som min svåger Claes Claesson med bergsrådet högvälborne herr baron Alexander Funck och dess fru friherrinnans gunstiga bifall emottagit utgården Asptorpet i Tåby socken, att bruka emot de utskylder, som jag till högbemälte herr baron i flera år utgjort, att jag således samma utjord till bemälte min svågers brukande avstår, emedan jag, sedan den Allsmäktige från mig tagit min i livstiden kära hustru, på min höga ålderdom, icke längre orkar eller förmår, att henne i bruk förstå. Alltså och emedan, min svåger Claes Claesson härmed med mig ingått i den förbindelse, att jag under mina återstående övriga livsdagar, hos honom skall hava min nödtorftige bärgning med husrum, föda mat och värme för min person, samt om den Högste skulle pålägga mig sjukdom, skall han efter sitt förstånd och samvete mig sköta och vårda, och det mina dagar haver en ända, han då skall på anständigt och hederligt sätt förskaffa min döda lekamen till sitt jordiska vilorum, ty avstår jag och upplåter däremot till honom Claes Claesson mina bägge hästar, tvenne stycken kor, all min åkerredskap, såväl den som Claes Claesson på den hos mig nyligen ordnade auktionen inköpta, som ock den som i mitt bo för övrigt kan komma att tillgå, även som jag avstår till honom alla mina i boet nuvarande husgerådssaker, inberäknat sängkläder och annat mera ifrån det högsta till det minsta, och detta allt till evärdelig ägo och nyttjande, så allt som jag all min egendom, dels förvarat, dels genom testamentarisk hushållning av min i livstiden kära hustru årkommit.

 

Vilket testamente i behörig ordning blivit beaktat, så äger vid tillägnan jag Claes Claesson denna egendom, även efter min död, utan att mina arvingar därpå äga att något anspråk göra, och tillfaller även Claes Claesson efter min död alla mina gångkläder och mera somt mig tillhörigt, som jag vid dödstimmen äga kan i utan att jag kan särskilt göra någon författning, vad i sanningen efter min död kan var att tillgå, som skola tillfalla mina släktingar. Och i övrigt utfäster jag mig, att så länge jag orkar och förmår vara min svåger tillhjälplig i allt som hör till bruket av Asptorpet, även som jag utfäster mig att varken hemligen eller uppenbarligt skingra något ifrån boet, sådant som den nu befinnes, men de auktionsgods som efter avarande auktions hållande kvarfinnes, förbehåller jag mig ansvar tillhörande. Av ett litet stycke av åkern närmast husen förbehåller jag mig, såsom undantag i min livstid, att sätta något tobak på, för mitt eget behov. Skulle nu åter Claes Claesson före mig dö undan, så överlämnar jag till mitt nådiga herrskap på Almstad, att all min kvarlåtenskap bestyra, och i närhet ställa denna författning, så att jag alltid bliver bärgad och sköter på ett mildt och sundt sätt, och så att jag av mera mindre åtgärd alltid hava min föda och bärgning, utan kan alltså av någon i sådan händelse, varutinnan mitt nådiga herrskap nu lovat bliva mig i sådant sätt ansvarig, samt dem till vilka jag förhålla mig och vilket de med deras högstgunstligen underskrift härmed föra till min sak inget större förklarat sig utfästa och förbinda. Till yttermera visso har jag detta med mitt bomärke underskrivit, som skedde i understående vittnes när- och övervara, på Almstad den 27 oktober 1792.

Johan Håkansson, brukare

Att jag åtager mig ovanstående skyldigheter emot min svåger Johan Håkansson och utfäster mig den obrottsliga utgöra, intygar med mitt namn under följande, Claes Claesson. Vad mig och min kära man uti ovanstående författning röras och lovar och uthåller med mitt namn och sigills undersättande, med min kära mans avsikt.

Beata Margareta Funck

Såsom närvarande vittnen, att denna författning skett kontrahenterna emellan fri villigt intygar. C.M. Malmgren Arfvid Lindberg

 

Laga sommarting vid Höckerstad den 16 maj 1795. § 35

På därom gjord ansökan av rusthållaren Magnus Andersson, såsom ägare till ett helt frälsehemman östergården prövar härmed häradsrätten skäligt rastställa ett vite av tre riksdaler häromtill, utan böter efter lag och skadans ersättande den som i någon åtto orredar det till samma hemmans hörande ägor i det man sig orsakar skogshygge.

 

Laga hösteting vid Höckerstad den 23 oktober 1795. § 46.

Bergsrådet högvälborne friherre herr Alexander Funck lät till häradsrätten ingiva en så lydande skrift: Som tid efter annan åtskillig åverkan skett, uppå min under Almstads rusthåll i Tåby socken lydande ägor, ej mindre olofligt hygge uti den med unga trän bevuxna beteshagen, än meddelst gärdesgårdarnas nedrivande och bortförande, var förutan en del av allmogen företagit sig, att alla årstider, men i synnerhet vinteriden, ifrån vägen som ligger emellan Biärka by och Fristads gästgivaregård färdas över förenämnde min hage samt sädesgärdet ut över min gård, som leder ut till landsvägen emellan Tåby och Tingstads kyrkor, genom vilket oskick jag ofta blivit mycket lidande, emedan de dels, förut brutit grinden, och dels lämnat den öppen efter sig för kreaturens tillfogade skada på åker, äng och betesmark. Alltså är jag högst föranlåten hos välborne herr advokatfiskalen och häradshövdingen som lifliga tingsrätten ödmjukast anhålla, att till förekommande av slikt oskick hädanefter något vitesförbud, utom laga bot och skadans ersättning kunde utsättas.

Alexander Funck

Efter uppläsandet härav aktade häradsrätten skäligt stadga ett vite av två riksdaler specie, vartill utan laga böter och skadans förbättrande den gör sig förfallen, som i ovan nämnda omständigheter på dem Almstad rusthåll hörande ägor. Börandes, så snart någon märker härav dem som vill detta förbud överträda och skall beslutet uppläsas å predikstolen i Tåby kyrka.

 

Laga vinterting i Höckerstad den 12 februari 1796. § 42.

Å bonden Anders Hansson i Brestad, såsom anklagad snöplogsrotermästare i Skällingstads rote hade kronolänsmannen välaktade Johan Wilhelm Axelgren å sysslans vägnar, påstått laga böter, för det han åsidosatt att meddels plöjning eller skottning, göra landsvägen fram till stora sandgropen åt Söderköping, nära intill så kallade Tåby krog, den 28 och 29 nästlidna december inträffade snöfall. På upprop inställde sig parterna personligen, av vilka svaranden nekade att någon så betydlig snö var den dagen stämningen innehåller, ej heller att resande därav kunde hindras eller uppehållas.

Men sedan nämndemannen Niclas Nilsson i Ljunga, på given ed, intygat motsatsen, samt att snön varit kvarliggande till dagen efter några dagar och mycket klagomål av där framfarande, så erkände svaranden, att sig så förhållit, samt föregav, som orsak till denna sin skyldighets åsidosättande, att han varit nödsakad vid den tiden att anställa en resa till Ringarums socken. Havandes likväl förut givit sin dräng befallning, att snöskottningen verkställa, vilket denne försummat. Kronolänsman Axelgren påstod böter å svaranden som erkänt sin uraktlåtenhet, men ….. gav ersättningen för sin kostnad, alla visste han hädanefter numera uppfyller sina ålagda skyldigheter, därtill anhöll att ett vite måtte honom föreläggas.

Utslag

Enligt förmåga av XXV kapitlet § 11 i byggningabalken prövar häradsrätten skäligt fästa bonden Anders Hansson i Brestad, som erkänt att han såsom antagen snöplogsmästare i Skällingstads rote, försummat uppå den at Söderköping ledande allmänna landsväg, efter det i december månad inträffade snöfall, till 3 riksdaler silvermynt eller en riksdaler specie böta. Härjämte ett vite av tre riksdaler specie hemmansdels utskylder, till det att Anders Hansson gör Sig förfallen om han sin skyldighet hädanefter åsidosätter.

 

Laga hösteting i Höckerstad den 11 november 1796. § 51.

Häradsrätten beviljade grosshandlanden Johan Niclas Lindahl laga fasta å en tredjedel av hela kronoskatte kavallerireserv hemmanet Brunneby uti detta härad och Tåby socken som dess fader Peter Lindahl i Norrköping efter köpebrev av den 23 mars 1789 och bonden Sven Svensson och dess hustru Brita Maja Månsdotter i Brunneby för 500 riksdaler specie sig tillhandlat, men efter åtecknad transport till sin del avstod. Å vilken handel häradsrätten meddelat uppbud den 23 oktober 1789, 13 februari och 15 maj 1790, varefter något klander icke blivit förspord.

 

Laga vinterting i Höckerstad den 1 mars 1797. § 11.

Genom kommissions lantmätaren ädel och högaktad herr Jacob Nystrand lät herr Johan Niclas Lindahl i Norrköping, såsom ägare av ett helt hemman kronoskatte Brunneby norrgård i detta härad och Tåby socken, uppvisar jämte tillhörande protokoll den geometriska karta, som efter föregånget storskifte år 1774 blivit uppmätt över Brunneby av framledne herr kommissions lantmätaren Pehr Anders Widen genom dess dåvarande notarius herr Johan Karp, med anhållan att detta häradsrättens stadsfästele härom tillkännagav herr lantmätaren Nystrand, att så väl övriga hemmansägare i Brunneby, som de intill rågångarna angränsande om detta nämnda blivit underrättade genom dess utsända och nu förenämnde kungörelse, som efter tecknade betyg av herr adjunkten Wimmercrantz den 22 sistlidna januari blivit uppläst i Tåby kyrka tilläggandes herr lantmätaren, att Brunneby utom förenämnda Norrgård, som i tegamål har 8 stänger, består av Mellangården ett halvt kronoskatte om 4 1/2 stång och Södergården även ett halvt kronoskatte om 3 1/2 stång, samt att svaranden och dessa hemman i åkerjordar hava 5 a 6 skiften, ängar dels skiftade dels odelta samt hagar och utmark odelta. På tillfrågan av rätten icke någon som mot denna storskiftes före rättning hade att påminna, men som denna rätten blivit understödd genom utläggningar i dess skiften, nu förutsättningen medgives. Och kunde häradsrätten enligt Kongl. utslagsmålsbrev av den 14 april 1792 om begärda fastställerser icke meddela.

 

Lagtima sommarting i Höckerstad den 23 maj 1797.§ 41.

Efter därom gjord skriftlig anhållan, prövade häradsrätten, i så måtto skäligt förnyandet den 4 november 1765 under § 41 meddelade förbud, som ett vite av 4 riksdaler 16 skilling utsättas, utom böter enligt lag och skadans ersättande, den skall vara förfallen, som å Bjärka bys ägor tager sig eller begagnar otillåtna vägar, nedtager gärdesgårdar, grindar eller led, gör åverkan å skogen, olovligen i ägorna insläpper kreatur, betar ängar eller gärden innan grödan därstädes är intagen, eller å annan tid är hemmanens åboar är anta, och annat under nu till byns samt landsvägarnas behov nyttja den å vägen varande sandgrop. Bör endast likväl detta förbud kungöras från predikstolen i Tåby kyrka och därom tagas bevis, om det skulle medföra anmärkan.

 

Laga sommarting vid Höckerstad den 23 maj 1797. § 42.

Uti angiven skrift anmäler löjtnanten välädle herr Carl Juring, huru som den i dess ägande kronoskatte rusthåll Stensvads äng, belägen sandgrop, därav Svällestads, Åsvittinge och Åby hemmans åboar för landsvägens förnödighet hämtar grus numera i senare åren blivit så utvidgad, att en stor del av angränsade marken jämte tvenne vuxna träd till herr löjtnanten betydeligen skada gått för honom, och emedan medtagen, handom till förekommande av ett större lidande härutinnan genom anställd tomfriskning tillräckligt utrymma för grustäkt med sex syllar, när eller kringskolade stenar, varför herre löjtnanten nu anhåller, att vid vite hindras ytterligare utvidgning utom förekommande råmärken, måtte förbjudas bifogade härjämte den omnämnda beskrivningen. Efter uppläsande härav avsades efterföljande utslag. Som av den genom kronolänsman Axelgren och nämndemännen Niclas Nilsson i Ljunga och Johan Carlsson i Blinnestad förrättade besiktning å den i kronoskatte rusthållet Stensvads äng varande sandgrop, inhämtas att till betydlig lidande för ägaren därav herr löjtnanten Juring, endels genom gropens stora utvidgande, angränsande grusvall redan nedtagen, även för väl, som att genom sex stycken nedsatta småekar tillräckligt utrymma för de hemman som av ålder till landsvägens behov sådant där undfått. Så finner efter löjtnantens anhållan, häradsrätten skäligt utsätta ett vite av fem riksdaler specie, vartill den skall utom skadans utnyttjande vara förfallen, som vidare än de nedsatta råmärken med mera, denna sandgrop begagnar. Börande likväl detta förbud årligen från predikstolarna i Tåby och Kuddby kyrkor kungöras och därom tagas bevis, om därpå skall kunna lagligt avseende göras.

 

§ 43.

Hos häradsrätten lät ägaren till Stensvads kronoskatte rusthåll löjtnanten vällärde herr Carl Juring anhålla om upplivande av det förbud, som häradsrätten den 21 november 1769 mot råmärken å Stensvads ägor vid 15 daler silvermynts vite meddelat, härmed med bifall till en slik anhållan häradsrätten aktade skäligt vid tre riksdaler 16 skilling specie, utomböter efter lag och skadans ersättande, förbjuda nu och fram, att å Stensvads ägor taga sig ovanliga vägar, upptaga grindar och led, nedbryta gärdesgårdar, insläppa utan lov kreatur till betning, för även olovligt skogshygge, sönderbryta fruktträd eller därifrån frukt olovligen borttaga. Börandes likväl detta förbud årligen kungöras från predikstolarna i nämnda kyrkor, och därigenom tagas varning, om det vid förfallande tillfällen skall gällande omses.

 

Laga hösteting vid Höckerstad den 27 oktober 1797. § 11

Bergsrådet högvälborne baron herr Alexander Funck hade låtit stämma bonden Jacob Olofsson i Skjorstad, med påståendet det han, som å Almstads rusthålls ägor olovligen huggit och avfört två stycken granträd tjänliga till takhuven och fång utgörande nu över 2 lass, måtte därför till böter efter lag och att särskilt vite av två riksdalers specie fällas och skyldig förklaras att skadan ersätta och lagsökningskostnad betala. Vid upprop härav inställde sig för herre kärande kronolänsmannen välaktade Johan Vilhelm Axelgren efter företedd skriftlig fullmakt, men svarande kom personligen tillstädes och käromålet till alla delar bestridde. I anseende härtill kärandeombudet begärde att dess inkallade vittnen kusken Lars Stjernlund, drängen Måns Håkansson och avskedade båtsmannen Måns Artig i Skjorstad insättas jämte avhöras. Därvid svaranden likväl jämte jävshinder anför ed, att Artig bor i svarandens hus och det honom mot arbete njuter föda samt att Måns Håkansson är hans uppenbara ovän men som vid närmare efterfrågan härom, det blev upplyst att Artig sittande till hus uti en svaranden tillhörig stuga och mot visst beting ibland försörjde dess arbete samt att han någon rättegång mot Måns Håkansson inte företagit. Då kunde häradsrätten uti dessa fall icke göra något avseende, utan icke ogillade deras instämmande skäligt, förklarade Artig och Måns Håkansson skickliga att i detta mål Vittna vilket avsades med andans tal :får svaranden och han genom förnyad anmälan mot detta beslut och förnamm sig tillbaka.

Dessa vittnen framstodo därpå och med tu fingrar å bok avlade vanliga vittnes eden och varnades för mened. 1. Stjernlund att han, fram till sistlidna Micaeli varit i tjänst på Almstad och på befallning av dess husbonde herr bergsrådet Funck jämte nämndemannen Niclas Nilsson i Ljunga eftersåg den åverkan som sistlidna vinter i Almstads hage blev förövad och därvid förmärkte stubbar efter sjutton stycken träd samt tydeliga märken å gärdesgården, att virke till bredvid belägna Skjorstads hage varit överslängt, där även syntes spår efter vagn, vilka följdes till landsvägen och till bredden mättes, samt funnos instämma med en av svarandens vagnar. Dock blev vid detta tillfälle vittnet icke varse något av detta märke å svarandens gömda upplag. 2. Artig att han icke blivit varse svaranden göra någon åverkan i Almstads hage. 3. Måns Håkansson att han under dess tjänstetid hos svaranden Jacob Olofsson på dess befallning, först röjde enbuskar i Skjorstads hage, men sedermera av Jacob tillkallad hjälpa honom lasta virke, som han huggit i Almstads hage, och hemköra, och efter vittnet på Jacobs uttryckliga befallning uti Almstad hage hugga tvenne träd till hans återkomst, huggit det ena vid tillfället och det andra till hälften men då sett sig det ej vara Jacobs skog och efter den hålläggningen, hindrad av Jacob, blev hindrad av Jacob som fällde den omriktad och erkände vittnet att han och Jacob sedan sågat och klyvt virket.

Uppläst och erkänt i häradsrätten.

Avsades: Att ehuru detta vittne, Måns Håkansson, redna emedan förklarat skickligt att i detta mål vittnet likväl häradsrätten enligt kapitel 7 tas avgivna berättelse emot Jacob Olofsson icke göra något lagligt efter det Måns frivilligt erkände si i saken äger del, utan när det varit herr käranden öppet att till nästa ting Måns Håkansson uti detta ärende instämma i händelse han skulle nödigt var. Efter avkunnandet härav begärde kärandebiträdet, sedan dess vitten inte endast ogillad att till ytterligare upplysningars anskaffande få anstånd till nästa ting, det svaranden likväl bestridde.

 

Utslag

På det käranden herr bergsrådet baron Funck icke måtte uti rättegången ogynnas sedan det med infunna vittne för lägligt nu ej kunde anklagas, då finnes med bifall till kärandesidan, därav gjord anhållan, häradsrätten i föreningen uti XVI kapitlet § 6 rättegångsbalken, skäligt detta mål till ytterligare förekommande ånästa infallande lagliga vinterting, då parterna åter höra kan från svaranden därtill förekom ett vite på två riksdaler.

 

Laga vinterting i Höckerstad den 2 mars 1798. § 36.

Uppropades till ytterligare företagande, det från sistlidna ting under § 11 hit uppskjutna målet mellan bergsrådet högvälborne friherren herr Alexander Funck kärande och bonden Jacob Olofsson i Skjorstad svarande angående å denne senare påstådda åverkan i Almstads hage förövade skogsåverkan på sätt samma protokoll utvisar. Härvid inställde sig för käranden kassören i Söderköpings stad herr Carl Grönvall, försedd med fullmakt från herr bergsrådets änka friherrinnan Beata M. Funck. Svaranden kom personligen och erkände att han i mars månad förra året uti Almstads hage fällt och hemfört tvenne träd varav han i behov, men förfäktade, att han genom avmätat fröträdet eller huggit de övriga på samma ställe borttagna träd. Anhållandes alltså om förbarmning från vites erläggande. Kärandeombudet förmälte, att han väl till svarandens övertygande om hugget, låtit inkalla flera vittnen, men som Jacob Olofsson, numera vidgått åverkan, ehuru icke till så stor del som Grönvall funnit förövad, vilket i själva huvudsaken icke förminskade Jacob Olofssons skuld, så förklarade ombudet sig nöjd, att från vidare slikt bevis i denna sak.

Uppvisade därefter denna häradsrätts brev den 30 oktober 1795 med detta och senare gånger den 19 mars förr året i Tåby kyrka uppläst förbud, varigenom olofligt skogshygge i Almstads hage blivit, utom laga böter och skadans ersättande, förbjudet vid 2 riksdalers vite. Yrkandes Grönvall svarandens fällande till denna bot, jämte särskilda böter för de tvenne bortförda granträden och ersättning med tio riksdaler specie i rättegångskostnader, så vida vittnenas inkallande och förplägning med mera särskilda utgifter ersätta Jacob Olofsson hemställde målet till häradsrättens prövning och nämnden värderade de två granträden för kunnat utgöra 1/4 lass till 6 riksdalers värde, varefter häradsrätten meddelade följande

Utslag

Som bonden Jacob Olofsson i Skjorstad frivilligt vidgått att han vinter vid föreledet år, i Almstads hage fällt och bortfört tvenne granträd, utgörande ett sjättedels lass, allts, och i förmåga av 6 kapitlet § 8 uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning om skogen i riket av den 10 december 1793, nödgas häradsrätten att fälla honom därföre till 4 riksdalers böter. Varföre Jacob Olofsson skall ersätta de huggna träden med 6 riksdaler, erlägga den kärandes vittnen med 2 riksdaler och gottgöra käranden med skäliga jämkade fyra riksdaler och 28 skilling specie. (Sammanlagt 16 riksdaler och 28 skilling, motsvarar ungefär värdet av två kor)

 

Laga hösteting i Höckerstad den 24 oktober 1799. § 4

Å pigan Anna Stina Ericsdotter i Rådmansgården hade drängarna Sven och Gustaf Anders son i Blinnestad till detta ting uttagit stämning, med påståendet att antingen i bevis leda den beskyllning pigan givit käranderna, som skulle natten mellan 14 och 15 sistlidna september hava utur trädgården i Tåby Rådmansgård bortstulit äpplen till 7 a 8 kappar, eller i övrigt därav, för en sådan mån förklarlig till som hjälp lagligen ansvar och ersätta lagsökningskostnaden. på upprop härav, läto parterna funnit nämndemannen Niclas Nilsson i Ljunga anmäla förening dem emellan vara träffad i därvid härav käranden nedlagt detta påstående mot pigan. Häradsrätten fann alltså skäligt till så som avgjort, som detta mål enskilt mellan parterna, fastställde denna förening och överenskommelse, men lämnade kronolänsman Axelgren öppet, att å Kongl Maj:ts och Kronans vägnar saken ånyo upptaga och han själv dem till bevis hava.

 

Laga vinterting i Höckerstad den 21 februari 1799. § 12.

Till vinnande av fastställelse hade extra ordinarie lantmätaren herr Johan Karp i koncept insänt en av honom år 1796 upprättad storskifteskarta med protokoll och beskrivning över Skjorstads by i Tåby socken.

 

Laga vinterting i Höckerstad den 21 februari 1799. § 65.

Organisten Israel Ekstam i Tåby hade till detta ting låtit instämma pigan Caisa Nilsdotter i Fristad, med påståendet att antingen i bevis leda det rykte, hon om Ekstam utspridit, som skulle han hava henne lägrat och med barn rått, eller avsäga sig honom detta förklanderliga beskyllning lagligen, ävensom och därjämte ersätta så bragd rättegångskostnad. I anledning härav påstod Caisa Nilsdotter uti uttagen stämning att Ekstam, som under på äktenskapslöfte skall henne lägrat, måtte sådant löfte med vigsel fullborda, eller och för läftesbrott böta, och tilldela henne årlig uppfostrings hjälp för sistnämnda barn efter vad häradsrätten kunde finna skäligt. Då dessa med varandra gemensamma mål nu uppropades var ingen av parterna tillstädes. Länsmannen J.W. Axelgren och nämndemannen Niclas Nilsson i Ljunga anmälte, att han av Caisa Nilsdotter blivit anmodade att inför häradsrätten återkalla det mot Ekstam gjorda tillmälet som hon icke kunde sig i bevis leda, och i övrigt å hennes vägnar anhålla att hon finge för sitt första gången förövade buskalägesbrott böta, det och Axelgren å sysslans vägnar, även påstod. Förmältes av nämndemannen Niclas Nilsson att Caisa framfött sitt oäkta barn inom Tåby församling.

Utslag.

Enär käranden Ekstam genom sitt uteblivande lämnat, svaranden pigans återkallelse utan anmärkning. Då låter och häradsrätten med Ekstams instämmande däri bero och förbliva. men som Caisa Nilsdotter utom sitt vidgående hava även erkänt sitt lönskaläge. Alltså och i förmåga av 53 kapitlet § 1 och 55 kapitlet § 5, kommer hon och därför böta sina fem riksdaler och erlägga till Tåby kyrka trettiotvå skilling samt därstädes undergå hemlig skrift och avlösning.

 

Laga vinterting i Höckerstad den 12 februari 1796. § 27.

På godkännande och behörig stadfästelse, företedde extra ordinarie lantmätaren ädel och höglärde Johan Skarp år 1795 i maj månad, över så kallade Runnebergshagen i detta härad och Tåby socken nyupprättad storskifteskarta och protokoll. Och som på tillfrågan hos menigheten, något icke kunde mot samma förrättning icke anmälas, och en stämning i sådant fall var ej åtgått. Alltså och i förmåga av 81 § uti Kongl kungörelse av den 6 augusti 1783 funno häradsrätten skäligt till framtida aktsamhet, denna karta gilla och stadfästa.

 

Laga hösteting i Höckerstad den 27 oktober 1797. § 45

Trumslagaren Samuel Liljebäck uppviste skinn efter tvenne, av honom i häradet, skjutna rävar, vilkas öron beskurits och honom återställts, med förklarandet det han som belöning för dessa skadedjurs fällande honom av häradets saköresmedel erhålla sexton skillingar.