Några uppgifter om Prästgården i äldre skrifter m m finns inte, men den har varit boställe för socknens präst sedan evärderliga tider. Då prästen ända till början av 1900 talet, förutom det själsliga ansvaret och vården om socknens innevånare, skulle vara ett föredöme och föregångare när det gällde åkerbruk och boskapsskötsel. En kort tid i mitten av 1800 talet fanns det särskilda huspredikanter vid Almstad och Mem, men de var inte engagerade i socknen i övrigt.
Den förste kyrkoherden, som omnämns är Johannes och det enda som finns om honom är att han år 1341 bytte till sig en mindre del av Brunneby gård av Ingolf i Hälla.
Folko nämns som kyrkoherde 1427 och Olavus Bartholdi år 1495. Mellan dem fanns säkert någon eller några kyrkoherdar, som inte namngivits. Olavus Bartholdi skall år 1495 ha gett ett erkännande om Prästgårdens ägor, men tyvärr är icke denna handling åtkomlig.
Johannes blev kyrkoherde 1510 och dog 1519. Från hans tid finns uppgift att kyrkan och Prästgården tillsammans ägde en tomt vid Studiogatan i Söderköping och att de även ägde vissa ägor i Rappsala på Skårby ägor.
Han efterträddes av Ragvaldus Petri, som var i Tåby 1520 till 1535.
Under Thomas Carolii tid, han blev kyrkoherde 1536 och dog 1540, blev pastoratet prebende till rektorn i Söderköping under tiden 1538-1585. Detta innebar att kyrkans tionde m.m gick till rektorn i Söderköping och att prästvikarier tjänstgjorde tillfälligt i Tåby. På goda grunder kan antagas att prästerna fram till 1538 tillhörde den romersk-katolska läran.
Trots att konung Johan III år 1572 erkände att Tåby kyrka skulle få egen pastor och icke längre behöva stå under rektorn i Söderköping, skulle det dröja till 1585 innan egen kyrkoherde flyttade in i prästgården. Ericus Laurentii blev då kyrkoherde och var kvar i Tåby till sin död år 1627. När han tillträdde var Prästgården mycket förfallen och i uruselt skick enligt en klagoskrift, som bönderna sände till biskopen. Han måste ha varit av kollegor och andra högt uppskattad och aktad för han underskrev klerkeriets (prästerskapets) försegling på arvsföreningen, vilket innebar att Sverige i fortsättningen skulle vara ett arvsrike. Detta hände år 1590 och år 1593 underskrev han även Uppsala mötes beslut. Det senare innebar att Sverige i fortsättningen skulle erkänna sig till den lutherska läran. Ericus Laurentii skall också ha upptecknat vilka ägor, som hörde till Prästgården, men denna förteckning, liksom Olavus Bartholdii från 1495 har icke gått att få ta del av.
Johannes Podolinus var nästa kyrkoherde under åren 1629 till 1640. Trots att Prästgården var fri från skatter till kronan är den dock medtagen i mantals- och boskapslängderna från 1640. Hur stor arealen eller utsädet var framgår ej, men förutom Johannes Podolinus och hans hustru fanns ytterligare fem vuxna mantalsskrivna på Prästgården. Djurbesättningen bestod av 1 häst, 1 fåle och 2 ston, 2 oxar och 4 stutar, 1 tjur och 7 kor, 16 får och 8 svin.
Marcus Erici Toberus hette nästa kyrkoherde och han var i Tåby 1646 till 1661. Han var bondson från Tåby och en tid innan tillträdandet i Tåby, hovpredikant på Stegeborg. Han var gift med företrädarens dotter.
Nicolaus Regnerus blev efterträdare från 1663 till 1670 och han var gift med Toberus dotter. Han började med att föra födelse och dödsböcker 1665 och i dödboken år 1670 har hans maka antecknat "blev min hjärtans käre man död D. Nicolaus Regnerus, pastor i Tåby.
Från 1666 finns en karta, varav framgår att Prästgården tillsammans med Ljungas tre hemman då brukades samfält i tegskifte. Varje hemman hade lika många stänger i varje åker och för Prästgårdens del uppges det årliga utsädet till 19 tunnor.
Cantus Orelius var kyrkoherde i Tåby 1672 till 1710.
Han var gift två gånger och hade 14 barn. Under hans tid
tillbyggdes Prästgården. Under Orelius tid förekom allmänt de så
kallade häxprocesserna. Han blev år 1676 tillsammans med
kollegan i Häradshammar kallad inför domkapitlet, för att svara
om rykten om trolldom i respektive socknar. Det skulle
finnas en klok hustru i Tåby, som botade både folk och kreatur
och även använde sin förmåga på annat sätt. Cantus Orelius blev
allvarligt förmanad att uppmärksamma sådana företeelser i
fortsättningen, men någon annan åtgärd blev inte vidtagen.
Zackarias Hanssonius hade varit adjunkt åt den åldrande Orelius och var gift med en av hans döttrar. Han blev kyrkoherde 1711 till 1717 och blev begraven i sakristian.
Han efterträddes av Johannes Collander, som var kyrkoherde i Tåby 1717 till 1731 och därefter kyrkoherde i Östra Husby. I denna kyrkas sakristia finns hans porträtt och en minnestavla över honom. Han upprättade 1718 en förteckning över Prästgårdens ägor. Av denna framgår bl.a. att åkern ligger i tegskifte med tre bondgårdar i Ljunga, att det finns två små åkerplättar och en gräshump tillhörande Prästgården i Brunneby och att det även finns en liten ängshump på Blinnestads ägor, som tillhör Prästgården. Vidare finns en liten äng inemot Söderköping och rätt till 10 kobeten i den gemensamma kohagen, 2 hästbeten i en liten hage, 3 hästbeten i Runnebergsmarken och en liten åkertäppa vid Korsvägen där det gick att så en 1/4 tunna säd. Tre torp fanns då under Prästgården, ett vid Långkärrshagen, ett vid Runnebergs hage och ett på Ljunga skog.
Nicolaus Södersten hade varit präst i Söderköping när han 1731 blev kyrkoherde i Tåby. Han var kvar där till sin död 1740 och blev också begraven i sakristian. Under hans tid skedde omfattande om och tillbyggnader vid Prästgården och själva manbyggnaden ombyggdes så att det närmast kan betecknas som nybygge. 1738 hade delning skett mellan Ljunga hemmanen, där Prästgården ingick, på åker, äng, skog och utmark.
Bengt Follén efterträdde Södersten 1742 och kom då från Kaga. Under hans tid drevs en process om vilket hemman den så kallade Runnebergshagen tillhörde. Gästgivarna i Fristad ansåg att det hörde till detta hemman, men häradsrätten avgjorde till Prästgårdens fördel. Enligt Carl Fredric Broocman, som skrev "Beskrivning över Östergötland, bestod Prästgården på 1760 talet av 1 hemman med 16 tunnors utsäde, någorlunda tillräckligt med hö, nödtorftigt mulbete och en liten skog till risbränsle och tre torp. Bengt Follén var en nitisk och sträng kyrkoherde, som inte tvekade att utdöma kyrkoplikt och stockstraff för relativt lindriga förseelser mot kyrkans bud. Men han var inte alltid själv föregångaren i dessa avseenden. Trots att han var gift två gånger blev han fälld för horeri av såväl härads som hovrätten. Kyrkoherde Follén dog 1778, 76 år gammal.
Efter Follén kom Samuel Juringius, som var kyrkoherde 1778 till 1790 då han flyttade till Kvillinge. I denna kyrka finns porträtt av såväl honom som makan. Han var en nitisk själavårdare och även en mycket duktig organisatör. I Tåby kommer han alltid att minnas som den vilken genomdrev byggandet av en ny kyrka sommaren 1788. Han har också upptecknat allt om Prästgården och kyrkans inventarier och om Prästgården kan nämnas: Storskifte hade ägt rum 1772 och bl.a. nämns att Prästgården har en stor äng vid "stads- eller Söderköpings ängen", som årligen ger 30-40 lass hö. Antalet torp hade nu ökats till 6 stycken och han anger under vilka villkor de flesta torpen brukas. Mera om detta längre fram.
Efter Juringius var Gustaf Adolf Grönlund kyrkoherde från 1790 till 1797 då han dör av "häftigt påkommande blodstörtning". Efterträdaren hette Jon Wåhlander och han var kyrkoherde och prost i Tåby efter att tidigare bl.a. varit svensk kyrkoherde i Hedvigs kyrka i Norrköping under den tid då denna kyrka hade både svensk och tysk församlingsherde. Han kom till Tåby 1797 och var här till sin död 1809 och hans porträtt skall återfinnas i Hedvigs kyrkas sakristia. Under hans tid, närmare bestämt 1809, skedde laga skifte av Ljunga by och Prästgårdens ägor blev då 221 tunnland åker, 141 tunnland äng och 19 tunnland hagmark medan torpen, kärrängen och skogen förblev lika som vid 1772 års storskifte. Samfällt för hela byn kvarstod dock Klockaretäppan och vattenbrunnarna. Han var mycket anlitad talare och efterlämnade flera skrifter efter sina tal och predikningar. Jon Wåhlander var andra gången, år 1800, gift med kyrkoherde Samuel Juringius dotter Catharina Margareta. Under hans senare tjänstgöringstid hade Samuel Juringius Jr, även han barn till Samuel Juringius, som adjunkt.
Magnus Samuel Munck hette efterträdaren, som också kom från Norrköping, närmare bestämt S:t Olai församling. Han var kyrkoherde i Tåby från 1809 till sin död 1816. Hans hustru Hedvig Charlotta Jung kom att kvarstanna till 1825 i Tåby och då som ägare och brukare av Ljunga profoss boställe.
1817 utnämndes Gustaf Bergman till kyrkoherde, men hann bara tjänstgöra i fyra månader från det han tillträdde. Han avled 2/8 1818. Han hade i unga år räddat en torpare, som med hästarna kört ner sig på Roxens is, till livet. För detta hade han fått en "skådepenning med silverkedja" av Kongl Patriotiska sällskapet, men också en tärande bröstsjukdom, som förkortade hans dagar.
Innan nästa kyrkoherde Bengt Kuhlers tillträdde 1821 hade Bergmans son Hampus Gustaf, som vice pastor, uppehållit tjänsten i Tåby och kvarbodde till 1826. Detta hade inneburit att både hus, gärdesgårdar och ägornas hävd blivit undermåligt skötta och påtalades av Bengt Kuhlers vid tillträdessynen. Detta i sin tur gav anledning till många trätor och otrevligheter och var den direkta anledningen till att Bengt Kuhlers flyttade till Vånga redan 1826. Bengt Kuhlers, som var bondeson, hade på biskoplig befallning varit tvungen att ändra sitt efternamn, Bengtsson.
Kuhlers efterträddes av Olof Hjorton, som tillträdde 1828 och efter att ha blivit prost 1839 tjänstgjorde till sin död 1873 och var då 93 år gammal. Från 1869 hade han vice pastorer till hjälp. Han brukade hemmanet till 1866, då det utarrenderades till inspektor Appelqvist i Fristad. Under Hjortons tid skedde på de flesta hemman i socknen nyodlingar m.m. och att så också var fallet vid Prästgården framgår av hushållningssällskapets årsberättelser. 1837 och 1843 omnämns att pastor Hjorton med eget folk och dragare låtit upplöja åtskilliga tunnland ängsmark och 1854 att förtjänstfulla stenbrytningsarbeten blivit utförda genom prosten Hjortons försorg. Han var den siste kyrkoherden i Tåby, som samtidigt var bonde och brukare av hemmanet Prästgården.
Hjorton efterträddes av Carl Fredrik Pettersson, som kyrkoherde, under åren 1878 till sin död 1901. Dennes efterträdare Johan Fredrik Holmberg var Tåby församlings siste ordinarie kyrkoherde. Han tjänstgjorde åren 1903 till 1912 och var under en tid även brukare av Prästgårdens jord.
Då Kungl Maj:t förordnade att Kuddby, Tåby och Å församlingar skulle sammanslås till ett gemensamt pastorat från 1917 uppehöll Gustaf Wilhelm Ramfeldt tjänsten som kyrkoherde under övergångsåren 1913 till 1917. Denna omändring i pastoratsorganisationen innebar också att prästerna i fortsättningen skulle få fastställda löner i stället för den särskilda utdebitering, som gjorts bland socknens innevånare, just till lön för prästen. De tidigare boställshemmanen skulle i fortsättningen utarrenderas och för Tåbys del skulle i fortsättningen komministern förbehållas nödig bostad, bestående av hela bostadsbyggningen, inbegripet vindsrummen jämte trädgård, sådan den befanns inhägnad, hemlighuset, vedboden, mangelboden, trädgårdsboden, visthusboden och tvättstugan. Den övriga husparken skulle tillhöra arrendehemmanet.
De komministrar, som i fortsättningen uppehöll tjänster i Tåby och bodde i Prästgården, men inte hade någon del i gamla hemmanets brukande var, Karl Joel Blomqvist 1917-1923, Natanael Westenius 1923 -1925, Karl Emil Söderberg 1925-1934, Gustaf Fredrik Ahlgren 1934-1935, Harry Fredrik Leander Aldenius 1935-1937, Eric Ringqvist 1937-1944 och Sven Torgny Lennermark från 1945. Erik Albin Lindgren tjänstgjorde en kort tid mellan de sistnämnda.
