De sjuka och gamla har alltid inneburit ett problem och har ofta av samhället betraktats som en belastning, vilka måste hjälpas eller omhändertas. Hur detta skett i äldre tider vet vi ej. Kyrkor och främst kloster har spelat roll som föregångare och tiggeri tilläts fortfarande vid 1800 talets slut. Sägner om ättestupor och om gamla eller tiggare som drivits ut i skogen, har förekommit men dess sanningshalt kan betvivlas. Hur det var i Tåby socken före 1700 talets början kan vi bara spekulera om, några säkra uppgifter har icke gått att erhålla. Vid biskopsvisitationen 1698 ställer, enligt protokollet, biskopen frågor bl.a. om hur de fattiga försörjes och om fattigstuga finnes. På detta får han svaret att de eländigaste är indelade en på varje rote. Om detta innebar att de fraktas mellan olika hemman, framgår ej, men det är troligt.

De fattiga som orkade gå, fick tigga i byarnas hemman. Någon fattigstuga fanns ej i socknen, men det höll på att byggas en sockenstuga och man ansåg att en del av denna kunde användas till fattigstuga. Fattigstugan blev verklighet, för från 1706 finns i boken över döda upptagna huvudsakligen änkor, som bott i fattigstugan vid sin död. 1714 är nästa biskopsvisitation, där församlingen svarar biskopen att de fattiga bliva rotevis underhållna och försörjda och att de lida ingen nöd. Flyktingproblem förekom redan på den tiden. År 1721 påpekas att Konungens befallningshavande befallt om hjälp till flyktingar, med spannmål, och att detta skulle ske till bl.a. en prästänka, som troligen kommit från Baltikum. År 1730 finns antecknat att i fattigstugan dog den ålderstigna änkan Maria Månsdotter, kallad faster Maria, i en ålder av 98 år. Hon är en av de äldsta som levat i Tåby socken.

1737 hade armbössan i kyrkan skamligen blivit berövad, de fattigmedel som fanns i den. Om någon ägde kännedom om den grova stölden som ägt rum natten mellan 11 och 12 februari, skulle han anmäla detta. Stölden hade begåtts genom att bommen till kyrkdörren blivit alldeles förstörd och borttagen ur sitt beslag. 1739 fanns i socknen fyra stycken fattiga, som underhölls i fattigstugan, och dessutom sju stycken som åtnjuta fattigmedlens utdelning. 1748 fastställdes att till de fattigas underhåll, varje hel gård, skulle skänka minst en fjärding säd (ungefär 31 liter), något litet högtidskost samt vid något tillfälle penningar. Utdelningen av detta skedde till sex stycken i socknen, som åtnjöt helt bröd. Av dessa bodde då fyra stycken i fattigstugan och två hemma hos sina anhöriga. Det fanns i socknen då också sex stycken extra fattige, som ägde frihet att gå omkring i socknen och tigga. Dessa kunde också erhålla något underhåll från dessa fattigmedel.

Biskopen, som detta år förrättade visitation, rådde församlingen att indela dessa extra fattige i vissa rotar, där de ensamma hade ratt att tigga sitt uppehälle. Om någon då ginge utanför sin rote skulle han avstängas från all fattigdel. Från mitten av 1700 talet och fram till början av 1800 talet var tydligen koppor en vanlig dödsorsak. Flera av de döda är antecknade med just denna dödsorsak. Från början av 1800-talet fanns ju vaccin och vaccineringen som ombesörjdes av klockaren. 1763 är det fyra fattiga, som får hel fattigdel, och sju fattiga, som får halv fattigdel av den fjärding säd, förutom andra matvaror och penningar, som varje helt hemman var skyldig att bidraga med. År 1787 hade fattig hopen blivit betydligt ökad och fattigkassan nästan tömd. Därför beslöts, att den som lät någon bosätta sig i sitt hem, med vilken han icke var släkt, skulle få böta 2 riksdaler. De inflyttade fick i framtiden icke ligga församlingen till last och ej heller ha rätt till fattigdel.

1816 fattades ett principbeslut. Den som sökte bidrag från fattigkassan måste noggrant uppge sina tillgångar. När de sedan dog, bortauktionerades deras tillgångar och försäljningssumman tillföll fattigkassan. Bevis på att så skedde framgår av pålysningar från predikstolen att de döda fattighjonens husgerådssaker, kläder m.m. skulle försäljas en viss dag. 1824 var det befintliga fattighuset så bristfälligt att det måste nybyggas. Församlingen begärde hos baron von Saltza, som då ägde bl.a. Ljunga Profossboställe, att det nya fattighuset skulle få byggas på dennas mark vid Korsvägen. Motiveringen var att det nuvarande fattighuset låg så nära kyrkan att fattighjonen störde gudstjänstbesökarna. Detta medgav dock icke baronen, men gav i stället tillstånd att den nya fattigstugan fick byggas på Tåby gårds ägor, som baron von Saltza ägde hälften av, och på bergknallen bredvid Memsvägen.

Sockenstämman bestämde att det nya fattighuset skulle bestå aven rymlig stuga med grundmur, vinne och kammare samt förses med tak av tegel. Det skulle vara färdigt till midsommaraftonen. Till byggmästare antogs livgrenadieren Johan Bergqvist, som skulle få en riksdaler i lön om dagen. Han skulle få hjälp med materieler och erforderliga medarbetare från de olika hemmanen. Det hemman som uteblev eller skickade odugligt folk skulle få böta 1 riksdaler 12 skilling vid varje tillfälle. Den nya fattigstugan blev färdig sommaren 1825. När den nya fattigstugan var färdig konstaterades att änkan Maja Greta Andersdotter, med sina fyra små barn, bodde i en bristfällig stuga på Målslätten.

Sockenmännen uppmanades att av gemensam barmhärtighet hjälpa till med stugans upprustning. I första hand skulle detta ske genom att varje hemman tog med sig två kärvar halm för taktäckning, när de åkte till kyrkan. Därefter skulle genom gemensamma dagsverken stugan göras färdig för sitt ändamål. Detta fungerade inte alls. Därför uppdrogs det åt livgrenadieren Bergfeldt i Rådalen att iståndsätta stugans väggar, tak, golv och mur. Till hantlangningshjälp skulle hemmanen ställa folk till förfogande. Timmer skulle få tas på Ljunga Profossboställe mark, som då ägdes av Mems säteri, socknens kassa skulle svara för erforderliga materialier och Livgrenadier Bergfeldt få 1 riksdaler Banco per dag. Tyvärr blev inte reparationerna gjorda som det hade avsetts, för när kyrkvärdarna besiktigade arbetet, befanns det mycket undermåligt gjort. Arvodet till Bergfeldt innehölls till han gjort arbetet enligt kyrkvärdarnas anvisningar.

Att många frågetecken fanns kring denna reparation framgår av att vid årets sista sockenstämma frågade fältväbeln Blomberg å sin höga principals vägnar, baron von Saltza, hur mycket av det avsynta timret som blivit använt till stugans reparation och vart det andra virket tagit vägen. Sockenstämmoprotokollet ger inget svar på frågan, men ärendets handläggning visar klart på den tidens uppfattning. Dock beslöts att socknen därefter skulle övertaga stugan och använda den som fattigstuga. Medel till dess reparation hade ju tillskjutits av fattigkassan. 1840 beslöt sockenstämman att var och en, som från andra socknar emottog inflyttade personer, blir för deras försörjning ansvariga under fem års tid. Vid samma tillfälle bestämdes att fattighjonen i fattigstugan var skyldiga att städa kyrkan och om någon av dem undandrogs sig detta, skulle dennes fattigdel indragas under ett halvt års tid.

1841 diskuterades i sockenstämman om den tilltagande mängden fattiga och om ett eventuellt tillbyggande av fattigstugan. Då yrkade Carl August Billsten, vars fader nyligen hade köpt hela Tåby by, att fattigstugan i samband därmed skulle flyttas från Tåby bys ägor. Församlingen protesterade mot detta yrkande, med argument att baron von Saltza hade skänkt platsen för fattigstugan, innan han försålt Tåby by till Billsten. Tåby församling ansåg sig alltså som ägare av marken och uppmanade i så fall Billsten att inför häradsrätten göra sina anspråk gällande. Så skedde också och häradsrättens utslag blev att socknen skulle borttaga fattigstugan, belägen vid vägkrökningen. Dock gjordes en överenskommelse mellan C A Billsten och socknen, vilket innebar att fattigstugan skulle få stå kvar på sin gamla plats, mot att socknen betalade avgäld (tomtöre). Avgälden fastställdes till 2 riksdaler 24 skilling Banco per år och från 1873, då nya myntreformen trädde i kraft, blev den 3 kronor och 75 öre.

1843 hade torparen Nils Olofsson i Beatelund, som då löd under Mems säteri, genom eldsvåda förlorat all sin lösa egendom. Sockenstämman beslöt då, att varje sockenman av medlidande och kristelig kärlek, skulle erlägga en riksdaler Banco, för att lindra familjens svåra belägenhet. Hemmanen hade tidigare haft skyldighet att skaffa fram ved till fattig- huset enligt en turordning rotarna emellan. 1844 bestämdes, kanske på förekommen anledning, att det vanliga bruket att till fattigstugan framköra långved eller stockar, skulle upphöra. Detta hade förorsakat svårigheter och kostnader för fattighjonen att få veden sönderhuggen. I fortsättningen skulle en halv famn kast eller famnved på varje hemman turvis framköras till fattigstugan av halva hemmans talet i socknen varje år.

1845 var tydligen ett svårt missväxtår. Detta framgår av Hushållningssällskapets årsberättelse. Det mest drabbade distriktet av missväxten är Vikbolandet. Avkastningen är där i allmänhet högst 2:a - 3:e kornet. Missväxten är värre än i mannaminne. För att på något sätt bereda de fattiga i socknen möjlighet att skaffa sig utkomst, inköpte socknen ett stort parti lin och utlämnade av detta till de fattiga. På detta sätt fick de en möjlighet till en liten förtjänst. Likaså inköptes spannmål och man malde detta, för att kunna lämna de fattiga mjöl till ett nedsatt pris. 1846 gick socknens hemman samman gemensamt i borgen för ett lån, och upplånade sammanlagt 2 500 riksdaler. Dessa medel fördelades mellan de hemman, som behövde hjälp under missväxts tiden, främst till att köpa utsäde. Samma år köpte socknen ytterligare ett parti lin och utlämnade detta till de fattiga, som saknade arbetsförtjänst. De svåra missväxtåren hade uppjagat priset på de nödvändigaste varor för livets behov, så att fattigdomen var stor.

Då det alltmer tilltagande tiggeriet hade utbrett sig, beslöt sockenstämman att varje hemmansägare skulle dra försorg om sitt folk och sina på ägorna boende och ingen tillåtas att kringstryka och med tiggande besvära i husen. De i Tåby socken boende fattiga skulle allvarligt varnas för att tigga i andra socknar. För att ordna med försörjningen för de fattiga i socknen beslöts att varje hemman årligen skulle ge 12 kappar råg eller 4 kappar mer än tidigare, samt detta år 1846, lämna 8 kappar potatis från varje hemman. En kappe motsvarade drygt 5 liter i dagens mått. De fattiga skulle själva få hämta livsmedlen mot pollett, som utdelades av föreståndaren.

År 1847 bestämdes en fattighjälpsförordning. Fattighjonen indelades i två klasser, dels ordinarie fattiga och dels extra ordinarie fattiga. Ordinarie fattiga var de som inte kunde bidraga till sin försörjning, medan extra ordinarie fattiga i någon mån kunde utföra litet arbete. De ordinarie fattiga fick årligen 1 tunna 20 kappar råg samt 3 riksdaler Banco, vilket var hel fattigdel. Saknade de ordinarie fattiga husrum, kunde de få plats i fattigstugan. Extra ordinarie fattighjon kunde beviljas, efter noga prövning av rotemästaren, något spannmål eller penningar. Ordinarie fattiga, som hade uppnått hög ålder eller var mycket sjuka, kunde få en extra tilldelning utöver fattigdelen. Faders och moderslösa barn skulle lämnas till försörjning hos välkända personer och då företrädesvis hantverkare, som kunde lära dem ett yrke.

Kungl. Maj:t hade utfärdat en förordning angående fattigkassan och därför beslöts att varje mantalsskriven, såväl man som kvinna över 18 års ålder, skulle betala 4 riksdaler Banco årligen till fattigkassan. Dessutom skulle varje ägare eller innehavare av jordbruk eller annan rörelse, för varje matlag av statfolk eller inhyses, som begagnas till ständigt arbete i jordbruk eller rörelse, betala 32 skilling Banco årligen. 48 skilling utgjorde en riksdaler. 1850 fanns i socknen två fattigstugor med tillsammans 16 personer inneboende. Då räknades inte fattigstugan på Målslätten in i detta antal. 14 augusti 1853 befarades att kolerasjukdomen skulle utbryta i socknen. Sundhetsnämnd utsågs, 6 - 10 likkistor förfärdigades och kolerasjuksköterskor skulle vid behov anställas mot en lön av 24 skilling Banco per dag.

Särskilda koleralikbärare skulle få 2 riksdaler Banco per lik och begravningsplatser för kolerasjuka utsågs. Mems rote skulle använda Killingholmen eller i närheten av Nygårds mosse, Ljunga rote skulle använda sandmon i Tåby skog och Almstads och Fristads rotar skulle använda någon tjänlig plats i Skjorstads hage. Om dessa begravningsplatser blev använda är obekant. Fyra dödsfall inträffade dock från 8 november 1853 till 22 april 1854, där i dödboken kolera är angiven som dödsorsak.

Man undersökte möjligheterna att i hast anordna ett allmänt kolerasjukhus, men det synes icke ha gått i verkställighet. Mediciner anskaffades och fanns för avhämtning hos varje ledamot av sundhetsnämnden. Skolundervisningen, som blivit allmän ett par år tidigare, inställdes under hösten 1853 och våren 1854. Allmänna råd om kolerans förebyggande kungjordes från predikstolen. Under sommaren 1854 synes risken för fortsatt epidemi avtagit i socknen.

1855 ändrades fattigreglementet. De fattiga indelades nu i fyra klasser och underhåll utgavs var tredje månad mot tidigare en gång var sjätte månad. De ordinarie fattiga fick 5 lispund rågmjöl, 1 lispund kornmjöl, 1 kappe ärtor, 5 skålpund sill och 12 skilling i mjölkpenningar var tredje månad. Under samma tid fick första klassens fattiga 1 ½ lispund rågmjöl, ½ lispund kornmjöl, 1 kappe ärtor, 5 skålpund sill och 16 skilling i mjölkpenningar. Andra klassens fattiga fick 1 ½ lispund rågmjöl, 5 skålpund sill och 32 skilling i mjölkpenningar. Även en tredje klassens fattiga fanns, och dessa fick ½ lispund rågmjöl och rotfrukter samt 32 skilling i mjölkpenningar. Ett lispund motsvarade ungefär 8,5 kilo och ett skålpund 425 gram i dagens viktsystem. Hur indelningen i de fyra klasserna var, finns tyvärr ingen notering om. Samma år hade länsstyrelsen gjort förfrågan om behovet aven egen barnmorska i socknen. Sockenstämman ansåg detta onödigt då högst 28 - 29 barn föddes per år i socknen och det var endast en halv mil till Söderköping, där det fanns tre barnmorskor. Hösten 1856 hade dödsfall i kolera förekommit i Söderköping och därför aktualiserades åter sundhetsnämnden och alla övriga åtgärder vidtogs liksom hösten 1853. Något utbrott av koleran i Tåby socken verkar inte ha skett vid denna tidpunkt.

Samma höst beslöts ändring av ved leveranserna till fattigstugorna. Nu skulle ved köpas av fattigvårdens ordförande, för sockenkassans medel och till nya fattigstugan skulle levereras 8 famnar ved per år och till gamla fattigstugan 6 famnar per år. Under de närmaste sju åren saknas tyvärr handlingar från sockenstämmor och kommunalstämmor. Sockenstämman upphörde som beslutande organ 1960 och därefter finns både kyrkostämma och kommunalstämma. Fattigvården kom att skötas av kommunalnämnden under kommunalstämman. 1863 bildades en särskild fattigkassa inom socknen och C A Billsten blev dess kassör. I fortsättningen skulle varje i socknen mantalsskriven som fyllt 18 år, betala till fattigkassan, 50 öre för man och 25 öre för kvinna.

1864 beslöt kommunal stämman att en föreståndarinna genast skulle tillsättas i nya fattigstugan. Hon skulle bl.a. ombesörja bakningen för fattighjonen samt noga tillse att kokning verkställdes på bestämda tider och att vedbesparning på det nogaste iakttagas. Detta var regentan, som omtalats i många böcker och av olika författare. Svårigheter förekommer att få klarhet i vad som menas med "gamla fattigstugan". Att den "nya fattigstugan" bör vara den, som byggdes på Tåby bys marker är säkert och den gamla fattigstugan bör vara den, som byggdes i början av 1700 talet vid sockenstugan. 1866 eller 1867 betecknas allmänt som de sista nödåren i Sverige. Från predikstolen i Tåby kyrka vädjades flera gånger om bidrag till de nödlidande i Norrland och om lindrande av den nöd "våra landsmän i de norra delarna av vårt kära fosterland" lider.

Att inte Tåby socken var befriad från de svåra åren framgår bl.a. av att den manliga delen av den lösa befolkningen inom kommunen bereddes möjlighet till arbetsförtjänst genom famnvedshuggning i Kolmården. För den kvinnliga delen skulle 10 lispund lin inköpas för att av dem förarbetas, och på detta sätt ge hjälp till nödtorftigt uppehälle. Samtidigt beslöts att från predikstolen meddela en varning till alla de inom socknen varande personer, som ej hade laga försvar (saknade arbets- givare eller husbonde), att vid instundande flyttningstid skaffa sig lagstadgade tjänster "emedan de i annat fall får skylla sig själva om de saknar arbetsförtjänst under nu instundande höst och vintermånader, ty socknen varken kan eller har den ringaste skyldighet att giva understöd åt friska arbetsföra personer.

Att svårigheterna inte övervanns under dessa år framgår av att 1868 inköptes ytterligare 5 lispund lin för tillhandahållande av arbetsförtjänst åt församlingens fattiga. Detta år 1868, beslöts också att de i fattigstugan avlidna fattighjonens sängkläder och linne skulle tilldelas andra fattiga och den övriga kvarlåtenskapen försäljas på auktion.

1869 hade olovliga inflyttningar skett i fattighuset och det beslöts att dessa inflyttade, skulle avhysas. 1870 utsågs ny vårdarinna i fattighuset. Hon fick fri bostad, 2 lispund vetemjöl och 4 lispund rågmjöl samt 8 riksdaler för sitt arbete. 1871 bestämde kommunal stämman att i gamla fattighuset hjonen skulle skiljas åt, så att männen fick bo i lilla kammaren och kvinnorna i det större rummet.

1875 beslöts att nya fattigstugan skulle tillbyggas och samtidigt flyttas cirka 400 meter, till gränsen mot Blinnestad, men fortfarande på Tåby gårds mark och vid vägen mot Mem. Virke för tillbyggnaden av ett rum togs från Prästgården, som ombyggdes samma år. Vid jultiden 1875, då den nya fattigstugan var flyttad, fanns det sammanlagt 13 stycken fattighjon i de båda fattigstugorna. 1880 framförde Fredric Fries, en av ägarna till Tåby gård, klagomål över fattigstugan och dess tillbyggnad och fordrade högre avgäld. Efter delvis hetsig skriftväxling med kommunalstämmans ordförande, blev dock resultatet att fattigstugan fortfarande låg kvar på Tåby gårds mark och att avgälden utgick med samma belopp.

1893 påfordrade provinsialläkaren att en sjukstuga skulle byggas i socknen. I avvaktan på eventuell byggnation hyrdes lägenheten Sätra till sjukstuga. Då vid denna tid koleraepidemier härjade, beslöt man att hyra lägenheten Åbo under Mem till sjukstuga för kolerasjuka. Till besiktningsman för kolerasmittade och sjuka, och framför allt vid fartygs ankomst till Mem, utsågs handlanden Sundin. 1894 fanns tydligen någon slags av sjukhjälp i socknen, för detta år bestämdes att medlen, som inbetalades i hundskatt, skulle till viss del utgå till "den nybildade sjukhjälpsföreningen". Året därpå fick arbetareföreningens sjukkassa denna del av hundskatten. 1895 utsågs en kommitté för byggandet aven ny fattigstuga. Kommittén föreslog backen bakom Lordstorpet (Kämpestad) som lämplig plats, men året därpå konstaterade kommunalstämman att då plats för åtskilliga fattighjon blivit upplåten å andra lägenheter byggnadsplanerna tills vidare skulle uppskjutas.

Dessa år fanns 14 fattighjon i fattigstugorna, av vilka en var 35 år och en 36 år gamla. 1896 beslöt man att underhållet till de fattiga var nödvändigt att minskas, då socknen fått övertaga åtskilliga fattighjon från Mems gård med flera. Tidigare hade man på Mems säteri tagit hand om sina egna" gamla och sjuka utan socknens hjälp, men nu hade Mems gård uppdelats på tre ägare och delvis försålts. År 1900 fastställdes att till de ordinarie fattighjonens underhåll skulle utgå 3 kronor per person och kvartal. Vid fattigstugan skulle inköpas 16 kg potatis per månad, samt en tunna sill, som skulle fördelas med cirka 10 sillar i veckan. 50 kg fläsk skulle också inköpas för hela året och fördelas vid de stora helgerna. 1903 inköptes lägenheten Lilla Ljunga för 4 400 kronor av handlanden Wallberg och beslöts att inreda och anordna denna till socknens fattigstuga. Året därpå inköptes 10 järnsängar med 2 madrasser och 2 filtar till varje säng och anställdes en föreståndarinna för nya fattigstugan.

Hon fick som lön, fri kost, bostad och vedbränsle för sig själv och sin man samt två barn plus 10 kronor i städjepenning. 1906 var fattighuset Lilla Ljunga i behov av tillbyggnad och detta år bestämdes den mathållning, som skulle förekomma vid detta fattighus. Följande fick inköpas och användas till de sex fattighjonen och föreståndarinnan med sin familj om fyra personer.

Varje lördag 3 kg kött

1/2 gris på 45 - 50 kg fick inköpas och skulle räcka minst ett halvt år.

1 kg smör var fjortonde dag.

Högst 3 liter söt mjölk och 4 liter skummad mjölk per dag.

Till varje söndag skulle föreståndarinnan baka bröd av högst
4 kg vetemjöl plus det rågmjöl, som fattighjonen fick vid veckoutdelningen.

1 kg kaffe och 2 kg socker i veckan.

Fotogen, såpa, salt, tändstickor fick föreståndarinnan köpa till behov, men skulle förvara det icke åtkomligt för hjonen.

Det gamla fattighuset fanns då fortfarande kvar och där bodde en familj, en änka med två barn och en ensamstående arbetare. Dessa fick tydligen klara sin mat hushållning själva och använda sig av den utdelning av mjöl och sill, som varje vecka skedde till de fattiga vid sockenstugan. 1908 och 1909 var Grindtorp under Mem förhyrd till sjukstuga och Ängsbacken, också under Mem, förhyrd till kolerasjukstuga.

1912 träffade kommunen avtal med barnmorskan Paulina Gottschalk i Söderköping att hon skulle ombesörja förlossningarna i Tåby. Av kommunen skulle hon få 300 kronor per år samt ersättning för resor. Vid förlossningar fick den förlöste själv betala 5 kronor om familjens inkomst inte översteg 800 kronor per år och 10 kronor om den var däröver. För detta arvode var barnmorskan skyldig att besöka den havande minst en gång utom vid förlossningen.

1913 inrättades den första pensionsnämnden med anledning av att riksdagen beslutat om införandet av folkpension. Samma år beslöt man iordningställa ett rum i nya fattigstugan, som från denna tid började kallas "ålderdomshem".

1918 utsågs den första fattigvårdsstyrelsen, bestående av fyra personer, med byggmästaren A F Blid, som ordförande. 1920 ingick Tåby i ett gemensamt barnmorskedistrikt med Söderköpings stad. 1922 avdelades ett större rum i gamla fattigstugan, så att det blev två mindre.

1923 upptogs förhandlingar med Tingstad och senare även Furingstad om bildandet av ett fattigvårdsförbund och byggandet av ett gemensamt ålderdomshem för de tre socknarna.

1925 utsågs den första barnavårdsnämnden med komminister Westenius som självskriven ordförande. 1928 börjades förhandlingar med Kuddby och Å socknar för att bygga ett gemensamt ålderdomshem, då Tingstad och Furingstads socknar sökt andra samarbetspartners. 1929 var det färdigt för beslut i ålderdomshemsfrågan och efter många diskussioner om platsen för detta beslöts att bygga ett ålderdomshem med 22 platser, där Tåby skulle få 7 platser, på en tomt på gärdet nedanför transformatorn snett emot Kuddby kyrka. Samtidigt beslöts också att det befintliga ålderdomshemmet Lilla Ljunga i Tåby skulle försäljas. 1934 var så det gemensamma ålderdomshemmet färdigt och kostnaderna för detta uppgick till 76 955:10, varav på Tåby ankom 23 299:51.

Försäljningen av gamla ålderdomshemmet i Tåby hade inbringat 6 500 kronor.

1937 beslöts, trots att Tåby hade samma provinsialläkare och barnmorska som Söderköping, att Tåby tillsammans med Dagsberg, Styrstad, Furingstad och Tingstad skulle bilda ett distriktssköterskedistrikt. Utvecklingen från den fattig och sjukvård, som gavs på 1600 talet hade gått i etapper och innebar för den enskilde ett stort trygghetsmoment vid socknens upphörande år 1952. Fortfarande handlade dock begreppet om fattigvård, som först år 1956 kallades socialvård. De allmänna barnbidragen hade då varit en företeelse sedan 5 år tillbaka och i princip hade den allmänna sjukpenningsförsäkringen beslutats fast det skulle dröja ytterligare två år innan den blev verklighet.

Ålderspensionerna hade stigit till ett belopp, som gjorde det möjligt för de äldre, att klara sig på och sjukvården hade utvecklats i stor utsträckning. Dock var detta bara en bråkdel av den utveckling på dessa områden, som skulle äga rum under de närmast kommande decennierna.

Tåbys sista fattighus