Det var de gifta helårsanställda lantarbetarna på större gårdar, som var anställda på stat. De fick sin lön i form av stat, som bestod av fri bostad, vedbrand och livsmedel, främst mjöl. I staten ingick även plats att hålla en hushållsgris och plats för några höns och ett potatisland. De första statarbetarna förekom i Tåby socken och då vid Mem från 1810 talet. De övriga större gårdarna följde efter och från omkring 1850 hade samtliga statarbetare. Vid Tåby gård byggdes omkring 1860 den första särskilda statarebostaden, kallat Bygget. På andra gårdarna användes huvudsakligen nedlagda torp till statarebostäder. När avtal började fastställas i början av 1900 talet bestämdes att bostaden skulle vara minst 1 rum och kök, samt ha en golvyta som ej understeg 35 kvadratmeter. Staten växlade i storlek och utseende och följande statavtal från olika tidpunkter kan tjäna till upplysning över löneförmånerna.

1836 vid Skjorstad.

Förutom bostad bestod staten av: 5 tunnor spannmål, fördelat på 3 tunnor råg, 1 tunna blandkorn, ½ tunna korn, 1/4 tunna vete och 1/4 tunna ärtor samt 2 tunnor potatis. En tunna var rymdmåttet för cirka 147 liter torra varor. Vidare ingick i staten 1 fjärding sill, hälften efter en ko, troligen hälften efter en slakt alltså inälvor, blod osv. i stället för smör, som tydligen då var vanligt. 40 lispund hö, motsvarande cirka 340 kilo. Torparen hade troligen en egen ko. För att statparet skulle få använda trädgården, skulle hustrun göra 20 dagsverken vid gården, på egen kost. Någon mjölkningsplikt föreskrevs inte med anledning att vid Skjorstad då fanns en deja, som arrenderade ladugården. I kontanter erhöll de 30 riksdaler riksgäld per år, vilket räckte till inköp av 2 tunnor råg eller en ko.

1891 vid Almstad.

Förutom bostad utgick då 7 ½ tunnor spannmål. Det var 5 tunnor råg, 1 tunna korn, 3/4 tunna vete och ½ tunna ärtor. Vidare 2 kappar salt, vilket motsvarar cirka 9 liter och 4 famnar ved till vedbrand. Under månaderna maj - september ½ kanna skummad och ½ kanna silmjölk om dagen. Vintertid indrogs skummjölken. Stataren skulle vid arbetet själv hålla sig med behövliga handredskap och utan ersättning göra två söndagsdagsverken i ladugården varje månad. Hustrun skulle deltaga i arbetet med skörden och fick då 70 öre om dagen. När hon arbetade andra tider fick hon 50 öre om dagen. I kontantlön fick de 106 kronor.

1932 vid Tåby gård.

Då var staten följande: Bostad om rum och kök. 1.500 kilo spannmål, fördelat på 600 kilo råg, 400 kilo vete, 300 kilo blandsäd och 200 kilo korn. 4 liter oskummad mjölk per dag och tillgång till sättland för potatis om cirka 15 ar. Mannen fick i kontanter 800 Kr per år och hustrun, som skulle mjölka "i tur" fick 25 Kr i månaden.

Dessa stater, liksom alla andra var oberoende av familjens storlek. Mjölkningsplikten var statarhustrurnas "vita piska". Från början av 1900 talet då systemet med särskilda ladugårdsarrendatorer upphört, ingick denna syssla i statarhustruns förpliktelser. Det skulle mjölkas två ofta tre gånger om dagen och då hade varje hustru 15-20 kor. På sommartid, då korna gick ute i hagarna fick de gå dit och mjölka. Ofta var det fyra statarhustrur som mjölkade, men var lediga var fjärde dag, söndagar och helgdagar inräknade.

Bland de manliga statarna fanns det många skiftande arbetsuppgifter. De var kuskar, ladugårdskarlar, traktorskötare osv. men alla av dem avlönades efter statsystemet. De viktigaste arbetsuppgifterna kunde betalas med någon tia extra om året i kontanter, men ingen skillnad i naturaförmånerna. Statarna var ju helårsanställda och de flyttade ofta. En undersökning från 1920 talet säger att då flyttade ungefär varannan varje år. Anställningstiden för statarbetare var årsvis, från 1 november till 24 oktober nästkommande år. Där emellan inföll slank eller friveckan, den enda semester som fanns för dem, och under den tiden skedde flyttningar till nya arbeten. En pojke från 1920 talet mindes hur spännande det alltid var den 1 november , för att se vilka nya skolkamrater som uppenbarade sig. Den 12 oktober 1944 upphörde, genom slutet avtal, statsystemet och de f.d. statarna blev lantbruksarbetare, med bl.a. skyldighet att betala hyra för de bostäder där de bebodde. Men då hade den "nya tiden" hunnit ifatt bondesamhället och behovet av tjänstefolk var inte så stort längre inom lantbruket.

Statare var gifta lantarbetare som i regel anställdes på ettåriga kontrakt och fick en stor del av sin lön (stat) in natura av en jordägare (patron). Statare förekom mest på större gårdar i södra Sverige och anställdes i regel på ettåriga kontrakt. Under den sista veckan i oktober, den så kallade slankveckan, var det möjligt för statare att flytta och söka anställning vid andra gods. Det var vanligt att statarfamiljer flyttade ofta.