Backtugusittarna

Dessa har i många fall fått en felaktigt definition. En backstuga, var en stuga, där den som bodde inte var anställd idens tjänst, som ägde marken. Han hade alltså av markägaren fått rätten att bygga sig en bostad, som han själv ägde och kunde sälja till någon annan. Namnet backstuga kan tydas som att stugan var nedgrävd i en backe eller liknande. Så har nog förekommit i äldre tider, men inga spår finns i Tåby socken efter sådan bebyggelse.

De som bodde i backstugorna var ofta hantverkare eller liknande. Det var också dessa speciella arbetare, som bondesamhället så väl behövde. Slaktare, rackare, dagakarlar med flera. Men i dem bodde också avskedade soldater och deras änkor. I många fall kom backstugan slutligen övergå i socknens ägo, då den boende fått fattigunderstöd och på så sätt kunde stugan övergå till socknen vid dödsfallet. I husförhörslängderna redovisas det många backstugor spridda under hemmanen i Tåby och oftast bor där bara ett fåtal personer, många av stugorna hade säkert i folkmun även ett namn precis som torpen och vissa stugor redovisas periodvis med ett namn i husförhörslängderna.

Hantverkarna

Till bondesamhället hörde en del arbetsuppgifter, som inte bönderna själva alltid kunde klara av. Det var hantverkarna eller gärningsmännen, som de kallades förr som utförde dem. Det gamla samhället hade ju ett skråväsende, främst i städerna, där endast hantverkare tillhörande visst skrå, fick utöva detta yrke. Bondesamhället hade ett liknande systern. Sockenstämman gav vissa yrkesutövare rätt att arbeta inom sitt yrke i socknen och bestämde samtidigt att bönderna endast fick hänvända sig till dem. Detta gällde fram till 1861. Sockenskomakare, sockenskräddare, sockensmed och sockensnickare har funnits i Tåby socken ända från mitten av 1600 talet och cirka 200 år därefter. De kunde samtidigt vara torpare. Vid frälsesäteriet Mem förekom särskilda hantverkare, som endast verkade inom säteriets ägor.

I vissa stugor eller torp bodde dessa och vissa av dessa bostäder fick särskilda namn med hänvisning till yrket. Således fanns Skomakaretorp på Brestads ägor, där sockenskomakaren bodde under långa tider, och Smedstorp på Ljunga ägor i anslutning till korsvägen, där sockensmederna bodde. Båda dessa bostäder är nu rivna.

Efter 1860 talet upphörde dessa skrårättigheter och fritt utövande hantverkare slog sig ner i socknen. Den om och nybyggnation, som skedde i slutet av 1860 talet, gjorde att snickare och, som en del av dem kallade sig, byggmästare, förekom i allt större omfattning. Från 1920 talet förekom det också att i Tåby socken boende arbetade utom socknen och då främst i Söderköping och Norrköping.

Torparna

Den enklaste beskrivningen på denna yrkeskår är, att de var småbrukare, som inte ägde sin jord men betalade arrendet för denna i form av dagsverken vid ägandehemmanet. I bland, men inte alltid kunde de äga stugan och eventuella uthus som de då själva uppfört eller köpt av föregående torpare. Från början var det troligen bondsöner, vilka inte fick plats på föräldrahemmet i byn. Ärvdalagen stadgade ju, att det var äldste sonen som skulle överta när fadern dog, och därför fick de yngre bygga sig en stuga på utmarkerna och där uppodla en bit mark på hemmanets ägor.

Typexemplet för Tåby sockens del är den så kallade Runnbergsmarken. Där möts ägorna för Fristads, Skårby, Tåstads, Brestads, Skällingstads, Nybbles, Prästgårdens och Fyrby hemman. Där kom att uppväxa en torparby, bestående av torp på olika hemmans ägor. Liknande torpsamlingar uppstod på Ljunga och Tåby gårds ägor vid Målslätten, på Blinnestads och Finnstads ägor nordost om Oxtorp och fanns en, som nu är ödelagd, på Fyrby ägor, norr om Fristad. Vid Mem växte upp en hel rad torp längs sydkanten av bergsmassivet norr om Storån och nuvarande Göta kanal. Åkerjorden, som hörde till torpet, utgjorde högst 3-4 tunnland samt en liten beteshage. Korna fick, som regel, släppas på skogen tillsammans med hemmanets kreatur.

Någon rätt till skog förekom aldrig och var i alla torpkontrakt förelagda med vite om torparen gjorde åverkan på hemmanets skog. Däremot förekom i en del kontrakt, skyldighet för torparen att övervaka skogen och anmäla eventuellt missbruk. Arrendet för torpets mark betalades med dagsverken till hemmanet. Ett vanligt mått på arrende var omkring 160 dagsverken årligen, fördelade på tre dagar i veckan, samt med utökning under skördetiden. När dessa skulle fullgöras bestämdes av husbonden. Ytterligare skyldighet att fullgöra ett 30 tal dagsverken kunde förekomma, men dessa ersattes då av husbonden med t.ex. säd. Även skyldighet att fullgöra kvarnskjutsar m.m. kunde förekomma. Dagsverkena fullgjordes, i många fall, av söner till torparen eller av en av torparen anställd dräng. Torparen kunde även vara skomakare eller skräddare och skötte detta hantverk.

Den riktiga benämningen på dess torp, borde vara dagsverkstorp. På 1600-1700 talen förekom ett annat slags torp, kronotorpen. Där var brukaren anställd av staten och fick, som ersättning för sitt arbete i statens tjänst, bruka ett torp. I Tåby socken har funnits kronotorp för fjärdingsman, salpetersjudare o.s.v. Ett särskilt slags torp var soldattorpen. Det fanns i Tåby socken fem ryttare eller grenadiertorp och sex båtsmanstorp. Torpet, vars storlek och utseende samt åkermark m.m. var klart föreskrivet, var ersättning till soldaten för den försvarsskyldighet han fullgjorde och som ålåg hemmanet. Någon dagsverksskyldighet förelåg inte för soldaten. I stället var rotehållarna skyldiga att hjälpa soldathustrun med torpets skötsel när soldaten fullgjorde militärtjänst eller var ute i krig. Det var "möten" ett par gånger om året och under 1700-talet tjänstgjorde många av soldaterna flera år i följd i de arméer, som uppsattes. När soldaten var hemma på torpet, kunde han mot betalning, utföra dagsverken åt rusthållarna.

Genomgående för alla torpformerna var att det fanns möjlighet att odla eller röja ytterligare åkerjord. På detta sätt kunde torparen anses som en småbrukare. Torparna var de statusmässigt förnämsta bland tjänstefolket. Dagsverkstorpen började förekomma vid Mem, som då var frälsesäteri, på 1720 talet. I övriga delen av socknen i slutet av 1700 talet. Från 1930-talet upphörde dagsverkstorpen. Kronotorp fanns i Tåby under 1600-1700 talen och soldattorpen från 1690 talet, då den "nya indelningsverket" inrättades. Från slutet av 1800-talet upphörde soldattorpen och dagsverkstorpen började att försäljas vid samma tid. 1925 kom sedan den så kallade ensittarlagen, som gav alla torpare rätt, att friköpa sin torp, om de haft det en längre tid.