I samband med att den första befolkningen bosatte sig, blev det också behov av vägar och stigar mellan de olika gårdarna i byarna och senare mellan olika byar och handelsplatser. Några vägar enligt dagens begrepp var det givetvis inte, men genom röjning och utmärkning utvidgades de gångstigar och ridstigar som uppstått genom en flitigare användning. Efter hand utmärktes vägsystemet med bl.a. resta stenar, de s.k. bautastenarna och senare kom även runstenarna till. Dessa har från början med all säkerhet stått vid vägarna. Oftast gick också vägen bredvid, eller i anslutning till, gravhögar och kultplatser. I Tåby gick med all säkerhet en färdväg i öst - västlig riktning på höjderna från Stensvad - Åbyområdet, över Fristad - Fyrby - Brunneby till gravfälten vid Kämpestadsområdet och sedan västerut till handelsplatsen, som var belägen vid Bjärka eller väster om nuvarande Söderköping.
Även en färdväg kom från området vid Hjärterum - Gnestad och gick över Runnbergsmarken och vidare över Blinnestad mot Kämpestadsområdet. Längre fram i tiden, vad som allmänt kallas äldre medeltiden (cirka 1050-1300 efter Kristus födelse) tillkom de s.k. landskapslagarna. I Östgötalagen stadgades att allmän väg skulle vara 10 alnar bred så att vagn kunde möta vagn och genom byn skulle bygatan vara 15 alnar bred och kvarnväg eller kyrkoväg skulle mäta minst 5 alnar i bredd. (En aln är cirka 60 cm). Lagen talade också om tingsväg, folkväg, karls väg, konungs väg och de skulle alla mäta 10 alnar i bredd. Tyvärr saknas kartor från den tiden, så vägsystemet går inte att rekonstruera, men hemmanen i byn var skyldiga att svara för vägen genom byn och häradet för vägen genom allmänningarna.
Viktigt var byggandet och underhållet av broar och vägbanker och detta var byarnas skyldighet. Av runstenstexter vet vi att många stormän befäste sina namn för eftervärlden genom att bl.a. bygga broar. Från 1500 talets början utvecklades vägsystemet. Sverige hade ju blivit en riksstat och denna hade en administration som fordrade kommunikationer. Under Vasatiden ändrades de gamla ridstigarna till vagnvägar. Ungefär samma ändring skedde sedan vid början av 1900-talet, då vagnvägarna ombyggdes till bilvägar. Men vägarna var inte beräknade för några större fordon och var oftast av en dålig karaktär. En uppgift finns att på 1630 talet tog det cirka 20 dagar att färdas från Kalmar till Stockholm. I mitten av 1600-talet genomkorsades Tåby av tre större eller allmänna vägar, som alla var vagnvägar. En väg, som säkerligen var den äldsta, kom från Färjestaden i Östra Husby och följde i stort sett samma sträckning, som nuvarande vägen, från Fristad till Söderköping.
Vid Tåby korsväg korsade den vägen mellan Norrköping och Stegeborg som följde ungefär nuvarande sträckning fram till Nybble, men där gick över Runnbergsmarken - Tåstad och vidare över Hjärterum. Den tredje vägen kom från Kuddby via Helgestad - Gnestad och gick över torpet Riskasten för att straxt norr om Mem vika västerut och följa södersluttningen av skogshöjderna till Söderköping. Denna väg tangerade troligen torpen Dufvetorp och Eken. Efterhand som huvudvägarna utvecklades blev det aktuellt att på ett eller annat sätt ombesörja de resandes välfärd. Vägen från Färjestaden hade ju sedan gammalt varit en huvudväg för resande mellan Stockholm och de södra delarna av landet. Det hade förekommit den så kallade "friskjutsen", vilket innebar att bönderna efter vägen var skyldiga att låta vägfarande gästa sitt hus och även ställa hästar till förfogande.
Visserligen hade konung Magnus på 1300 talet påbjudit att ingen bonde var skyldig att mottaga mer än två män eller två hästar, och att betalning skulle erläggas efter landskapets gängse priser. Men detta hade inte efterlevts utan flera fall av våldgästning hade förekommit. År 1633 genomdrev drottning Kristina en förordning att ståthållarna vid de större vägarna skulle låta anlägga gästgivaregårdar på 1½ till 2½ mils avstånd från varandra. Bönderna fick givetvis betala uppbyggandet och nu fick Fristad officiell status av gästgivaregård. Troligen hade det redan tidigare haft denna funktion också. Här kunde nu de resande få husrum och mat samt foder för sina hästar och värdshusvärden höll också med hästar. Även viss krogrörelse förekom, för då hade statsmakten i viss mån förbjudit husbehovsbränningen annat än till hushållets behov av brännvin. Men nu var de resande skyldiga att själva betala för de tjänster de utnyttjade och särskilda taxor utarbetades.
Den som var gästgivare befriades från vissa skatter och han och hans anställda var också befriade från utskrivning till krigstjänst. När indelningsverket infördes i slutet av 1600 talet blev gästgivaregårdarna helt befriade från rustningstjänst. Fyrby Södergård var under 1600 talet så kallad spetalshemman, vilket innebar skyldighet att vårda och ta hand om sjuka vägfarande. Från indelningsverkets införande verkar det som om denna skyldighet upphörde. Under Karl XI:s tid uppsattes milstolpar vid de allmänna vägarna. Detta för att de resande skulle kunna avgöra resans längd och betala kördrängarna därefter. Tidigare hade det varit trästolpar, men nu skulle de vara av kalksten försedda med längdangivelse och årtal. Stenstolparna fick hämtas i ett förråd vid ett stenbrott i Linköping och betalas med 24 öre silvermynt. I Tåby torde det stått milstolpar vid Fristad, straxt söder om Tåby korsväg och vid vägkorset där vägen går till Bjärka. Den vid Tåby korsväg är flyttad till f.d. prästgården, medan de övriga troligen står kvar på sina ursprungliga platser.
Trots att Karl XI uttryckligen hade förbjudit våldgästning och då särskilt för krigsfolk på marsch, förekom detta. I oktober 1716 våldgästade fyra dragoner vid von Fersens dragonregemente Fristads gästgivaregård. De åt och drack utan att betala, slog gästgivaredrängen och låste in värdshusvärdarna samt högg sönder ett bord och ett fönster samt flera öltunnor. De fick sitt rättmätiga straff vid en rättegång, som hölls vid Fristads gästgivaregård den 6 december samma år, då de dömdes till ansenliga böter samt för exempels skull och dem till varnagel även 40 par spö. En parentes i detta sammanhang kan inte låta bli att nämnas. Kronolänsman Andersson, som utdömde straffet, fick själv 5 år senare på samma plats springa sex varv gatlopp mellan hundrade man för sin planering och vägvisning vid den ryska härens härjningar på Vikbolandet år 1719.
I övrigt torde inte gästgiveri verksamheten vållat några större besvär för sockenborna. Ett och annat krogslagsmål förekom givetvis, men när biskopen frågade vid visitationer om något ofredande förekom, svarades alltid nej.
Vägröjningen vintertid var tydligen ett problem. 1734 ålades allmogen att skotta snö efter stort snöfall eller urväder där så stora snödrivor finnas att de resande ej kunna bekvämligen framkomma. Snöplogar finns inte omtalade förrän i slutet av 1700 talet. Från mitten av 1700 talet blev bönderna skyldiga att ställa upp med hållhästar vid gästgivaregården. De olika hemmanen ålades att ungefär en gång i månaden inställa sig före klockan 6 på eftermiddagen med två hästar och under kommande natten och påföljande dag utföra körningar åt resande mot viss fastställd betalning. Vid början av 1800 talet fanns dagligen vid Fristads gästgivaregård på detta sätt 2 hållhästar tillhandahållna av bönderna, 4 hästar som var gästgivarens egna samt dessutom tillgång till 22 reservhästar, som med kort varsel kunde tas i anspråk. Möjligheterna till transport av resande synes vara tillfredsställande. I början av 1800 talet, då hemmanen började nyodla sina marker, uppkom diskussioner om denna pålaga, som många bönder ansåg betungande, då ofta skjutsdrängen kom hem berusad efter att ha kört vid gästgivaregården ett dygn. Dessa diskussioner kom att innebära att gästgivaren Sven Jonsson erbjöd sig att från 1825 utföra hemmanens hållskjutsskyldigheter mot en årlig kontant ersättning av 3 riksdaler Banco per år.
Den förste som nappade på erbjudandet var baron Fredric Funck på Almstad, som på detta sätt blev av med sina åligganden för Almstads och Skjorstads hemman. Hur många, som vid denna tid gick med, går inte att fastställa, men år 1836 skriver hushållningssällskapet i sin årsberättelse att för Tåbys del samtliga hemmans hållskjutsskyldigheter, utom Nybbles, fullgjordes av gästgivaren. I samma årsberättelse skriver också hushållningssällskapet att sommartid har behovet av skjutsning på landsvägen avsevärt minskat på grund av trafikmöjligheterna på Göta kanal. År 1866 bestämde sedan landshövdings ämbetet att hållskjutsar inte längre erfordrades vid Fristads gästgivaregård. Fordringarna på vägarnas skötsel hade ökat och vägsyner gjordes genom landshövdings ämbetets försorg. Från 1865 och 1866 finns sådana protokoll bevarade och av dessa framgår att skötseln var mindre bra på sina håll. Påpekande som gröpper i vägen, trasiga vägtrummor, stenar i vägen och otillräckliga diken var vanligt förekommande anmärkningar. Likaså att inte vägstyckena var ordentligt utmärkta. Det skulle finnas ett vägmärke där vägstyckets nummer, hemmanets och ägarens namn samt vässtyckets längd var angivna.
När det gäller snöröjningen var flera hemman sammanslagna för en viss vägsträcka och varje år utsåg socken eller kommunalstämman särskilda snöfogdar för dessa distrikt. Ända till år 1920 fortfor dessa utseenden av snöröjningsfogdar. Tyvärr fungerade inte alla gånger denna arbetsuppgift. Det visar klagomål i slutet av 1800 talet att vissa sträckor var närmast ofarbara vid häftigare snöfall. Vägarna var ju ofta avbrutna av grindar, som förekom på de allmänna vägarna och säkert berodde på de relativt stora djurbesättningar som betade på hemmanens ägor. På 1870 talet utgavs en förordning att dessa inte längre fick finnas på de allmänna vägarna, men på de mindre vägarna i socknen fanns de kvar ännu i mitten av 1900 talet. Memsvägen hade varit ett problem från underhållningssynpunkt under senare delen av 1800 talet, kanske främst beroende på de ägarskiften och försäljningar som skedde vid Mems säteri. 1877 beslöt kommunalstämman att av hemmanens inkomster från skogsavverkningen på socknens allmänning i Kolmården skulle medel avsättas för underhåll av denna väg.
1891 kom den allmänna väglagen, vilken innebar att det nu bildades väghållningsdistrikt, varvid Tåby socken kom att ingå i Björkekinds härads västra väghållningsdistrikt. Hittills hade ju underhållet av de allmänna vägarna åvilat den i mantal satta jorden, alltså hemmanen, men nu fick alla, som hade fastighet eller inkomst, betala vägskatt. Vägdistrikten löd under Länsstyrelsen och årligen företogs vägsyner. Dock verkar, som tidigare angivits, snöplogningen åvilat hemmanen ännu fram till slutet av 1910 talet.
1902 var häradets socknar kallade till sammanträde i Höckerstad i Östra Ny för att höra huruvida inom häradet befintliga gästgiverier eller skjutsanstalter skola behållas. Troligen upphörde verksamheten vid Fristads gästgivaregård vid denna tid eller något tidigare. Några säkra uppgifter om gästgiveriets verksamhet under senaste tiden har inte gått att erhålla. 1934 ändrades organisationen av vägunderhållet och då kom hela Vikbolandet att utgöra ett vägdistrikt. Då hade snöröjningen även tidigare blivit intagen i dess verksamhet. Nu blev det möjligt att anskaffa maskiner för underhåll och anställa teknisk personal för dess användning.
Från 1944 förstatligades vägväsendet och en för hela landet enhetlig organisation kunde genomföras. Men det var inte endast de stora genomfartsvägarna, som fanns i socknen. Mellan hemmen och byarna, till torpen och utmarkerna, ut till gärden och betesmarker gick sedan urminnes tid ett flertal mindre vägar. Så gick t.ex.. en väg, som nu är helt borta, mellan Krokstorp och Riskasten över Torp, Ragntorp och Gröndalen. En del av dessa vägar var bara gångstigar eller cykelvägar. Deras underhåll sköttes av de som brukade vägen och den som färdades fram tog bort nedblåsta grenar m.m. Vintertid var de inte farbara, för de plogades som regel inte. De flesta av dessa mindre vägar är nu borta och många har blivit nedplöjda till åkermark. De stora lantbruksmaskinerna, som kommit, blev dessa vägar bara ett hinder för. De mindre vägar, som nu finns kvar, sköts som regel av vägföreningar eller är avstängda med vägbommar eller förbudsskyltar. De var inte byggda för den moderna trafiken och den är heller inte välkommen på dem.
