Därpå antände några egne magasinerne och broarne. Fienden åter Kyrkorne och husen i staden, hwarund. wåra troupper, som tå ej bestodo mer utaf än 10 el. 12 man, neml. Gref. Carl Bielkes tredingsryttare och Öfwerste Dürings bremerska dragoner, sig retirerade på denna sidan om Norköping at landet här på orten betäcka. Fienden utskickade sina cossacker at desagera och bränna uti Dagsbergs, Eneby, Ryssens grymma procedurer uti Östergötland år 1719
Kort berättelse om Ryssens grymma procedurer uti Östergötland, samt Allmogens uti Östkinds, Biörkinds och Lösings härader, obetänksamma råd och svåra förgripelse, at med honom sammanträda, och genom en edelig förbindelse pristå, underdånighet och trohet tillsäija, m.m.
Händt år 1719.
Den 27 nestleden Juli, ankom fienden med hela sin Galere escadre till Oxelsundskären, borttagandes ther åtskillige wackra fartyg.
Den 28 ejustem in uti Bråwiken, och begynte straxt med sitt sköflande och brännande, så att samma dag antändes H. Ex. Riks Rådets Baron Clas Ekeblads härliga gård Mauritsberg, wid hwilken är at remarqera, et antiguissimis temporibus ej långt ther ifrån warit et befäst slått eller fästning, hwar till så åtskilliga rudera som M.S. anledning gifwa.
Samma dag antändes och Skenäs slått, som Pfaltsgrefwen Johan Casimir, som war Konung Gustaf Adolphs swåger, och konung Carl Gustafs fader, låtit upbygga, när han hade desse härader till sitt lifgeding. Sedan Bråborg slått, som drottning Gunnila, konung Johann III-s gemål, låtit anlägga. Därsammastäd.(es) war en Rikssal, som med åtskillige courieusa rariteter war prydd och sirat, men det förnämste af allt war de härliga målningar, som representerade hela pfaltsgrefwens genealogie ifrån Caiser Carl V, intill konung Carl Gustaf.
Öfwer Bråwiken, gent emot Bråborg, uti Kålmården och Swintuna bygden, som hörer til Biörkinds härad och Konungsunds sochen, et Marmorstens Berg af alle handa slags färger, som synes långt uti siön, efter färgen är mäst hwit.
Utför Bråborg wid hamnen Pampus, borttoge Ryssarne et Holländskt köpmansskepp, lastat med salt och Portugis Win, kommande ifrån Lissabon och ärnade sig till Norköping. Skepparen ihiälslogo de, och Båtsmännerne kiörde de hufwudstupa af skeppet, och när de wille förklara sin oskyldighet hafwa de swarade sig anse lika en engelsk, hollänsk och swensk flåtta, hwilket jag sjelf hörde samma båtsmänner berätta.
Sedan ruinerade fienden flere Herre Gårdar såsom Swinesund, Rotenberg och (Egby).
(måtte wara orätt om detta bör stå: Eriser Rupert)
Sid 2
Emällan de twänne senare ligger Näs, fröken Elsa Kurk tilhörigt, som på sådant sätt blef salverat, at när fienden ther med sitt röfware partie anlände, twenne karlar ifrån gården utsprungo, och låssade några pistol skått ropandes; bussar i gewär! Hwaraf Ryssarne förskräckte foro samma wäg the kommo ifrån, och sig förnöjde med det bekanta: westigia meterrent.
Eljest är ingen Herregård där i Näran mera öfwer förutan Räfsnäs Furingstads, Tingstads och Quillinge församlingar.
Sid 3
Eneby Kyrka upbrändes, men när de woro i werket, begrepne at then okristelige gärning föröfwa på Quillinge Kyrka, kom Öfwerste Baumgarten för adelsfanan med 60 ryttare, dem han delte i 4 tropper, undgiorde 6 el. 7 cossacker, dref 12 i strömmen, dem han dagen därefter uptog, och de öfwrige på flykten, hwarigenom Kyrkan blef bewarat.
Om torsdags middagen afbrände fienden Himmelstalund, som ligger på andra sidan om ån, drog där sedan upp några stycken, och begynte canonera wåra tropper. Alt til klåckan 11 och 12 om fredagen brände han på ömse sidor om staden, men klåckan 1 ungefär kom han utmarscherandes med sin armé rangee en bataille och upställte sig i 3 el 4 linier, efter utseende 12 el. 13000 man infanterie; men af öfwerlöpare har jag hört, och dess armée, som han hade här nedre, bestod inalles af 18000 man, under General Dauprats kommando; och begynte reponsera wåra tropper, som drog sig småningom undan, och fienden, så fort han avancerade, afbrände åtskillige gårdar, så som Borgs Herregård, strax wid Borgs Kyrka, den han skonte.
Har ei eller upbrändt någon Landskyrka, förutan Eneby.
När nu fienden kommit til Herrebro, ½ mil ifrån Norköping, fattade wåra posto: Fant derföre han eftertankeligt, om han dem angripa skulle, menandes efter de woro så få och dock så dierfwa, thet de torde ha någre flere uti bakhåll at förlita sig på, drog sig så tilbakers åt Norköping igen, ehuru gärna han welat hälsa på Löfstads kostbara Slått, et litet stycke därifrån belägit, och fru Grefwinnan Lilja tilhörigt, och upslog hela sit läger på Butängen wid Norköping.
Medan han där låg upsnappade han hwar elden i staden hade förskont, och sköflade Källrarne, hwarest den redbaraste egendomen war undangömd, tillika med det som i tredgårdar och under husen war nedgrafwit, jemte hwad som i watnet war nedsänkt: Grafwarne fingo ei eller wara i fred, liken spolierades, och kistorne som woro af koppar, bortfördes, som gref. Renstiernas och flere andra.
Af staden lemnades intet öfwrigt för desse förstörare, mer än några siöbodar och lador, samt Hökaren Forsmans och Köpman Westerbecks hus, hwarest de haft sine högqwarter.
Sid 4
Detta skedde allenast genom förbemelte Forsmans tercederande, och på det sättet, at han först släkte ut elden, när han tog i hans hus, som är nest de andre, och när Ryssarne återkommo och wille tända elden igen, gick han emot dem med öl och brännwin, säjandes; altes god Wän, som är hans ordspråk, hwarföre de ock (skonte) honom.
Johannisborgs slått, förr mycket kostbart, men numera af intet särdeles wärde, är ock i behåll. Hwar funderat af Hertig Johan til Östergötland.
I Norköping utbrändes et stort och kosteligt gewärsfactorie, tillika med sielfwa Påst Kammar huset, Commissiarie Ekecrantz och Hockels sköna kläde manufactorie, tillika med flere andra manufactorier, som där til en ny (anlagd?) finnes.
Således måtte Norköping, til alla tiders märkwärdige exempel grufweligen läggas i aska, som fast han war den yngste i Östergötland, dock war den förmögnaste, största och beqwämaste, til hwilken fienden, efter menniskelige utseende, aldrig hade kunnat penetrera, där han ei först bruka en Swensk Båtsman, som hade sig noga bekant alla tilkomster och inlopp.
Norköping hade i sitt Sigil St Olof sittandes prydd på en stol wid et bord, med en yxa i handen.
Handelen ther sammastädes blef först privilegerad af konung Albrecht af Meckelburg år 1384, som uti wälmakten bestod i spannmål, som utskeppades öfwer och under 16000 tunnor, Järn och victualie saker til många 1000.
Hade det förnämsta Mässings bruk i Europa, af tegelsten och Hålländsk klink upmurat, Riksens Ständers Banque tilslagit: the skönaste qwarnar, mästandels af sten, samt det kosteligaste lax och ålfiske.
Midt igenom staden löper Motala Ström, som wid farlige tider stiger up, at man kan med händerna taga fisken på båtten. Här af hade man sist exempel år 1708, som förebådade wår då öfwer hufwud hängande olycka.
Thenna å eller ström löper utur Wättern förbi Motala och går så in i Boren, därifrån til Roxen och så igenom Glan, therifrån har han sitt utlopp wid Norköping i Östersiön.
Hwad Böndernas galna och owarsamma uptåg och undergifwande under Ryssen angår, har därtil gifwet för sin ordsak och anledning, Ryssarnes på många ställen upslagne och kringströdde falska manifester, och de utan deras munteliga så löften som hotelser, jemwäl theras grannars i Södermanland påbegynte otidiga
Sid 5
förödmiukande för fienden, som bönderne funno så (nye) het uträtta, at han skonte deras hår från härjande och brännande, hwilket han dock i intet annat afseende giorde, än at bruka andra med i leken, och sedan han fådt dem någorlunda på wägen til missförstånd emällan sig och then rätta öfwerhet, dem aldeles sin underdånige (få) höra, hwilket dock böndernas tjocka hierna tå straxt ei kunde begripa. Detta want ock sin fullbordan, i och jemwäl allmogen här neder i Skärgården först haft det tal, det de ock skulle biuda til och med et slikt bönerfallande kunna ernå sine gårdars bibehållande, dock lika wäl ei i det upsåt, at göra sig fienden underdåniga.
Men en bonde, wid namn Sven Bengtsson i Tomta och Kudby sokn, en menniska af naturen til all fördömlig ondska artad och böjelig, den där ock tilförne blifwit straffad för myteri, när äfwen detta talet kom för honom, tänkte han giuta olja på elden, och til denna sakens widare utförande sig bruka låta, dock at han ei på andra fötter ställa. Griper så werket an med sådana krafter, som han förmådde, och til en begynnelse af sin arghet, går straxt om fredagen, som war den 31 juli, åstad at med fienden capitulera. När han warit där, reste Sven proforma til wår General, at begära betäckning för skärgården, och fick 150 dragoner därtil. Men d. 2 aug. reste han med flere tilbakers åt Norköping, at med fienden til widare Confrontation komma, som då dragit sig ut ur staden på sina galerer wid Johannisborg, men hans förtropper stodo ännu qware wid söderport, som emottogo förutan Sven i Tomta, 3-ne andra, alla gamla och gråhårige Gubbar, och förde dem på Galererne, där Sven kom til muntelig conference med Ryska Generalen, som gåfwo honom instruction huru han sig förhålla skulle: låtandes jemwäl upsätta en försäkring eller förbindelse skrift på Swenska och Ryska, som Sven skulle förmå de andra af allmogen at underskrifwa, så lydandes;
Wi underskrefne beder om nåd hos hans Ozariska Maijestät, at han aller nådigst befaller bewara oss för döden, och taga oss i hans aller nådigste hägn, och at wåra hufwud icke måtte blifwa ruinerade, men ei förobligera oss med ed, at wara hans Ozariska Maijst trogne och underdånige: men skulle wi emot wår begäran wara motsträfwiga; så skall hans Ozariska Maijestät
Sid 6
befalla döda oss, och wåra hus upbränna, eller med swärta färga. Sedan Sven hade bekommit denna skriften gåfwo och Ryssarne honom några exemplar af de tryckta patenteral, at dem til den öfrige allmogen utdela, på det han så mycket lättare måtte erhålla deras samtycke til underskriften. Därpå reste Sven til Kudby Prestegård, då Kyrkoherden därstädes, Nils Wennerdahl W. Göring? upläste begge skrifterne för allmogen. Sedan lätt Sven sin son, och ländsmannen Anders Andersson underskrifwer Böndernas namn, så de i Prästegården närwarandes, som ock andras som woro borta, så at på slikt sätt blef mången ---- och ärlig mans namn jemwäl antecknadt.
Om måndagen den 3 aug. reste Sven tilbakers åt Norköping i tanka, at til fienden öfwerlefwerera samma underskrift, och sin begynte alliance ratificera, där några 100 man til häst woro sig samlade. Men de råkade til wår lycka ei bettre ut än at Major Hamilton blef dem först warse, som tillika med Gen. Major Urbanowitz och andra Officerare woro til staden inredne at om fiendens rörelser sig underrätta. Bönderne gingo fullmarche neder åt Galererne, och Sven i Tomta främst med en hwit fana. Fienden hade ock, til at wisa sin fredlighet, upsatt på alle sine galerer hwita flaggor, til hwilket jag sielf är oculatis testis. Emedlertid låssades 3-ne stycken skått på Galererne , som efter aftal skulle wara signalen när bönderne skulle komma: 2-ne Galerer kommo ock, som dem til fienden öfwerföre skulle, hwilka dock straxt wände om igen, sedan de Blå begynte at wisa sig. Härpå kördes bönderna tilsammans på en äng kallad Sylten, då dem förehölts deras föreliga förehafwanden. En del bad om nåd och tilgift, betygandes det aldrig deras mening warit at giöra sig under fienden, utan allenst bedia om förskoning til deras hus och egendom, men en del begynte raisonera, och förklara sig hafwa med rätta at sådant medel til sin conservation bruka, när öfwerheten lämnat dem wärnlösa. Men deras raisoner galt intet i detta forum, utan Generalen lät giöra processen kort, lättskiuta straxt på detta protesterande parti, så at 4 blefwo döds skutne och 8 illa sårade. Sedan fördes allesammans fängsliga til lägret, och woro där i några dagar, men fingo sedan lof at resa hem, sedan hufwudmännen til detta tiltag woro uttagne, och hit på Slottet insände.
Den 17 aug. begyntes den af Hans Kongl. Maijst. förordnade undersöknings commission, som förrättades af deras Exel. Gref. Magnus Julius Delagardie och Baron Clas Ekeblad, samt Gen. Leut. och Guwernören Jacob Burenschöld, Lagmannen Thomas Fehman, Lagmannen Magnus Kihl, Kapitain Conrad von Brunian och Häradshöfd. Daniel Sparschöld, Justitie Exellairen Baron Gabriel Stierncrona, hwar på hans Maijest. och Riksens Ständers wägnar, såsom actor causse? och högsta ombudsman.
Sid 7
Den 29 aug. publicerades dommen, hwaruti Sven Bengtsson i Tomta och länsman Anders Andersson dömdes at halshuggas och steglas. Siu stycken andra, som warit mer än den öfrige allmogen häruti delaktige, at halshuggas, tillika med någre andre, som genom lått uttogos, någre til fängsel och gatulopp.
Hwad som dugde äta och dricka i Qwillinge Prästegård äro,
---- där liggande Adels Ryttare, som betäckt Kyrkan och Prästgården förbrukt: dock är säden i behåll som växt i år;
I Qwillinge sokn: och följande gårdar och byar af fienden afbrände, om jag rätt minns, dock har jag sedt endera etter de flesta. –Malmö, a) Biörnwiken, b) Loddby, c) Herstaberg, d) med bondgårdarne, förutan Harsses gård Kuddby, e) Trönäs, Ösby, Grimsta, Klingsta, Eglinge, Olof Perssons torp.
I Eneby sokn: Kyrkan, Prästgården, Himmelstalund, Ingelsta, Berga, Besketorpet, Ringsta, Fyrby, Tråbrunna, Lennartsberg.
I St Johannes sokn: förutan hwad som war i staden/:
Den hel och hållen utgången är, undantagandes den wästra Tullporten, Tullstugan, Forsmans och Westerbecks hus, 2 el. 3 kojor i Drag, och Wilkens åbod wid Bleket, hela Wrinnewi, Hagby, Wallby, Lida, Ånestad, Brånsta, Smedby, Nafwesta, Lindö, Wästerbyholm, Händelö, Melby, Rosendal etc. dessutom har den olyckan hänt mig, at af hela Borgs sokn är intet mer igen än Kyrkan, Kättsätter, et Rusthåld, 2 el. 3 hus i Hushaga och Herrebrotorpen, warandes efter Prästgården intet mera i öfrigt än brygghuset, drängstugan och badstugan.
Löt sokn: är orördt, äfwen om dess Hö och boskap är til en stor del af wårt krigsfolk förstördt.
I Tingsta sokn: är afbrändt, Åselsta, en stor del af Smedby.
I Furingstad sokn: Prästegården, Skälsund, Lilla Söd?
I Styrsta sokn: Prästegården, Kyrkobyen, Wällersta, Berga, Husby, Winnerstad, Gillerfälla, Bråborg, Ållnö.
I Konungsunds sokn: Swinesunds Herregård.
I Stenby sokn: förutan bondebyar, Rotenberg, Ållnö.
I Öster Husby sokn: Skenäs, Mauritzberg, etc.
I Häradhammar sokn: intet Säteri, utan 3 el. 4 bondbyar.
Så jemmerligen är wårt wackra Östergötland åtgångit, och det som warar är, hafwa 4 el. 500 bönder slagit sig tilsammans at Gifwa sig til fienden, och lemna honom sin Ed.
a) Herregård, Fru Strömfeldts, b) en kostelig Herregård Gref. Renstiernas, c) Herregård Fru Lejonschölds, hwarest Ryssarne först landstego, sedan gingo de med lodiorna wiken ända fram til staden, d) Herregård, e) en wacker Herregård warwid et Läderbruk, där hade ock Ryssen sitt läger, f) Herregård Capit. Gyllenhammars, g) en wacker Herregård, hörer en Schuman til. En del af staden längst ned kallas så. h) Herregård, i) Herregård, k) Herregård, Gref. Sperlings, l) där ibland
Sid 8
Men då de med sin hwita fana på Stor Syltan kommo marcherande, at antwarda honom den underskrefne sidan, samt några 100 hästar til hans krigsfolk, at rida genom landet med, war han redan borta, och the blefwo af wåra dragoner fasttagne, nödgade til at bygga Bro öfwer wid Himmelstalund. Och Länsmannen i Kuddby, Anders Andersson Höckerstad war swåger; med 4 el. 5 bönder, som warit roten til uptåget, såsom Sven i Tomta, Per i Wallingsta, åter bakbundne förda til Linköpings Slått. Detta skedde 3-je hujus. I går begynte Commissionen hållas öfwer dem, af gref. Dela Gardie, Gref. Ekeblad, Baron Burenschöld, Secrt. Fehman, Secrt. Karpe etc. och är inquisitionen ganska sträng.
Det war ifrån wårt wackra Wikboland en faselig hop Bönder innen för sakens skull. Herr Pastor i Tåby Collander beklagade för mig, at allenast 2 af hans församling icke hade warit insiderade i hopen. Smittan har sträckt sig in i Östra Husby, där gästgifwaren i Hälla och Olof i Hökstad warit med 150 Bönder i Hälla församlade, at gå til fienden. Man befarar at åtminstone de 2 af denne hopen, torde snart få stå på wakt och titta genom en Humpe glugg.
Huru faseligt Norköping nu är, där intet annat är, än stygga murar, förtorkade trän af hettan och några swarta stubbar: Der är nu heltyst, och man får lukta branden, och en stor hop kreatur, som satt lifwet til, kan jag ei fyllest beskrifwa. På stadskyrkogården ligger på alla sidor om porten en död häst, å på andra sidan gifwa de många omförde och utwältade liken en grym lukt.
Af Hr. Commissarien Ehrenspets Fru war hela swepningen borttagen. Så ser det ock ut i Herregrafwarne i St. Johannis Kyrka, hwarest kistorne äro öpnade och liken utkastade. På St. Johannis Kyrkogård förrättas nu Gudstiensten, dock allenast en predikan hwar söndag och ?, hwarwid 2 el. 300 personer säges wara tilstädes.
Ursäkta hastigheten. Förblifwer
T.S.
Skeda d. 18 aug. 1719 Art. Munschenberg.
i bland Herrgården Borg, som låg wid Kyrkan, Gref. Hinschöld. k) Kongl. Slått. m) Herregård Gref. Wachtmeisters, n) Herregård Gref. Oxenstiernas, o) Kongl. Slått, p) skön Herregård.
x) prosten Samuel Älfs Måg i Qwillinge, siste pastor och Prost i Vreta Kloster.
Ryssarnas framfart på Vikbolandet 1719. Avskrift av Stig Tureviks handlingar
Lösings härad: Bestod av socknarna Dagsberg, Furingstad, Krokek, Styrestad, S:t Johannes och Tingstad.
Detta härads socknar föröddes mest och främst de socknar, som låg närmast Norrköpings stad, blev mycket plundrade under de dagar då fienden ryssen härjade och brände i staden,
Furingstads socken: Husen nedbrända och förstörda och större delen av 1719 års skörd förstörd.
Idingstads rusthåll
Idingstads skattekronohemman
Furingstads prästgård
Lilla Skårby rusthåll
Hela Skälsunds by bestående av ett skattehemman, två frälsehemman och ett kronohemman.
Låstads säteri.
Dessa hemman led stor skada på sin egendom, men husen ej helt nedbrända:
Vallbytorpet där 2 änkor bodde
Ryttaren Eric Tillmans torp
Soldattorpet på Brobytomta ägor
Soldattorpet på Idingstads ägor
Skada på sin skörd, sitt hö och sin egendom, genom fiendens skövlande och egna truppers marscherande, led dessa hemman, Tre hemman i Vallby, Ylingstads rusthåll och Ryttaretorpen på Skårby och Idingstads ägor.
Ur häradsrättens protokoll framgår vidare för Furingstads socken: Husmodern på ett av Furingstads hemman, blev stämd av sin piga, därför att matmodern nekat att utbetala pigans lön. Pigan hade, under tvång av fienden ryssen, överlämnat två stycken ytterrockar till dem och nu begärde matmodern att pigan skulle betala dem.
Åboarna på rusthållet Lilla Skårby stämdes av ägaren, bryggare änkan Elsa Ericsdotter därför att de ej höstsått 1719. Men åboarna försvarade sig med att de ej kunnat köpa utsäde då fienden avbränt all deras säd. De friades för åtalet.
Dessa hemman fingo husen nedbrända och 1719 års skörd förstörd:
Dagsbergs Prästgård
Två hemman i Eggeby, ett rusthåll och ett skattekronohemman
Gillerhälla frälsehemman
I Marby två skattehemman och ett skattekronohemman
Två hemman i Unnerstad, ett rustnings och ett skattekrono
Torps skattekronohemman
Stora Sidus, två skattekrono och ett kronohemman,
Drögestads by, 1 rusthåll ett krono och ett skattekronohemman
Tångestads by, ett rusthåll och ett kronohemman
Örstads skattekronohemman
Torpet Istarön (Esterön)
Ett torp på Tångestads ägor
Bråborgs kungsslott och Vaktmästaretorpet vid Bråborg.
Juli 1719
Under tiden 25 till 30 juli 1719 nedbrändes av Ryssen och i aska lades :
2 slott
2 säterier
2 prästgårdar
19 rusthåll
47 hemman
1 gästgivaregård
1 löjtnants boställe
25 ryttare, soldat, eller båtsmanstorp
20 andra torp eller lägenheter
Samtliga belägna på Vikbolandets norra sida och i närheten av Bråvikens strand. Även en stor del andra hemman och gårdar blev till stor del förstörda eller skövlade. Detta skedde av den ryska flotta, som gick in i Bråviken den 28 till 31 juli lades större delen av Norrköping i aska och ruiner.
Bakgrunden.
Karl XII hade dött den 30 november 1718 och därmed upphörde enväldet i Sverige. Hans syster Ulrika Eleonora blev regent, tillsammans med ett kungligt råd. Sverige slöt avtal med alla tidigare fiender, utom den ryska tsaren och Ryssland hade ockuperat Finland och de baltiska staterna. Under juni månad 1719 gick den ryska flottan ut från Finland och lade sig i Åland, samt förberedde ett anfall mot Sverige. Denna flotta bestod huvudsakligen av galärer, ett slags flatbottnade fartyg, som till största delen drevs fram med åror. Fartygen var 30 meter långa och upp till 20 par åror var på galärerna och vid varje åra 4 man. Den byggdes färdig på Åland under juni månad. Chef för flottan var generalamiralen Fjodor Apraksin, men även tsar Peter fanns med vid flottan. Detta var en maktdemonstration i påtryckningssyfte, att tvinga Sverige till fredsförhandlingar.
Det svenska försvaret:
Även på svensk sida förbereddes och då på försvar, bl.a. sändes båda Östgötaregementet till att försvara Stockholm med omnejd. Östgöta infanteriregemente, som genom sjukdomar var starkt decimerat, marscherade till Rydboholm i Uppland, för att den 11 juni sändas till Djursholm utanför Stockholm. Östgöta kavalleriregemente var från början av juni stationerat på Södertörnshalvön vid Söderby krog och hade hela halvön att försöka försvara. Östgöta båtsmanskompani hade i början av juli marscherat till Carlskrona. På Vikbolandet fanns ingen försvarsstyrka och de skansar, som tidigare byggts vid Lönö och Skenäs, var förfallna och obemannade. Först i slutet av augusti månad skulle östgötaregementena och båtsmännen komma åter. Till främst Norrköpings försvar, sändes en trupp värvade tyska dragoner under befäl av överste Dϋring, som även senare sändes ut till Vikbolandet. De kallades polska kavalleriet och hade förmågan att alltid komma efter det att ryssarna anföll. Några stridskontakter i nämnvärd storlek skedde. inte.
Ryssarnas anfall.
Den 10 juli gick ryska flottan till anfall mot svenska ostkusten och delade upp sig på två styrkor, så att den norra delen gick mot Gävle och Söderhamn och den södra delen, under generalamiralen Apraksins befäl gick mot Södertälje, Nyköping och Norrköping. Med på den senare flottan fanns en före detta svensk officer, greven Gustav Otto Douglas. Han hade blivit tillfångatagen av ryssarna vid slaget vid Poltava 1709 och sedan gått i rysk tjänst liksom många andra svenska officerare. År 1717 hade han utsetts till guvernör över det ryskockuperade Finland, men där gjort sig omöjlig på grund av sin grymhet och sitt uppträdande. Våren 1719 slog han ihjäl en rysk ämbetsman i Åbo och för att slippa annat straff följde han med ryska flottan, som vägvisare och tolk. Han hade god kännedom om Södermanland och Östergötland genom släktskap med flera andra adelssläkter. Historien vill berätta, att han avvärjde brännandet av Tullgarns slott, i Södermanland, medan samtliga kringliggande slott och herrgårdar nedbrändes helt. På Tullgarns slott, skall han ha lämnat ett lapp på ett bord, där det stod: Hade jag ej känt Dig, visst hade jag bränt Dig. Liknande" kännedom" kan förklara, att ett par säterier längs stranden av Bråviken sparades.
Inom 14 dagars tid brändes städerna Södertälje, Trosa och Nyköping jämte alla hus och gårdar längs hela Södermanslandskusten. Inga direkta anfall eller dödande, i större skala, gjorde inte ryssarna sig skyldiga till, men befolkningen" drevs med piskan" bort från sina hem och gårdar innan de antändes och boskap, skördar och personliga egendomar tillvaratogs av ryssarna. Några kyrkor eller hus med kors på brändes av ryssarna, för de var ett djupt kristet folk.
Infallet i Bråviken.
Den 25 juli sågs himmelen i öster ute vid Bråvikens mynning färgas röd av bränderna vid Södermanlandskusten. Dagen därefter kom den ryska flottan med cirka 90 galärer och cirka 17.000 man in i Bråviken och satte igång att bränna på båda sidor om Bråviken. Främst var det större hus och bysamlingar, som var deras byte.
Hur såg Vikbolandet ut ?
Det landskap, som ryssarna kom till, var ett jordbrukslandskap, där åkerbruk, boskapsskötsel och i viss mån fiske var det enda näringsfånget. På södra sidan fanns inga större skogsområden medan på norra sidan av Bråviken dominerade skog och berg. På södra siden var marken sankare än i dag, för sedan den tiden har landhöjningen höjt landet och sänkt strandkanten med cirka 1 meter. Befolkningen bodde i byar bestående av flera hemman eller gårdar. Byggnaderna låg tätt tillsammans och ofta var boningshuset sammanbyggt med stall eller ladugård. Många av hemmanen ägdes av adelssläkter, som själva bodde på annan plats i s.k. säterier. Dessa hemman kallades frälsehemman och brukade av åboar, eller med dagens språkbruk, arrendatorer. Arrendet eller "räntan" betalades i form av spannmål, hö och andra livsmedel samt en mindre kontant penningsumma.
Husen var låg och endast en våning med halm eller vasstak. De bestod oftast av endast ett rum med öppens spis. I dessa hus bodde oftast 6-8 personer, för förutom själva familjen fanns även 2-4 pigor eller drängar, vilka alla bodde i samma rum. Åkrarna var gemensamma för hela byn och varje hemman hade ett antal tegar i åkern, beroendes på hemmanens storlek. Detta kallades tegskifte. Dragare i åkerbruket var oxar, för hästar var endast för herrefolket eller de indelta ryttarna. Jorden brukades med årder, för plogen med sin vändskiva, hade ännu inte kommit i bruk. Skörden skedde med lie och säden tröskade med slaga. Åkrarna var inhägnade och boskapen gick i gemensamma ängar och hagar. Nästan alla hemman ingick i indelningsverket som innebar att varje hemman var skyldiga, att deltaga i krigsmaktens utrustande. Rusthåll var den största och kraftigaste hemmanen och de skulle hålla med ryttare, häst och mundering för dem, samt ett ryttaretorp.
De mellanstora hemmanen var indelta i rotar om 2-3 hemman, som tillsammans utrustade en infanterist eller fotsoldat, som skulle ha utrustning och ett soldattorp. De mindre hemmanen bilade båtsmansrotar och minst 4 hemman sammanslogs , att hålla en båtsman med utrustning och båtsmanstorp. Dessutom skulle hemmanen svara för inkvartering av krigsfolk, som var i närheten eller gjorde truppförflyttningar. Vägarna var få och utgjordes på Vikbolandet, av en väg på vardera sidan av Bråviken och i närheten av Bråviken respektive Slätbaken. Dessutom fanns ett antal "tvärvägar", varav de viktigaste var dels från Färjestaden över Kuddby och Fristad till Söderköping och dels från Färjestaden över Häradshammar till Stegeborg. De övriga vägarna, som främst band byarna samman, var av dålig karaktär och kunde nog idag, jämföras med gångvägar.
Ordningsväsendet.
I varje härad var det länsmannen som var den som svarade, för vad i dag kan kallas polisverksamhet. Han var både polis och åklagare. Till sin hjälp hade han fjärdingsmän, regel en i varje socken. På Vikbolandet fanns 3 härader, Östkind, Björkekind och Lösings. Varje socken hade, som regel, två nämndemän, som tillsammans med de övriga socknarnas nämndemän bilade häradsrätten. Den sammanträdde minst tre gånger om året och där avgjordes alla slags brottsmål och angivelsemål. De hade också en viktig uppgift , att protokollföra ägobyten samt utse förmyndare och fastställa testamenten m.m.
Religionen.
Den hade ett starkt grepp över socknens innevånare och de var skyldiga att besöka mässor och gudstjänster, som då var många flera än idag. Det firades också många helgondagar som Marie kyrkogångsdag , korsmässa , sju sovare, Olofsmässa, Morsmässa, Mikaleimässa, Marie avelse med flera. Vid dessa tillfällen upplästes också kungörelser och dekret, och det var enda möjligheten att få veta saker och ting, för läskunnigheten var ringa och inga tidningar fanns. I varje socken fanns en kyrkoherde och i de större socknarna även en komminister. De ansvarade för sockenbornas efterlevnad av tio Guds bud och hade rätt att bestraffa dem om de inte åtlyddes. Till sin hjälp hade de i nästan varje by en sexman, som skulle övervaka främst efterlevnaden av sjätte budet. Vid förbrytelser mot kyrkans bestämmelser och tio Guds bud dömdes sockenborna till straff vid skampålen eller vid pliktpallen framför altaret.
Förödelsen.
Följande redovisning är hämtad ur respektive häradsrätter protokoll hösten 1720. Landshövdingen Gustaf Bonde hade i september månad 1720 utfärdat order till häradsrätterna, att undersöka och rannsaka, vilka skador som respektive hemman och åboar lidit vid ryssarnas infall sommaren 1719, samt föreslå friheter. Med friheter eller frihetsår avsågs befrielse från att erlägga skatter med mera för något eller några år. Högst kunde utdömas 10 -12 frihetsår, när samtliga hus var fullständigt förstörda och i ruin lagda. Det var ett fåtal och då endast stora säterier eller hemman som beviljades så lång tid. Det vanliga var för nedbrända hus 3 - 5 år, för delvis nedbrända 2-3 år och för de som fått avsevärda skador högst 2 år. Någon kontant ersättning eller bidrag i någon form förekom ej.
Några ex. från Björkekinds härad.
Som bestod av Konungsunds, Kuddby, Tåby, Å och Östra Ny socknar. Till den senare hörde också Katarina kapellsocken (Rönö församling). Häradets socknar utsattes inte för större förödelser eller härjande, frånsett Konungsund, som vid dess Bråvikenstrand utsattes för skadegörelse. Under den kommande veckan skulle detta härads socknar vara mera aktuella.
Konungsunds socken.
Svinesunds säteri (nuvarande Svensksund) nedbrändes och förstördes liksom Fagerviks kronohemman. Torpet Lilla Fagervik kallat, blev förstört till över 100 daler kopparmynts värde liksom torparens alla får, så att han blev utfattig. Däremot skonades Ravnäs säteri och sannolikt hade greve Gustaf Otto Douglas släktskap betydelse därvid. I övrigt kan ur häradsrättens protokoll konstateras. Att en del skador uppkom på skörden, längs landsvägen, av dels den flyktande ortsbefolkningen och dels av den framdragande militären.
Kuddby socken.
Valingstads hemman tog allvarlig skada på säden.
Tåby socken.
Åboarna i Fristads, Fyrby och Brunneby byar klagade över, att på deras åkrar, som låg närma stora landsvägen, stor skada lidits, när den flyktande ortsbefolkningen och egna trupper dragit fram där. Samma var förhållandet vid Almstads rusthåll, där också ett par oxar tagits av dels den flyktande stadsbefolkningen och dels av egna truppers framfart.
Denna sumeriska redovisning kan inte på något sätt redovisa de personliga förluster och den förtvivlan, som många kände. Denna vecka skulle länge leva i Vikbolands befolkningens minne. Inte minst, att uppskattningsvis mellan 1000 och 1500 innevånare ställdes utan tak för sina huvuden vid den kommande vintern 1719. Men de blev tvingade att söka hjälp och skydd i de bostäder som stod kvar samt flykta mot de södra delarna av Vikbolandet. Men dit sökte sig också en stor del av Norrköpings befolkning, som kanske i ännu större grad blev nödsatta. Med hjärterum och stjärterum samsades och alla hopträngdes i de hus och lador, som fanns kvar och på något sätt överlevde de vintern och kunde åter så på sina åkrar våren 1720. De flesta hemmanen och torpen återuppbyggdes under de närmaste åren och endast ett fåtal ödelades. Men Bråborgs och Skenäs slott återuppbyggdes aldrig. Deras rester fick tjäna till byggnadsmaterial när Norrköping återuppbyggdes.
Några dagar i augusti 1719 eller upproret.
En rik sägen tradition har utvecklats kring verkliga och kanske uppdiktade händelser under Vikbolandets och Norrköpings olycksdagar. Vem har inte hört talas om förrädaren Sven i Tomta ? Han som ledde upproret och ville ge sig under ryssen. Historien har berättats i otaliga sammanhang och kring sanningskärnan var vävts otaliga myter och sägner. Verklighetsunderlaget tål att berättas och faktauppgifterna är hämtade ur riksrådets och den särskilda kommissionens protokoll.
Förhållandet.
Befolkningen i den delen av Vikbolandet, som inte direkt skadats av ryssarnas brännande och härjande, hade dock hört, av de flyktande, vad som drabbat dem och deras grannar. Vidare hade det spritts ett "plakat" bland befolkningen på Vikbolandet. Det var tryckt på svenska och var att betrakta som ett fredsmanifest från ryske tsaren. Han kom med fred, men hade tvingats till krig, och han utlovade mildhet mot dem, som förstod sitt eget bästa och inte försökte göra motstånd, var huvudinnehållet i detta. Dessa uppgifter och detta plakat diskuterades man och man emellan, byarna emellan och bland socknarnas invånare. Oron var stark, att alla skulle drabbas och dels hade ju svenska regeringen gjort så litet för att skydda dem. Östgötaregementena var ju bortkommenderade när de nu behövdes för deras skydd. Under många år hade bönderna dignat under stora skatter och uttag till krigsmakten. Den indelta armen och flottan hade fordrat ersättning med nytt folk och utrustning, så snart någon 'indelt stupat eller avlidit. Sedan början av seklet hade många rusthåll och rotar var tvingade att uppsätta nya man och utrustning. Och ny fick de ingen hjälp. Var det inte bättre att ge sig under den ryske tsaren. så mycket värre än det nu var kunde det inte bli, men kanske fanns det en möjlighet att få behålla sina hus och hemman.
Upproret.
På lördagen den 31 juli hade ett rykte spridits. Det sade, att nu hade ryssarna bränt ner Norrköping och man kunde anta att de nu fortsatte mot Vikbolandet, för att härja den återstående delen. Med anledning av detta rykte, begav sig på söndagsmorgonen, ett 60-talbönder från Kuddby, Tåby, Å och Konungssunds socknar, in till Norrköping, för att bedja fienden om förskoning och bjuda honom brandskatt Sven Bengtsson i Tomta och Kuddby socken var anförare och bland de deltagande fanns även länsmannen Anders Andersson i Höckerstad, Kuddby socken. En stund efter ankomsten gick en mindre skara ned till hamnen och sökte kontakt med befälhavaren för ryska flottan. I täten gick Sven Bengtsson med ett vitt kläde på sitt piskskaft till den galeja, som antogs att befälhavaren befanns sig i. Med honom följde Per i Valingstad, Nils i Klint och Hans i Åsvittinge. De blev vänligt mottagna, förfriskades och framförde sitt ärende, att de och deras hus måtte bli förskonta från brännande och härjande. Efter en stund framvisade ryssarna ett stort papper, på vilket var skrivet med ryska bokstäver, eller runskrift som Sven Bengtsson uttryckte sig. En tolk översatte det för svenskarna och därefter bad de att få det skrivet på baksidan av papperet. Vilken också gjordes och innehöll:
" Vi underskrivne bedja om nåd hos Hans Tsariska majestät, att han allernådigast befaller oss bevara för döden och oss taga uti Hans allernådigaste protektion (beskydd), att våra husrum icke månde bliva ruinerade och uppbrända. Men vi förbliver oss med Guds Hans Tsariska majestät vara trogna och underdåniga. Men skulle vi emot vår begäran vara motsträviga, så skall Hans Tsariska majestät befalla oss döda och våra hus uppbränna och enligt med svärd övergås."
Denna skrift lät Sven bonden Anders i Näs uppläsa för hela den församlade allmogen.
Därefter red skaran hem och under eftermiddagen samlade Sven en stor hop bönder vid Kuddby prästgård. Då hade Svens son Bengt skrivit denna skriften på ett lika stort papper, som originalet. Nu begärde Sven att kyrkoherden Wennerdahl skulle på detta underskriva samtliga Kuddbybors namn. Kyrkoherden vägrade till detta och uppmanade allt folket, att avstå från detta, för det skulle innebära fruktansvärda straff. Länsmannen Anders Andersson var närvarande, men gjorde inga anstalter att avstyra undertecknandet, utan i stället uppgav de flesta Kuddbybornas namn, som också antecknades på pappret. Under söndagseftermiddagen kom till Tomta Olof Trulsson i Brunneby med Tåby sockenbors namn, Magnus Wikholm i Duntorp med Östra Ny bornas namn och Anders Svensson i Näs med Östra Stenbybornas namn. Alla dessa namn underskrevs av Bengt Svensson.
Senare under kvällen underskrevs även Å och Konungsundsbornas namn. Man beslöt att följande måndagsmorgon tåga till Norrköping och överlämna skriften med alla deras namn påskrivna.
Tillfångatagandet.
Det var en skara på närmare 600 man, som på måndagen gick till Norrköping. Ryktet berättar, att en hel del av dem hade hästar med sig, för att överlämna dessa till ryssarna. Men då var ryssarna på färd med att avsegla och de svenska trupperna hade nu slagit en ring runt Norrköping. När skaran med Vikbolandsbönderna kom fram, blev de omringade av en trupp svenska ryttare och hela skaran tillfångatogs. Därvid uppstod ett tumult och några skott avlossades. Det bar sig inte bättre, än att Eric Hansson i Skränge, Sven i Helgetorp och Anders Persson i Völingstad dödades och Anders i Weckelstad blev illa blesserad i ena benet av en kula. Samtliga var från Östra Husby socken och de hade bara anslutit sig till den stora skaran och försökte fly därifrån, när svenska ryttare kom. Samtliga av de infångade fördes därefter till Vadstena.
Den kungliga kommissionen.
På fredagen den 5 augusti anmäldes, vid riksrådens sammanträde i Norrköping, att ryssarna sistlidna måndag begivit sig bort från Norrköping. Anledningen skulle vara, att de inte hade order längre än till augusti månads ingång och därefter nu gått till Petersburg. Samtidigt redogjordes, att den meniga allmogen i Östergötland, gjort sig upproriska och svurit fienden trohetsed. Detta uppror var dock nedslaget och samtliga deltagare var satta i arrest. Riksråden var oroliga för, att östgötarnas upprorsighet skulle spridas till Sörmlandsbönderna. Men för att granska, rannsaka, döma och exekvera de upproriska Östgötabönderna utsågs en kunglig kommission med riksråden de la Gardie och Ekeblad som ordförande. De skulle själva utse lämpliga bisittare och snarast resa till Linköping, där rannsakningen skulle äga rum. Det beslöts också, att de 290, som undertecknat eden skulle kvarstanna i arresterna, medan de andra kunde hemförlovas. Den kungliga kommissionen skulle ej gå för hårt och inte för lindrigt till verket. Den kungliga kommission, som tog detta i undersökning, bestod av excellenterna de la Gardie och Ekeblad, advokatfiskalen Fäman, generalen Burenskiöld, justiekanslern Stiercrona, lagman Hyhl och häradshövding Sparrskiöld. Den inledde sitt arbete den 15 augusti och den 29 augusti var klara med sina utslag. De sökte i första hand, att få reda på vem, som utspritt det rykte, att de som ville ge sig åt ryssen, skulle bli förskonade från att få hus och hem uppbrända. Vem som var det förste gick inte att utreda, men konstaterades, att för att vidarebefordra detta, hade såväl folk som barn blivit använda och att budkavlar utsänts i socknarna.
Domarna.
I full enighet avkunnades följande domar:
Bonden Sven Bengtsson i Tomta, dömdes för en så stor skada och andra till avsky och varning, att mista livet, halshuggas och steglas, huvudet sättas på en och kroppen på fyra pålar. Länsmannen Anders Andersson, vilken som kronobetjänt bort avråda allmogen, men trots det följt med till Norrköping både söndagen och måndagen, dömdes att ha förbrukat sitt gods samt halshuggas och steglas. Bengt Svensson, om några och tjugo år gammal, som omskrivit skriften och satt sockenbornas namn på densamma, Olof Trulsson i Brunneby, som låtit uppskriva sitt eget och Tåby sockenbornas namn, Magnus Wikholm i Duntorp som upptecknat sitt eget och Östra Ny bornas namn och Anders Svensson i Näs som upptecknat sitt eget och Å sockenbornas namn. Alla dessa fyra dömdes skyldiga till högmålsbrott och för en sådan missgärning dömdes mista livet och halshuggas. De tre, Per Andersson i Valingstad, Nils Jönsson i Klint och Hans Nilsson i Åsvittinge, som varit med Sven Bengtsson ombord på de ryska galejan, dömdes att umgälla detta med livet och halshuggas.
Av den övriga allmogen, som var noga undersökta och befunna mer eller mindre brottsliga, skulle undergå straff enligt följande:
De som var med i Norrköping på söndagen, lät sina namn skrivas på förbindelseskriften och även var med i Norrköping på måndagen var från Kuddby socken 32 stycken, från Tåby socken 11 stycken, från Å socken 18 stycken och från Konungsund 8 stycken. Domen blev, att fyra från Kuddby socken, en från Tåby socken, två från Å socken och en från Konungsunds socken skulle genom lottning uttagas och sig själva till välförtjänt straff och andra till Varnagel, mista huvudet och halshuggas.
De utlottade blev:
från Kuddby socken Måns Månsson i Gnedby, Håkan Månsson i Bjärstad, Nils Svensson i Wiggeby och Gudmund Christoffersson i Hjärtrum, från Tåby socken Anders Jansson i Tåby, från Å socken Oluf Larsson i Ring och Jon Jonsson i Brånnestad och från Konungsunds socken Nils Jacobsson i Råda. De övriga släpptes ur arresten. En annan grupp var de, som inte var med på söndagen, men samtyckt till att deras namn skrevs på förbindelseskriften och som också var med i Norrköping på måndagen. Från Kuddby socken 11 stycken. Av dessa utlottades en, som skulle mista huvudet och halshuggas, nämligen Nils Jonsson i Göpperstad. Östra Stenby sockenbor, som inte låtit underskriva förbindelseskriften, men likväl varit med i Norrköping både söndagen och måndagen var 22 stycken. Av dessa uttogs genom lottning, Johan Andersson i Sten, Carl Botvidsson i Hinnerstad och Jon Botvidsson i Gallerstad som skulle avstraffas med 3 gatlopp genom 300 man, eller om de var över 50 år gamla, i stället med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. Då Jon Andersson i Sten låg sjuk hemma, påtog sig hans granne Sven Svensson i Sten straffet.
Därefter dömdes en stor skara, som inte varit med på söndagen, inte velat samtyckt till underskrift, men väl varit med i Norrköping på måndagen. Nämligen från:
Kuddby socken 58 stycken, Tåby socken 14 stycken, Östra Ny socken 46 stycken, Å socken 7 stycken, Konungsunds socken 7 stycken och från Östra Stenby socken 37 stycken.
Då företogs också lottning och följande dömdes till 8 dagars fängelse vid vatten och bröd:
Eric Pehrsson i Björklund, Botvid Esbjörnsson, Anders Johansson i Berga, Måns Pehrsson i Wallby, Per Hemmingsson i Gisslö och Jonas Jönsson i Söverstad, samtliga från Kuddby socken. Johan Jonsson i Fristad och Håkan Månsson i Stensvad från Tåby socken, Pehr Ericsson i Hemmingstorp, Per Olofsson i Östra Mem, Botvid Andersson i Olstorpet och Pehr Nilsson i Ladugården från Östra Ny socken, Christoffersson Mathsson i Stubbetorp och Å socken och Johan Månsson i Wäsby från Konungssunds socken.
Pappersmakaren Anders Åberg från Norrköping, som hade uppmanat de närvarande, att det var bättre, att ge sig åt ryssarna äh det här. Han fick umgälla sitt prat med två gatulopp mellan 300 man. Fjärdingsmannen Nils Eskilsson i Herstad och Häradshammars socken hade skickat ut två budkavlar och själv varit närvarande på måndagen i Norrköping. Hans straff blev 14 dagars fängelse vid vatten och bröd. Krögaren i Hälla Jon Andersson och Västra Rusby socken hade varit närvarande i Norrköping på måndagen. Han dömdes att för detta plikta med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd. Bonden Oluf Hansson i Rökstad från S:t Johannis socken hade också varit med i Norrköping på måndagen och yttrat, att fick han bara behålla sin religion, så kvittade det om han hörde under svensken eller ryssen. För detta dömdes han att löpa tre gatulopp mellan 300 man. Nedanstående socknars invånare, som varit med i Norrköping på måndagen, men bedömdes icke hava någon kännedom om förbindelseskriften eller andra allmogars förehavande, friades på nedanstående skäl:
S:t Johannis sockenbor, som blivit fasttagna, hade enbart varit där för att söka efter sina hästar, samma var det med Dagsbergsborna, som icke råkat bättre åt, än att de blivit av rytteriet fasttagna, Häradshammarsborna hade blint litat på fjärdingsman Nils utsända budkavlar, som manat dem att gå till Norrköping, och inte visste varför de skulle gå dit. De från Furingstads socken, hade på Kuddbybornas anmodan, infunnit sig men visste inte vad eller varför. Sammaledes var det med Styrestads och Östra Husby sockenbor, lidit väl så mycket. Det fanns även ett antal sockenbor från "upprors socknarna" , som befriades från ansvar och dessa var från Kuddby socken 20 stycken, från Tåby socken 8 stycken och från Å socken 9 stycken.
Verkställandet av straffen.
I ett brev till landshövdingen greve Gustaf Bonde i Östergötland, befallde den kungliga kommissionen, att han straxt skulle befordra Sven Bengtsson i Tomtas dödstraff till verkställighet. Detta skedde på Sylten vid Norrköping, där han halshöggs och steglades. De övriga till gatlopp och fängelse dömda skulle avstraffas omgående. Beträffande de andra, till döden dömda, skulle domarna underställas Hennes majestät själv för avgörande. Hennes majestäts beslut. Den 4 september 1719 kom hennes beslut. Det innebar, att deras dödstraff ändrades av Henens besynnerliga gunst och nåd, att deras liv skulle förskonas och att de i stället, sig själva till välförtjänt straff samt andra upproriska till skräck och varnagel, plikta enligt följande:
Länsmannen Anders Andersson med 9 gatlopp, Bengt Svensson i Tomta, Olof Trulsson i Brunneby, Magnus Wikholm i Duntorp och Anders Svensson i Näs med 7 gatlopp. Måns Månsson i Gnedby, Håkan Månsson i Bjärstad, Nils Svensson i Wiggeby, Gudmund Christoffersson i Hjärtrum, Anders Jansson i Tåby, Olof Larsson i Ring, Jon Jönsson i Brånnestad och Nils Jacobsson i Råda med 5 gatlopp vardera. Alla dessa gatlopp skulle äga rum mellan 300 man.
Per Andersson i Valingstad skulle straffas med 3 veckors fängelse vid vatten och bröd, Nils Jönsson i Klint och Hans Nilsson i Åsvittinge med 14 dagars fängelse vid vatten och bröd. Nils Jönsson i Göpperstad med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd.
Fortsatt verkställande av straffen.
De till fängelsestraff dömda, skulle ofördröjligen förpassas i fängelset, medan de till gatlopp dömda, skulle bestraffas vid Fristads gästgivaregård i Tåby socken. Dit kommenderades särskilda straffkompanier från andra regementen än östgötaregementena. Vid Fristad samlades mycket folk när dessa straff verkställdes. Säkert kände sig många av åskådarna, som kanske genom lottning undkommit straffet, stor medkänsla för de straffade. Efter straffets verkställande blev säkert de straffade väl omhändertagna och omskötta på bästa sätt. Ingen av de straffade fick så svåra skador att de avled, för ingen finnes i socknarnas dödsböcker inom de närmaste 2-3 åren. Den var annars inte ovanligt, att de som straffades med så långa straff avled av sina skador.
Efterspel.
Följderna av domarna fick även andra verkningar. Av Björkekinds häradsrätts protokoll den 22 oktober 1719 framgår, att åtta av nämndens tolv nämndemän avsattes, på grund av den lastbara gärning de deltagit i och landshövdingen avskedade länsmannen Anders Andersson från sitt ämbete, därför att han varit bland den upproriska allmogen. Han återfick dock snart ämbetet, för redan till nästa hösts ting återfinns han som åklagare i mål om vägunderhåll och lönskaläge. Han kom att kvarstå i sin tjänst hela 1720 talet. För samtliga, såväl straffade som åtalade men ej dömda, kom dock ett straff bestå under en lång tid. De nekades, att under ed vittna eller själva fria sig, vid häradets ting. Ett fortfarande påtagligt bevis från dessa olycksdagar, finns i Tåby kyrka. Till julen 1719 skänkte nämligen bergmästaren Gustaf Danckwardt en ljusstake till kyrkan, med tacksamhet till Gud för att han räddat min gård från ryssens brännande. Den står fortfarande på predikstolen.
Eftertanke.
Att kalla det som hände, vid månadsskiftet juli - augusti 1719, som en tragedikomisk episod, som vissa författare föredrar att nämna det, är väl att ta i. Visst var det en tragedi, men var fanns det komiska? Var det, att de inte hade vapen eller utrustning ? De var säkert skrämda till sina liv och hem. Inte tonades ryssarnas härjande ned av de flyktande, som kom från de härjade områdena. Inte visste deras överhet, präster och länsmän, vad som hände eller om någon hjälp kunde väntas av egna trupper. Det skrivna plakat, som av ryssarna utdelats på hela Vikbolandet, kunde endast ett fåtal läsa och för dem som kunde det, var det skrivna ordet alltid sanning. Bibeln var ju skriven och den var sanning. Vem som hade skrivit den hade inte kunnat utrönas, men vilken roll däri hade greve Douglas? Tragedin måste vara, att befolkningen delades mellan den del, som härjats samt de som avvaktat och den del som trodde sitt eget bästa och gjorde denna aktion. Säkert kom dock under många år dessa händelser ligga som ett tungt dok över troendet grannar emellan. Det var säkert vi och dom i många avseenden. Men kanske var dessa händelser bara en liten del i det större spel, som rum när enväldet försvann och den så kallade frihetstiden började. Striden om makten fördes på många plan.
Stig Turevik
