Överstekammarjunkaren och friherren Edvard Fredrik von Saltza, född 1775 i Åsaka socken, Skarborgs län. Död 1859 på Mem, Tåby socken. Föräldrar friherre Carl Fredrik von Saltza och hans maka Catharina Danckvardt - Lillieström. Genom giftermål och inlösen av medarvingar 1803 blev han ägare till Mem dit han flyttar 1804.

Han var ägare till flera hemman i Tåby:

2 Mantal Mems säteri

1 Mantal Brestad

3 Mantal Skällingstad

3/8 Mantal Sätra

Dessutom ägde han ett flertal gårdar utom socknen bl.a. Bjärka Säby, där han vistades som regel under sommartid från 1840 talet. Edvard Fredrik von Saltza tog stor del i den rörelse för jordbrukets uppryckning och arbetsmetodernas omläggning, som karaktäriserade början av 1800 talet. Han var ordförande i det första hushållsgillet på Vikbolandet och han utförde omfattande nyodlingsarbeten på Mems och underlydande hemmans ägor. Bland annat torrlade han igelkärren söder om borgberget.

Han var den ende på Vikbolandet som hade schäferi (fåravel) och han utfodrade till stor del fåren med tallris. Han gjorde försök med hampodling och försökte koka sirap på rovor. Han anlade såp och tvålsjuderi vid Carlshof på Mem och hade även tobaksfabrik och ättiksbryggeri med teknisk fabrik för tillverkning av eau de Cologne. Han var även en av de första i Sverige med att använda ångan som drivkraft vid brännvinsbränneriet.

Edvard Fredrik von Saltza väsen hade en avgjord kontemplativ läggning med en djup underton av religiositet. Han var hög medlem av Frimurarorden och han hade stark tilltro ockulta fenomen. Många betraktade honom som andeskådare och han var även helbrägdagörare. Han hade många kurer mot sjukdomar, särskilt mot kräfta, (cancer). Han skrev många böcker, särskilt andaktsböcker och även opublicerade psalmer. Hans kärlek  till Tåby kyrka visade han genom att år 1847 skänka den nuvarande predikstolen. Han umgicks flitigt med hovet och var personligen god vän med konung Karl XIV Johan.

Hans ekonomiska förmåga var dock begränsad och bouppteckningen efter honom visar stora skulder.